ئەم لیستە لە ماڵپەڕێک بە ناونیشانی
http://www.winnbjorklund.se/filosofer.htm وەرگیراوە کە مەخابن ئێستا نازانین
لەبەرچی نەماوە!
بۆ دڵنیابوون فەرموون بڕواننە https://web.archive.org/web/20181204103310fw_/http://www.winnbjorklund.se/filosofer.htm
|
IDÉHISTORIA - VÄSTERL |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
Kartläggning/översikt (encyklopedi) |
|
Senaste uppdateringen 2017-03-06 |
|
|
|
|
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
EFTERNAMN |
FÖRNAMN |
LAND |
ÅR |
INRIKTNING |
Verksamhetsområde |
SKRIFTER |
SKRIFTER |
Historisk period |
|
|
Persien |
ca 1000 f.Kr |
||||||||
|
(från Aten) |
ca 640-558 f.Kr.) |
En av Greklands sju vise |
|||||||
|
Kina |
ca 604-531 f.Kr |
||||||||
|
(från Sparta) |
Sparta |
ca 600 f. Kr |
En av Greklands sju vise |
||||||
|
(från Miletos) |
Jonien |
ca 625-547 f.Kr |
Miletiska skolan |
Naturfilosof |
|||||
|
(från Miletos) |
Jonien |
ca 610-547f.Kr |
Miletiska skolan |
Naturfilosof |
|||||
|
(från Miletos) |
Jonien |
ca 585-530 f.Kr |
Miletiska skolan |
Naturfilosof |
|||||
|
(från Samos) |
Jonien |
ca 580-500 f.Kr |
Pythagorismen |
Matematik/Filosofi |
|||||
|
Jonien |
ca 570-470 f.Kr |
||||||||
|
Kina |
ca 551-479 f.Kr |
||||||||
|
(från Efesos) |
Jonien |
ca 540-480 f.Kr |
Efesiska skolan |
Naturfilosof |
|||||
|
(från Elea) |
Sicilien |
ca 515-? f.Kr |
Eleaterna |
Naturfilosof |
Ontologin |
||||
|
(från Klazomenai) |
Jonien |
ca 500-428f.Kr |
Pluralismen |
Naturfilosof |
|||||
|
(från Arkagas) |
Sicilien |
ca 492-432f.Kr |
Pluralismen |
Elementläran |
Om naturen |
Reningarna |
|||
|
(från Elea) |
Sicilien |
ca 490-430 f.Kr |
Stoismen |
Naturfilosof |
Eleaterna |
||||
|
(från Abdera) |
Grekland? |
ca 481-411 f.Kr |
Sofismen |
Sofist |
|||||
|
(från Leontinoi) |
Sicilien |
ca 480-374 f.Kr |
Nihilism[18] |
Sofist |
|||||
|
(från Athen) |
Grekland |
ca 480-411 f.Kr |
|
Sofist |
Om sanningen |
||||
|
(från Samos) |
Grekland |
ca 470 f.Kr |
Eleaterna |
Naturfilosof |
|||||
|
(från Apollonia) |
Grekland |
ca 460 f.Kr |
Sofismen |
Sofist |
|||||
|
(från Athen) |
Grekland |
ca 470-399 f.Kr |
Rationalism |
Sofist |
|||||
|
(från Abdera) |
Grekland |
ca 460-340 f.Kr |
Atomismen |
Naturfilosof |
|||||
|
Siddharta Gautama |
Indien |
ca 448-368 f.Kr |
|||||||
|
Grekland |
ca 400 f.Kr |
Pythagorismen |
Naturfilosof |
||||||
|
(från Miletos) |
Jonien |
ca 440?-? f.Kr |
Atomismen |
Naturfilosof |
|||||
|
(från Athen) |
Grekland |
ca 436-338 f.Kr |
Retoriker |
Moralfilosof |
|||||
|
Alkidamas [26] |
(från Elis) |
ca 420-? f.Kr |
|
Sofist |
|||||
|
Kratylos [27] |
|
Cyniska skolan |
|
||||||
|
Antisthenes [28] |
|
Grekland |
ca 444-368f.Kr |
Cyniska skolan |
|||||
|
Aristippos [29] |
(från Cyrene) |
Grekland |
ca 435-365 f.Kr |
Idealism? |
|||||
|
Platon [30] |
(från Athen) |
Grekland |
ca 427-347 f.Kr |
Cyniska skolan |
Sofist |
Theaitetos, Staten, Gästabudet, Sokrates försvarstal, |
|||
|
ca 410 f.Kr. |
Platonismen |
|
|||||||
|
(från Sinope) |
Grekland |
ca 412-323 f.Kr |
Cyniska skolan |
||||||
|
(från Megara) |
Grekland |
ca 400 f.Kr |
Megariska skolan |
||||||
|
Crato |
(från Thebe) |
Grekland |
ca 300 f.kr |
Platonismen |
|||||
|
Anaxarchus[34] |
Grekland |
ca 300 f.Kr |
|||||||
|
(från Pontos) |
Grekland |
388-315 f. Kr |
|||||||
|
Xenokrates [36] |
ca 396-314 f.Kr. |
Megariska skolan |
|||||||
|
(från Stageira) |
Grekland |
384-322 f.Kr |
Peripatetiska skolan |
Politiken |
Metaphysics |
||||
|
(från Eresos) |
Jonien/Grekl |
ca 372-288 f.Kr |
Epikurenism |
Biologi |
Etiska karaktärer |
||||
|
Pyrrhon [39] |
(från Elis) |
Grekland |
ca 360-272 f.Kr |
Pyrrhonismen |
|||||
|
(från Samos) |
Grekland |
341-270 f.Kr |
Epikurenism |
||||||
|
Zenon [41] |
(från Kition) |
Cypern |
ca 336-264 f.Kr |
Stoiska skolan |
Verksam i Athen |
||||
|
(från Lampsacus) |
Grekland |
ca 331-278 f.Kr |
Epikurenism |
||||||
|
Kleanthes [42] |
(från Assos) |
ca 331-233 f.Kr |
Cyreneiska skolan |
||||||
|
Hegesias [43] |
Grekland |
ca 330-270 f.Kr |
Stoiska skolan |
||||||
|
Grekland |
ca 325-250 f.Kr |
Epicureanism |
|||||||
|
(från Syrakusa) |
Grekland |
ca 287-212 f.Kr |
|||||||
|
(från Soloi) |
Grekland |
ca 279-206 f.Kr |
Stoiska skolan |
||||||
|
(från Seleukia) |
ca 230-150 f.Kr |
Stoiska skolan |
|||||||
|
Grekland |
ca 200 f,Kr |
|
Filosofihistoriker |
||||||
|
Crantor |
Grekland |
ca ? - 175 f.Kr |
Stoiska skolan |
||||||
|
Panaitios |
(från Rohdos) |
ca 185-110 f.Kr |
Stoiska skolan |
||||||
|
Poseidonios[47] |
(från Apamea) |
Grekl/Syrien? |
ca 135-51 f.Kr |
Stoiska skolan |
Vetenskap/Filosofi |
||||
|
Marcus Tullius |
Romare |
106-43 f.Kr |
Peripatetiska skolan |
Författare/Politiker |
Tuskulanska samtal |
Om det högsta goda och onda |
|||
|
Andronikos[49] |
(från Rohdos) |
ca 100 f.Kr |
|||||||
|
Philon |
(från Alexandria) |
||||||||
|
Numenios |
(från Apamea) |
Syrien |
Stoiska skolan |
||||||
|
Lucius Anneus |
Romare |
ca 4 f.Kr-65 e.Kr |
Stoiska skolan |
Hercules, Medea, Agamemnon, m.fl. |
|||||
|
ca 46-120 e.Kr |
|||||||||
|
Demonax |
Grekland |
ca ? - 150 e.Kr |
|||||||
|
Pyrrhon [52] |
(från Elis) |
Stoiska skolan |
|||||||
|
|
|||||||||
|
(Rom) |
Grekland |
ca 55-135 e.Kr |
Stoicism |
Enchiridion (i översättning - Handbok i livets konst) |
|||||
|
|
|||||||||
|
från Afrodisias |
Grekland |
f. ca 100 e.Kr |
Peripatetiska skolan |
||||||
|
Galenos [55] |
(från Pergamon) |
Grekland |
f. ca 100 e.Kr |
Läkare |
|||||
|
Aurelius [56] |
Marcus |
Romare |
121- 180 e.Kr |
Kejsare |
Självbetraktelser |
||||
|
Grekland |
ca? -242 e.Kr |
Nyplatonism |
|||||||
|
204-270 e.Kr |
Nyplatonism |
Enneaderna |
|||||||
|
Porphyrios [59] |
Syrien |
232-304 e.Kr |
Nyplatonism |
||||||
|
Proklos [60] |
Syriska skolan |
||||||||
|
Iamblichos [61] |
(från Chalkis) |
Syrien |
ca 330 e.Kr |
Nyplatonism |
|||||
|
Italien |
340-397 |
Kristen platonism |
Teolog |
||||||
|
av Alexandria |
Grekland/Egy |
350-415 e.Kr |
Kvinnlig filosof/matamatiker |
||||||
|
Augustinus [64] |
Aurelius |
Romare |
354-430 |
Teolog |
Bekännelser (Confessiones) |
Om Gudsstaten |
|||
|
Boëthius [65] |
Romare |
480-524 |
Skolastik |
Filosof/Politiker |
Teologiska traktater |
Filosofins tröst |
|||
|
Persien |
980-1037 |
|
|||||||
|
Johannes Scotus av Erigena |
Skolastik |
||||||||
|
Anselm av Canterburry [67] |
Italien/Eng |
1033-1109 |
Skolastik |
Teolog |
|||||
|
Abu Hamid Al Ghazali [68] |
Persien |
1058-1111 |
Sufism |
Teolog/Filosof |
|||||
|
Abélard [69] |
Pierre |
Frankrike |
1079-1142 |
Skolastik |
Teolog |
Sic et Non |
|||
|
Arabien |
1126-1298 |
Panteismen |
Teolog/Filosof |
||||||
|
Moses |
Egypten |
1135-1204 |
Judisk/Islamisk filosofi |
Rättslärd/läkare |
Vägvisare för den villrådige |
||||
|
Bacon [72] |
Roger |
England |
1210-1294 |
Skolastik |
Franciskanmunk |
||||
|
Pseudo-Dionysios Areopagitas |
Skolastik |
||||||||
|
Bonaventura |
Skolastik |
||||||||
|
Magnus |
Albertus |
Skolastik |
|||||||
|
Thomas av Aquino [73] |
Italien |
1225-1274 |
Skolastik |
Teolog/Filosof |
Summa theologiae |
||||
|
Eckehart [74] |
(mäster) |
Tyskland |
1260-1327 |
Skolastik |
Teolog/Filosof |
Undervisande tal |
Predikningar |
||
|
Dante [75] |
Alighieri |
Italien |
1265-1321 |
Skolastik |
Poet/Filosof? |
Den gudomliga komedin |
Vita nuova ( Nytt liv) |
Inferno enligt Dante …. |
|
|
Duns Scotus[76] |
Johannes |
Frankrike |
1266-1308 |
Skolastik |
|||||
|
Ockham (Occam) [77] |
William |
England |
1275-1349 |
Skolastik |
Teolog/Filosof |
Summa logicae |
|||
|
Buridan [78] |
Jean |
Frankrike |
1300-1358 |
||||||
|
Cusanus [79] |
Nicolaus |
Tyskland |
1401-1464 |
Kristen humanism |
Teolog/Filosof |
Om anden |
|||
|
Lorenzo |
Italien |
1406-1457 |
Epicureanism |
||||||
|
Biel [81] |
Gabriel |
Tyskland |
1418-1495 |
Skolastik |
Collectorium |
||||
|
Erasmus av Rotterdam [82] |
Nederland |
1466-1536 |
Kristen humanism |
Dårskapen lov |
Förtroliga samtal |
||||
|
Niccolò |
Florens/Italie |
1469-1527 |
Machiavelism |
Politisk |
Fursten (IL PRINCIPE) |
Betraktelser över Livius första dekad |
|||
|
Luther [84] |
Martin |
Tyskland |
1483-1546 |
Protestant |
Teolog |
||||
|
Spanien |
1491 - 1556 |
Jesuit |
Teolog |
||||||
|
de Montaigne[85] |
Michel |
Frankrike |
1533-1592 |
Essäer |
|||||
|
Bruno [86] |
Giordano |
Italien |
1548-1600 |
Empirism |
|||||
|
Bacon [87] |
Francis |
England |
1561-1626 |
Empirism |
New Atlantis |
Essäer |
|||
|
Campanella[88] |
Tommaso |
Italien |
1568- 1639 |
Legalismen? |
Om den spanska monarkin |
Solstaten |
|||
|
Hugo |
Nederland |
1583-1645 |
Naturrättsfilosof |
||||||
|
Thomas |
England |
1588-1679 |
Rationalism |
Politisk teoretiker |
Leviathan |
||||
|
Pierre |
Frankrike |
1592 - 1655 |
Empirism |
||||||
|
René |
Frankrike |
1596-1660 |
Dualismen |
Avhandling om metoden |
Cogito ergo sum |
||||
|
Blaise |
Frankrike |
1623 -1662 |
Rationalism, Cartesiska skolan |
Matematiker/fysiker/filosof |
|||||
|
Margaret |
England |
1623-1673 |
Rationalism |
Experimental Philosophy (Experimentalfilosofiska observationer) |
The Blazing World (1666) |
||||
|
Arnold |
Nederland |
1624 -1669 |
Ockasionalism |
||||||
|
Anne |
England |
1631-1679 |
Cambridge-platonism |
||||||
|
Baruch |
Nederland |
1632-1677 |
Panteismen |
Tractatus theologico-politicus |
Ethica |
||||
|
Gottfried |
Tyskland |
1646-1716 |
Rationalism |
||||||
|
Locke [98] |
John |
England |
1632-1704 |
|
Politisk? |
Second treatise of civil government |
|||
|
Tindal [99] |
Matthew |
England |
? - 1733 |
|
|||||
|
Newton |
Isaac |
England |
? - 1727 |
Empirism |
|||||
|
Giambattista |
Italien |
1668-1744 |
|
||||||
|
Toland [100] |
John |
Irland |
1670 -1722 |
Panteismen |
|||||
|
Berkeley [101] |
George |
Irland |
1685-1753 |
|
Biskop |
Filosofins problem |
|||
|
Emanuel |
Sverige |
1688 - 1772 |
Upplysningsman/Rationalismen |
Arcana Copelestia 1749-65 |
|||||
|
Charles |
Frankrike |
1689-1755 |
Encyklopedist |
Politisk |
Persiska brev (Satir) |
Essais |
|||
|
Francois-Marie |
Frankrike |
1694-1778 |
Empirism |
Candide |
Låt oss odla vår trädgård |
||||
|
Hume [105] |
David |
Skottland |
1711-1776 |
Romaniken |
Språk, sanning, logik |
An Enquiries Concerning Human Understanding |
|||
|
Rousseau [106] |
Jean Jacques |
Schweiz/Fran |
1712-1778 |
Encyklopedist |
Författare/filosof |
Samhällsfördraget, Émilie, Julie eller Den ny |
Bekännelserna |
Frihet, jämlikhet och broderskap |
|
|
Denis |
Frankrike |
1713-1784 |
Encyklopedist |
Författare/filosof |
Encyklopedien |
||||
|
Helvétius |
Claude Adren |
Frankrike |
1715-1771 |
Encyklopedist? |
De L'esprit / 1758 |
||||
|
Condillac [108] |
Etienne de |
Frankrike |
1715-1780 |
Empirism/Fenomenalism |
|||||
|
Paul Henri Thierry |
Frankrike |
1723-1789 |
Ateist |
||||||
|
Jean le Rond |
Frankrike |
1717-1783 |
Encyklopedist |
Matematik/Filosofi |
|||||
|
Immanuel |
Tyskland |
1724-1804 |
Fenomenalismen |
Kritik av det rena förnuftet 1781 |
Kristen tro (Pietist) |
||||
|
Casanova [112] |
Giacomo |
Italien |
1725-? |
|
|||||
|
Edmund |
England |
1729-1797 |
Konservatismen |
Politisk |
Reflektioner om franska revolutionen |
||||
|
Johann Georg |
Tyskland |
1730-1788 |
|||||||
|
Paine [115] |
Thomas |
England |
1737-1809 |
Rättsfilosof |
The Age of Reason 1794-95 |
Rights of Man 1791-92 |
|||
|
Beccaria [116] |
Cesare |
Italien |
1738-1794 |
Upplysningsman |
Dei delitti e delle pene (Om brott och straff) 1764 |
||||
|
Johann Caspar |
Schweiz |
1741-1801 |
Filosof/Författare |
||||||
|
Thomas [118] |
Jefferson |
USA |
1743-1826 |
Romantiken |
Politiker/Filosof |
Oavhängighetsförklaringen |
|||
|
Johann Gottfried |
Tyskland |
1744-1803 |
Utilitarismen |
Filosof/Författare |
Ideen zur Philosophie der Geschichte der Menschheit |
||||
|
Adam |
Tyskland |
1748-1830 |
Illuminati |
Samhällsomstörtare |
|||||
|
Bentham [121] |
Jeremy |
England |
1748-1832 |
Dialektisk/Idealism |
Fragments on Governments 1776 |
Introduction to the principles of morals and legislation 1789 |
|||
|
Thomas |
Sverige |
1759-1808 |
Panteismen |
Passionerna |
Att tänka fritt är stort, men tänka rätt är större |
||||
|
Friedrich |
Tyskland |
1770-1831 |
Hegelianismen |
Wissenschaft der Logik / 1816 |
Philosophie der Geschichte |
||||
|
Johann Gottlieb |
Tyskland |
1762-1814 |
Idealism |
Hela vetenskapslärans grunddrag |
Tal till tyska nationen |
||||
|
James |
Skottland |
1773-1836 |
Utilitarismen |
||||||
|
Friedrich |
Tyskland |
1775-1854 |
|
En esteticerande, panteistisk, romantisk naturfilosof |
|||||
|
Herbart [126] |
Johann |
Tyskland |
1776-1841 |
Naturfilosof/Nihilism |
Filosof/Pedagog |
||||
|
Arthur |
Tyskland |
1788-1860 |
Fenomenalismen |
Världen som vilja och föreställning |
Pessimistisk viljeteoretiker[128] |
||||
|
Comte [129] |
August |
Frankrike |
1798-1857 |
Positivismen |
|||||
|
Ralph Waldo |
Amerika |
1803-1882 |
Nature |
||||||
|
Stirner [131] |
Max |
Tyskland |
1806-1856 |
Utilitarimen |
|||||
|
John Stuart |
England |
1806-1873 |
Utilitarimen |
On Liberty 1859 (Om friheten) |
A system of logic |
Utilitarismen 1863 |
|||
|
Pierre-Joseph |
Frankrike |
1809-1865 |
Anarkism |
||||||
|
Darwin |
Charles |
1809-1882 |
Om arternas uppkomst |
||||||
|
Kierkegaard[134] |
Søren |
Danmark |
1813-1855 |
Existentialism |
Antingen - eller 1843 |
Indövelse i christendom |
|||
|
Bakunin [135] |
Michail |
Ryssland |
1814-1876 |
Anarkism |
|||||
|
Alexis |
Frankrike |
1816-1882 |
Liberalismen? |
||||||
|
Gobineau [137] |
Joseph Artur |
Frankrike |
1816-1882 |
|
|||||
|
Marx [138] |
Karl |
Tyskland |
1818-1883 |
Dialektisk materialism |
Politisk |
Schweiz |
|||
|
Engels [139] |
Friedrich |
Tyskland |
1820-1895 |
Dialektisk materialism |
Politisk |
||||
|
Spencer [140] |
Herbert |
England |
1820-1903 |
Empiriokriticismen |
|||||
|
Avenarius [141] |
Richard |
Tyskland |
1834-1896 |
Pessimismen |
Kritik der reinen Erfahrung 1888-90 |
||||
|
Henry |
England |
1838-1900 |
Hedonism |
||||||
|
Ernst |
Österrike |
1838-1916 |
Logisk positivism |
||||||
|
Franz |
Tyskland |
1838-1917 |
Intentionalitet |
Filosofi/Psykologi |
|||||
|
Charles Sanders |
Amerika |
1839-1914 |
Pragmatism |
||||||
|
von Hartmann[145] |
Eduard |
Tyskland |
1842-1906 |
Existentialism |
|||||
|
James |
Amerika |
1842-1910 |
Pragmatism |
||||||
|
Pjotr |
Ryssland |
1842-1921 |
Anarkism |
||||||
|
Friedrich |
Tyskland |
1844-1900 |
Existentialism |
Ecce homo |
Morgonrodnad |
Sålunda talade Zarathustra |
|||
|
Pareto [149] |
Vilfredo |
Italien |
1848-1923 |
Filosof/ekonom |
Traité de SociologieGénérale 1919 |
||||
|
Frege [150] |
Gottlob |
Tyskland |
1848-1925 |
Fenomenalism |
Om mening och betydelse |
Tanken |
|||
|
Chamberlain[151] |
Huston Stewart |
Eng/Tyskland |
1855-1927 |
Nazismen |
|||||
|
Tillich |
Paul |
Tyskland/US |
1886-1965 |
Existentialism |
Teolog/Filosof |
||||
|
Edmund |
Tyskland |
1859-1938 |
Idéer till en ren fenomenologi och fenomenologisk filosofi 1913 |
||||||
|
Alexander [153] |
Samuel |
1859-1938 |
Realfilosof |
||||||
|
Bergson [154] |
Henri |
Frankrike |
1859-1941 |
Politisk/Analytisk |
|||||
|
John |
Amerika |
1859-1952 |
Pragmatism |
Pedagog |
|||||
|
Whitehead[156] |
Alfred North |
Eng/Amerika |
1861-1947 |
||||||
|
Weber [157] |
Max |
Tyskland |
1864-1920 |
Sociolog |
(Arbete och utbildning = utveckling) |
Vetenskap och politik (Elitteori) |
|||
|
Sjestov [158] |
Lev |
Ryssland |
1866-1938 |
Logisk empirism |
Dostojevskij och Nietzshe: Tragedins filosofi 1903 |
||||
|
Mahatma |
Indien |
1869-1948 |
Satyagraha |
||||||
|
Bertrand |
England |
1872-1970 |
Ideéll Utilitarism |
Analytisk filosofi |
Mänsklig kunskap 1948 |
Filosofins problem 1912 |
Logisk empirism |
||
|
George Edward |
England |
1873-1958 |
Utilitarism |
Moralfilosof |
Principia Ethica 1903 |
Ethics 1912 |
|||
|
Carl G. |
Schweiz |
1875-1961 |
Psykologi |
Idéhistoriker |
|||||
|
Schweitzer[163] |
Albet |
Tyskland |
1875-1965 |
||||||
|
Buber [164] |
Martin |
Österrike/Isr |
1878-1965 |
Ich und Du 1923 |
|||||
|
Oswald |
Tyskland |
1880-1936 |
Existentialist |
Der Untergang des Abendlandes 1918 |
|||||
|
Jaspers [166] |
Karl |
Tyskland |
1883-1969 |
Logisk empirism |
Philosophie 1-3 1932 |
||||
|
Wittgeinstein[167] |
Ludwig |
Öster/Eng |
1889-1951 |
Existentialist |
Tractatus Logico-Philosohicus 1922 |
Filosofiska undersökningar 1953 |
|||
|
Marcel [168] |
Gabriel |
1889-1973 |
Existentialist |
||||||
|
Heidegger [169] |
Martin |
Tyskland |
1889-1976 |
Existentialist |
Varat och tiden (Sein und Zeit) 1927 |
||||
|
Marcuse [170] |
Herbert |
Tyskland/US |
1898-? |
Den endimensionella människan |
|||||
|
Antonio |
Italien |
1891-1937 |
Anarkism |
Politisk |
|||||
|
Reinhold |
USA |
1892-1971 |
Kristen Realism |
Teolog/Filosof |
The Irony of American History |
||||
|
von Hayek[172] |
Friedrich |
1899-1992 |
|||||||
|
Popper [173] |
Karl Raimund |
England |
1902-1994 |
Existentialist |
Politisk |
Det öppna samhället och dess fiender |
Unendeo Quest (Sökande utan slut) |
||
|
Jean Paul |
Frankrike |
1905-1980 |
Existentialist |
Vänsterinriktad |
Existentialismen är en humanism 1946 |
L'etre et le néant |
|||
|
Beckett |
Samuel |
1906-1989 |
Varat och intet 1943 |
Äcklet 1938 |
Flugorna 1944 |
||||
|
Adorno |
Theodor W. |
Tyskland |
1903-1969 |
Frankfurtskolan |
|||||
|
Hannah |
Tyskland/US |
1906-1975 |
Existentialist |
Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem 1964 |
|||||
|
De Beauvoir[175] |
Simone |
Frankrike |
1908-1986 |
The second sex/Det andra könet |
L´Envitee |
||||
|
Ayer [176] |
Alfred |
England |
1910-1989 |
||||||
|
Austin [177] |
John Langshaw |
England |
1911-1960 |
||||||
|
Arne |
Norge |
1912-2009 |
Ekosofi |
Livsfilosofi |
|||||
|
Albert |
Algeriet/Fran |
1913-1960 |
Existentialist/Författare |
Författare/Filosof |
Myten om Sisyfos |
Främlingen |
Pesten |
||
|
Von Wright[180] |
Georg Henrik |
Finland |
1916-2003 |
Vetenskapen och förnuftet 1987 |
Myten om framsteget 1993 |
||||
|
Rawls [181] |
John |
USA |
1921-2002 |
Politisk |
En teori om rättvisa 1971 |
Okunnighetens slöja |
Harvard professor |
||
|
Thomas |
USA |
1922-1996 |
Vetenskapsteoretiker |
De vetenskapliga revolutionernas struktur |
|||||
|
Dummett [182] |
Michael |
England |
1925- |
Politisk/Liberalism |
The Logical Basis of Metaphysics |
||||
|
Michel |
Frankrike |
1926-1984 |
Kontinentala filosofin |
||||||
|
1928- |
Liberal Anarkist |
||||||||
|
Jürgen |
Tyskland |
1929- |
Frankfurtskolan |
Borgerlig offentlighet |
|||||
|
Derrida [185] |
Jacques |
Frankrike |
1930-2004 |
Politisk |
Skurkar och vänskapens politik |
Marx spöken |
|||
|
Gerald |
1937- |
Paternalismen |
|||||||
|
Robert |
England |
1938-2002 |
Liberalismen |
Politisk |
Anarchy, State and Utopia 1974 |
||||
|
Richard |
England |
1941- |
Ateismen |
||||||
|
Derek |
England |
1942-1917 |
Rationalismen |
||||||
|
Dennett [189] |
Daniel |
USA |
1942- |
||||||
|
Trías [190] |
Eugenio |
Spanien |
1942- |
Att tänka det religiösa |
|||||
|
Roger |
England |
1944- |
Kulturkonservatism |
Culture Counts (på svenska: Kultur räknas, Atlantis förlag 2009) |
|||||
|
Pettit |
Philip |
Irland/USA |
1945- |
||||||
|
Singer [192] |
Peter |
USA |
1946- |
Moralfilosof |
Praktisk etik |
En värld |
|||
|
Stephen |
England |
Författare/Filosof |
Bluff |
||||||
|
Anscombe |
Elizabeth |
||||||||
|
Althusser |
|||||||||
|
S:t Augustine av Hippo |
Fysikalism |
||||||||
|
Barnes [194] |
Jonathan |
England |
|||||||
|
Barthes |
|||||||||
|
Bolzano |
Religion |
||||||||
|
Bonaventura |
|||||||||
|
Bruno |
Giordano |
Italien |
1600 |
||||||
|
Buber |
Martin |
Positivismen |
|||||||
|
Cabanis |
|||||||||
|
Carnap |
Rudolf |
||||||||
|
Carlyle [195] |
Thomas |
Skottland |
?-1881 |
Samhällsfilosof |
Informationsåldern |
||||
|
Castell |
Manuel |
||||||||
|
Cohen |
Hermann |
||||||||
|
Collins |
John Anthony |
England |
?-1729 |
||||||
|
Condorcet |
|||||||||
|
Constant |
Benjamin |
Frankrike |
? - 1830 |
||||||
|
Croce |
Benedetto |
||||||||
|
Davidson [196] |
Donald |
?-2003 |
|||||||
|
Deleuze |
|||||||||
|
Deussen [197] |
Paul |
Encyklopedist |
|||||||
|
Ecco |
Umberto |
Italien |
|||||||
|
Gadamer |
Hans-Georg |
||||||||
|
Gewirth [198] |
Alan |
||||||||
|
Guattari |
|||||||||
|
Durkheim |
Emile |
||||||||
|
Dworkin |
Ronald D. |
||||||||
|
Foucault |
|||||||||
|
Føllesdal |
Dagfinn |
Norge |
Rättsteoretiker |
||||||
|
Grotius |
|||||||||
|
Hempel [199] |
Carl |
Problems and Changes in the Empiricists Criterion of Meaning |
|||||||
|
von Herder |
Johann |
Tyskland |
? - 1803 |
||||||
|
Honderich[200] |
Ted |
Vilken är din frihet |
|||||||
|
Horkheimer |
Max |
Tyskland |
Frankfurtskolan |
||||||
|
Huxley |
Thomas |
England |
? - 1895 |
||||||
|
Kelsos [201] |
|||||||||
|
Kuhn |
Thomas |
De vetenskapliga revolutionernas struktur |
|||||||
|
Leopardi [202] |
Giacomo |
Italien |
1798-1837 |
Författare |
Canti |
||||
|
Lakatos |
Imre |
Falsification and the Methodology |
|||||||
|
Lavelle |
Louis |
||||||||
|
Mach |
Ernst |
||||||||
|
Mann |
Thomas |
Tyskland |
|||||||
|
Mc Taggart |
John |
The Nature of Existence Volume 1 and 2 |
|||||||
|
Mettrie |
|||||||||
|
Milton |
John |
Idealism |
Det förlorade paradiset |
||||||
|
Muschg |
Adolf |
Schweiz |
|||||||
|
Negri [203] |
Antonio |
Italien |
Samhällsfilosof |
Imperiet |
|||||
|
Origenes |
185-254 |
||||||||
|
Pascal |
Blaise |
||||||||
|
Parfit |
Derek |
England |
1942- |
Overpopulation and the Quality of life |
|||||
|
Proust |
|||||||||
|
Quine[204] |
Williard van Orman |
USA |
Positivismen |
Two Dogmas of Empiricism |
|||||
|
Ryle |
Gilbert |
Hegemoniteorin |
The Concept of mind |
Begreppet själ |
|||||
|
Savigny |
|||||||||
|
von Schlegel |
Friedrich |
Tyskland |
Encyklopedist |
||||||
|
Schlick |
Moritz |
||||||||
|
Scotus Erigena |
Johannes |
||||||||
|
Searle |
John R |
||||||||
|
Sen [205] |
Amartya |
Indien/England |
Ekonomi/Filosofi |
||||||
|
Smith Churchland |
Patricia |
Neurophilosophy: Toward a Unifield Science of the Mind-Brain |
|||||||
|
Sprigge |
Timothy |
||||||||
|
Stevenson [206] |
Charles Leslie |
USA |
1908 - ? |
||||||
|
Sidgwick |
Henry |
Methods of Ethics |
|||||||
|
Dennett |
Daniel |
USA |
|||||||
|
Taylor |
Charles |
||||||||
|
Wahl |
Jean |
||||||||
|
Walter |
Benjamin |
||||||||
|
Walzer |
Michael |
Politisk filosof |
|||||||
|
Whewell |
|||||||||
|
Winch |
Peter |
||||||||
|
Parfit |
Derek |
Moralfilosof? |
|||||||
|
Foot |
Philippa |
Moralfilosof? |
|||||||
|
Glover |
Jonathan |
Moralfilosof? |
|||||||
|
Korsgaard |
Christine |
Moralfilosof? |
|||||||
|
Scanlons |
Thomas |
Moralfilosof? |
|||||||
|
Höijer |
Benjamin |
Sverige |
|||||||
|
af Leopold |
Carl Gustaf |
Sverige |
|||||||
|
Geijer |
Erik Gustaf |
Sverige |
|||||||
|
Rydelius |
Andreas |
Sverige |
Idealismen |
||||||
|
Boström [207] |
Christopher Jacob |
Sverige |
1797-1866 |
||||||
|
Norström [208] |
Vitalis |
Sverige |
1856-1916 |
Hvad innbär en modern ståndpunkt i filosofien? 1898 |
Religion och tanke 1912 |
||||
|
Larsson [209] |
Hans |
Sverige |
1862-1944 |
"Uppsalaskolan" |
Lunda-filosof |
||||
|
Hägerström[210] |
Axel |
Sverige |
1868-1939 |
"Uppsalaskolan" |
Das prinzip der Wissenschaft |
Kants etik |
|||
|
Phalén |
Adolf |
Sverige |
1884-1931 |
Kritik av subjektivismen 1910 |
|||||
|
Oxenstierna |
Gunnar |
Sverige |
|||||||
|
Marc-Wogau |
Konrad |
Sverige |
1902-? |
||||||
|
Mac Leod |
Andries |
Sverige |
Uppsala |
||||||
|
Hedenius |
Ingemar |
Sverige |
1906-? |
|
Om rätt och moral 1941 |
Tro och vetande 1949 |
Helvetesläran 1972[213] |
||
|
Wedberg |
Anders |
Sverige |
|||||||
|
Lundkvist |
Artur |
Sverige |
|||||||
|
Almqvist |
C J L |
Sverige |
|||||||
|
Atterbom |
Sverige |
||||||||
|
Stagnelius |
Sverige |
||||||||
|
Wikner |
Pontus |
Sverige |
|||||||
|
Segelberg |
Ivar |
Sverige |
|||||||
|
Furberg |
Mats |
Sverige |
|||||||
|
Bremer |
Fredrika |
Sverige |
|||||||
|
Tegnér |
Esaias |
Sverige |
|||||||
|
Tännsjö [214] |
Torbjörn |
Sverige |
1946- |
Vårdetik |
Göra barn |
||||
|
Asiatiska filosofer |
|||||||||
|
Persien |
ca 1000 f.Kr |
||||||||
|
Lao-tse [216] |
Kina |
ca 604-531 f.Kr |
|||||||
|
Konfucius [217] |
Kina |
ca 551-479 f.Kr |
|||||||
|
Chang Tzu |
Kina |
ca 300 f.Kr |
|||||||
|
Siddharta Gautama |
Indien |
ca 448-368 f.Kr |
|||||||
|
Mystiker |
|||||||||
|
Emanuel |
Sverige |
1688-1772 |
Upplysningsman/Rationalismen |
Arcana Copelestia 1749-65 |
|||||
|
Thomsen |
Danmark |
1890-1981 |
|||||||
|
Erich |
Schweiz |
1935- |
|||||||
|
Vetenskapsmän |
|||||||||
|
Arkimedes |
|||||||||
|
Heron |
|||||||||
|
från Samos |
ca 310-230 f. Kr |
Astronom/Matematiker |
|||||||
|
från Alexandria |
Grekland |
ca 325-265 f.Kr |
Matematiker |
Elementa |
|||||
|
ca 276-194 f, Kr |
Astronom/Matematiker |
||||||||
|
Hua Tuo [223] |
Kina |
ca 180-240 e,Kr |
Biologi/Medicin |
||||||
|
Hippokrates[224] |
Grekland |
Biologi/Medicin |
|||||||
|
Galenos |
Medicin |
||||||||
|
Kopernikus |
Nikolaus |
Polsk/Tysk |
1473-1543 |
Astronom |
De revolutionibus orbium coelestium |
Solen är universums medelpunkt[225] |
|||
|
Galilei [226] |
Galileo |
Italien |
1564-1642 |
Fysiker/Astronom |
Dialog över de två viktigaste världssystemen |
Solen är världsalltets medelpunkt |
|||
|
Brahe |
Tycho |
||||||||
|
Einstein |
|||||||||
|
Planck |
Max |
Tyskland |
1858-1947 |
Teoretisk fysiker |
|||||
|
Newton |
|||||||||
|
Darwin |
Charles |
England |
1809-1882 |
Naturforskare |
Om arternas uppkomst genom naturligt urval |
||||
|
Psykologi |
|||||||||
|
Freud |
Sigmund |
1856-1939 |
|||||||
|
|
|||||||||
|
Ekonomer |
|||||||||
|
Smith [227] |
Adam |
Skottland |
1723-1790 |
Nationalekonom |
En undersökning av folkets välstånd |
Arbete är källan till välstånd[228] |
|||
|
Pareto [229] |
Vilfredo |
Italien |
1848-1923 |
Ekonom/filosof |
Traité de SociologieGénérale 1919 |
||||
|
Taylor [230] |
Frederick W. |
Amerika |
1856-1915 |
Ingenjör |
Scientific Management |
||||
|
Veblen [231] |
Thorstein |
Amerika |
1857-1929 |
Ekonom/sociolog |
|||||
|
Ludwig |
Österrike |
1881-1973 |
Ekonom |
||||||
|
John Maynard |
England |
1883-1946 |
Nationalekonom |
||||||
|
1883-1950 |
Ekonom |
Kapitalismus, Sozialismus und Demokratie 1942 |
|||||||
|
Friedrich |
Österrike |
1899-1992 |
Ekonom/politisk filosof |
||||||
|
Milton |
Amerika |
1912-2006 |
Klassisk liberalism |
Nationalekonom |
Frihet att välja: Ett personligt inlägg 2010 |
||||
|
Sen[236] |
Amartya |
Indien/England |
Ekonom/filosof |
||||||
|
Politiker |
|||||||||
|
Demosthenes[237] |
(från Athen) |
Grekland |
384-322 f.Kr. |
Upplysningsman |
Politiker/Retoriker |
||||
|
More [238] |
Sir Thomas |
England |
1478-1535 |
Politiker/Författare |
Utopia |
||||
|
Thomas [239] |
Jefferson |
USA |
1743-1826 |
Politiker/Filosof |
Oavhängighetsförklaringen |
||||
|
Robespierre[240] |
Maximilien de |
Frankrike |
? - 1794 |
Liberalismen |
|||||
|
Toqueville [241] |
Charles Alexis |
Frankrike |
1805-1859 |
Machiavelism |
Politisk |
Om folkväldet i Amerika 1835-40 |
|||
|
Machiavelli[242] |
Nicolò |
Florens/Italie |
1469-1527 |
Anarkism |
Politiker/Författare |
Betraktelser över Livius första dekad |
Fursten (IL PRINCIPE) |
||
|
Proudhon [243] |
Pierre Joseph |
Frankrike |
1809-1865 |
Anarkism |
Politisk |
Qu'est-ce que la propri'et'e? |
|||
|
Bakunin [244] |
Michail |
Ryssland |
1814-1876 |
Kommunismen |
Politisk |
Dieu et l'état 1871 |
|||
|
Marx [245] |
Karl |
Tyskland |
1818-1883 |
Dialektisk materialism |
Politisk |
Kapitalet |
|||
|
Engels [246] |
Friedrich |
Tyskland |
1820-1895 |
Kommunismen |
Politisk |
||||
|
Lenin |
Vladimir |
Sovjetuni. |
1870-1924 |
|
Politisk |
||||
|
Hitler |
Adolf |
Tyskland |
1889-1945 |
Kommunismen |
Politisk |
Mein kampf |
|||
|
Mao [247] |
Tse-Tung |
Kina |
1893-1976 |
Kommunismen |
Politisk |
Maos lilla röda |
Om motsättningar |
||
|
Trotskij |
Lev Davidovitj |
Ryssland |
? - 1940 |
||||||
|
Historiker |
|||||||||
|
från Halikarnassos |
ca 484-425 f.Kr |
||||||||
|
Thukydides |
(från Athen) |
ca 471-399 f.Kr |
|||||||
|
Polybios [249] |
Romersk |
ca 200-120 f.Kr |
Universalhistorien |
||||||
|
Livius [250] |
Romersk |
||||||||
|
Författare |
|||||||||
|
Grekland |
ca 700 f.Kr |
Skald/Mytologi |
Iliaden |
Odysseén |
|||||
|
Grekland |
ca 700 f.Kr |
Skald/Mytologi |
Theogoni |
Verk och dagar |
|||||
|
Grekland |
ca 525-456 f.Kr |
Dramatiker |
|||||||
|
Pindaros [253] |
Grekland |
ca 520-440 f.Kr |
Diktare |
||||||
|
(från Athen) |
Grekland |
ca 496-406 f.Kr |
Dramatiker |
||||||
|
Euripides |
Grekland |
ca 480-406 f,kr |
Dramatiker |
Medea |
Elektra |
Anses vara den förste yrkesförfattare i Athen |
|||
|
(från Athen) |
Grekland |
ca 445-385 f.Kr |
Komediförfattare |
Lysistrate |
Molnen |
||||
|
Xenofon [256] |
(från Athen) |
Grekland |
ca 430-354 f.Kr |
Författare |
|||||
|
Menandros |
ca 342-291 f.Kr |
||||||||
|
Antipatros[257] |
(från Sidon) |
Grekland |
ca 100-talet f.Kr |
||||||
|
Cicero |
Romersk |
ca ?-43 e.Kr |
|||||||
|
Caesar [258] |
Romersk |
Kejsare/Författare |
Commentarii de bello gallico |
||||||
|
Catullus |
Romersk |
||||||||
|
Lucretius |
Romersk |
Poet |
Om tingens natur |
||||||
|
Ovidius |
Romersk |
Metamorfoserna |
|||||||
|
Vergilius [259] |
Romersk |
70-19 f.Kr |
Epikureismen |
Aeneiden (på latin Aeneis) |
|||||
|
Horatius [260] |
Romersk |
65-8 f.Kr |
Stoicismen |
Poet |
Ars poetica |
"Aurea mediocritas" |
|||
|
Seneca[261] |
Lucius Anneus |
Romare |
ca 4 f.Kr-65 e.Kr |
Diktare/Filosof |
Hercules, Medea, Agamemnon, m.fl. |
Stoiska skolan |
|||
|
Petronius [262] |
Gajus |
Romare |
?-66 e.Kr |
Författare |
|||||
|
Plutarkos |
Grekland |
ca 46-120 e.Kr |
Encyklopedist |
Författare/Historiker |
|||||
|
Grekland |
ca 120-180 e.Kr |
||||||||
|
Ferdawsi [263] |
Persien |
ca 900-talet |
Muslim |
Diktare |
|||||
|
Voltaire [264] |
|||||||||
|
Dante [265] |
Francois-Marie |
Frankrike |
1694-1778 |
Författare/Filosof |
Candide |
Låt oss odla vår trädgård |
|||
|
Petrarca [266] |
Alighieri |
Italien |
1265-1321 |
Humanism |
Poet |
Den gudomliga komedin |
Vita nuova ( Nytt liv) |
Inferno enligt Dante …. |
|
|
Machiavelli[267] |
Francesco |
Italien |
1304-1374 |
Machiavelism |
Diktare |
Epistolae |
Italia mia |
Canzoniere (396 kärleksdikter) |
|
|
Shakespeare[268] |
Nicolò |
Florens/Italie |
1469-1527 |
Författare/Politiker |
Betraktelser över Livius första dekad |
Fursten (IL PRINCIPE) |
|||
|
Jean |
Frankrike |
1621-1695 |
Fabelfiktare |
||||||
|
de La Bruyère |
Jean [269] |
Frankrike |
1645-1696 |
Författare |
Les cractères (Karaktärer eller tidens seder) |
||||
|
Rousseau [270] |
Encyklopedist? |
||||||||
|
Goethe [271] |
Jean Jacques |
Schweiz/Fran |
1712-1778 |
Romantiken |
Författare/filosof |
Samhällsfördraget |
Bekännelserna |
Frihet, jämlikhet och broderskap |
|
|
Leopardi [272] |
Johann Wolfgang |
Tyskland |
1749-1832 |
Diktare |
Den unge Werthers lidande |
Faust |
|||
|
De Balzac [273] |
Giacomo |
Italien |
1798-1837 |
Författare |
Canti |
||||
|
Toqueville [274] |
Hondré |
Frankrike |
1799-1850 |
Författare |
La Comédie Humaine (Den mänskliga komedin) |
Förlorade illusioner |
|||
|
Poe |
Charles Alexis |
Frankrike |
1805-1859 |
Författare/Politiker |
Om folkväldet i Amerika |
||||
|
Dostojevskij[275] |
Fjodor |
Ryssland |
1821-1881 |
Anarkism? |
Författare |
Bröderna Karamasov |
Idioten |
Brott och straff |
|
|
Tolstoj |
Leo Nikolajevitj |
Ryssland |
1825-1910 |
Författare |
Anna Karenina |
Krig och fred |
|||
|
London[276] |
Jack |
Amerika |
Författare |
Skriet från vildmarken |
|||||
|
Kafka [277] |
Franz |
Tjeckoslovak |
? - 1924 |
Processen |
Förvandlingen |
||||
|
Sandemose[278] |
Aksel |
Norge |
1899-1965 |
||||||
|
Strindberg |
August |
||||||||
|
Wilde [279] |
August |
Sverige |
Symbolism |
Författare |
En dåres försvarstal |
Fröken Julie |
Taschandala |
||
|
Maeterlinck[280] |
Oscar |
Irland/Englan |
1854-1900 |
Symbolism |
Författare |
En idealisk äkta man |
Solfjädern |
||
|
de Cervantes[281] |
Maurice |
Belgien/Fran |
1862-1949 |
Författare/Filosof |
Pelléas och Mélisandre |
Fågel Blå |
|||
|
Miguel |
Don Quijote |
||||||||
Zarathustra är en sägenomspunnen gestalt från forntiden. Men om den historiske
Zarathustra är föga känt. Den zoroastriska religionen har anhängare också i våra
dagar - framför allt i Indien och Iran, men också i Sverige. Cirka 1000 f.Kr
fökunnade profeten Zarathustra (Zoroaster på grekiska) att guden över alla gudar
var Ahura Mazda, som var skapare av allt gott, och uppmanade människor att
ansluta sig till det kosmiska slaget mot allt ont. Zoeoastrismen var en
monoteistisk religion och den dominerande trosriktningen i Iran fram till islams
intåg på 600-talet efter Kristus. Kanske har zoroastrismen med sina begrepp om
om himmel och helvete, änglar, återuppståndelse och domedag haft inverkan på
andra religioner.
Solon från Aten. Som arkont för året 594 f.Kr. fick han det svåra uppdraget att
i egenskap av lagstiftare med oinskränkt fullmakt nyordna hela statsskicket.
Det attiska samhället var sedan en längre tid tillbaka sönderslitet av svåra
strider mellan det Aristokratiska partiet eller eupatriderna, vilka tillika var
i besittning av nästan all jordegendom, och det lägre folket, som saknade
politiska rättigheter och dessutom hölls i ekonomiskt beroende av eupatriderna
på grund av de stränga skuldfordringslagarna, enligt vilka en gäldenär som ej
kunde tillfredsställa sin fordringsägare blev slav och hemfallen åt dennes
godtycke. För dessa förhållanden, vilka Drakons lagstiftning synes mera ha
tjänat att fastställa än att avhjälpa, var Solon kallad att råda bot.
Hans första åtgärd var att undanröja det värsta ekonomiska eländet genom en
skuldlindringslag (seisachtheia, eg "skuldavskakning"). Om betydelsen av denna
lag har redan under forntiden ganska olika meningar varit rådande, i det att
somliga har ansett att den inneburit ett fullständigt efterskänkande av alla
skulder, andra, att den bara avsett ett underlättande av deras avbetalning genom
sänkning av räntan och nedsättande med 27 procent av myntfoten. Otvivelaktigt är
dock att Solon dels påbjudit frigivning av alla dem som på grund av
skuldsättning råkat i slaveri, dels avlyst all på skuld som låg på jordegendom.
Båda delarna vitsordas bland annat av Solon själv i ett hos Aristoteles
återgivet diktfragment.
föddes 604 f.Kr och dog 531 f.Kr, Lao Tse, även stavat Laozi, Lao Tzu och Lao
Zi (老子
(pinyin: Lǎo Zǐ), ordagrant "den gamla mästaren", enligt tradition kallad Li Er
(李耳,
pinyin: Lǐ Ěr). Taoismen skapades enligt legenden av den kinesiska tänkaren,
även om Lao Tse existens kan betvivlas, brukar han betraktas som taoismens
grundare samt dess förste filosof och anges som författare till Daodejing (Boken
om vägen).
Lao-Tse föddes 604 f.Kr och dog 531 f.Kr, men om Lao Tse (Lao Zi) finns inga
säkra biografiska uppgifter. Enligt traditionen ska han ha sammanfattat sin
filosofi i skriften som är taoismens heliga bok Daodejing (Boken om vägen) som
på svenska har titeln Den heliga boken om vägen och dess kraft. "Vägen", dao, är
ett centralt begrepp för Lao Zi; hans filosofi har därför kallts daoismen. Andra
viktiga begrepp är yin, den mörka, jordiska och kvinnliga principen i tillvaron,
och yang, den ljusa, himmelska och manliga. När yin och yang växelverkar
befinner sig dao i balans. En människa som vill leva riktigt bör dra sig undan
världen och med sin intuition söka den balansen. Läran förkastar materiell
strävan, missnöje ochhabegär och förordar att människan ska dra sig undan
världens larm. Meditation och passivitet betonas framför handling. Daoismen har
inspirerat en folklig kinesisk tradition, som skapat lyriskt uttrycksfulla
mästerverk av hög konstnärlig kvalitet. Bäst kända i väst är de stora episka
romanerna, dramerna,reseskildringarna och novellsamlingarna: De tre rikena,
Berättelser från träskmarkerna, Gyllene lotus, och Drömmen i den röda
paviljongen.
Lao Tse 8 ordspråk
- Att ha tillräckligt är lycka, att ha mer än tillräckligt är olyckligt. Det
gäller för allting, men särskilt om pengar.
-Att lära känna andra är vishet. Att lära känna sig själv är den högsta vishet.
- Den styr bäst som styr minst.
- En ledare är bäst när folk knappast vet att han finns, inte lika god när folk
lyder och hyllar honom, dålig när de avskyr honom.
- En skicklig skräddare klipper lite.
- Ju fler lagar och förordningar desto fler tjuvar och banditer.
-Om ett hem inte har en trädgård och ett gammalt träd förstår jag inte var
livets glädjeämnen skulle komma ifrån.
- Även en tusenmilafärd börjar med ett steg.
Chilon av Sparta var filosof från Sparta och en av Greklands sju vise. Chilon
var den förste filosof som var rådgivare åt en kung. Legenden säger att han dog
av lycka i armarna på sin son, då sonen vann en medalj vid de olympiska spelen.
Thales bodde i hamnstaden Miletos i nuvarande Turkiet, ett område som då
behärskades av de gamla grekerna. Thales räknas som den första företrädaren för
den joniska naturfilosofin, ibland kallas han för den västerländska filosofins
fader. Han lärde att vatten var själva urämnet, i naturen och i människan, och
att jorden är sfärisk och vilar som en skiva eller ett skepp på vattnet. Han var
som de flesta filosofer under antiken intresserad av astronomi och försökte få
ordning på himlakropparnas rörelser. Enligt historikern Herodotos skulle Thales
ha förutsagt solförmörkelsen den 28 maj 585 som gjorde slut på kriget mellan
lydier och meder. Han tillskrivs även insikter i geometri. På en resa lär han ha
mätt pyramidernas höjd utifrån skuggornas längd. Han stack en pinne i sanden på
morgonen och väntade tills skuggan var exakt lika lång som pinnen. Därefter
stegade han upp avståndet från slutet av pyramidens skugga till dess fot, en
distans som just då var lika med pyramidens höjd. Det sägs också att han skulle
ha kunnat mäta skeppens avstånd från land.
Anaximander (Ἀναξίμανδρος), född 610 f.Kr. i Miletos, död 546 f.Kr. i Miletos,
var en grekisk filosof, en av de joniska naturfilosoferna. Anaximander är mest
känd som den förste att hävda att jorden inte hölls uppe av något alls, utan att
jorden är cylinderformad som en trumma och flyter i to apeiron (svävar i
tomrummet). Anaximander är också den första tänkare som det finns en antagligen
autentisk sats bevarad av. Det är Aristoteles elev Theofrastos som citerar
honom, och i sammanhanget lyder det så här: Bland dem som säger att ursprunget
är ett, rörligt och oändligt, är Anaximander, son till Praxiades, från Miletos,
som var Thales elev och efterföljare. Han sade att det varandes princip (arché)
och element var "det gränslösa" (to apeiron), och han var den förste som använde
detta namn på principen. Han säger att det varken är vatten eller något annat av
de så kallade elementen, utan en annan gränslös fysis som alla himlar och
världarna i dem härstammar från. Och det som tingen har sitt ursprung från är
det samma som de upplöses i "med nödvändighet. För de straffas och får
ömsesidigt plikta för sin orättfärdighet i överensstämmelse med tidens
dom". Anaximander uppfattade erfarenhetsvärlden som en process som utmärks av
samspelet mellan krafter i vilkas spel tiden (dike) griper in och ingen till
sist behåller överhanden. Dessa krafter är motsättningarna mellan det kalla och
det varma, det torra och det fuktiga, ljus och mörker. Grekerna tänkte sig
alltid att sådana motsättningar hörde samman och var avhängiga av varandra på
ett eller annat sätt. Genom att Anaximander säger att motsättningarna måste
"plikta för sin orättfärdighet" ställer han upp en ram för det som sker i
naturen. När ett av elementen eller en av motsatspolerna dominerar, måste den
förr eller senare ge vika för sin motpart: sommar blir till vinter, och vinter
blir till sommar.Metaforiskt kan vi säga att värmen är "orättfärdig" på
sommaren, liksom kölden på vintern. När denna orättfärdighet har manifesterat
sig, sänder tiden rättfärdigheten, de överexponerade elementen tillbaka till det
gränslösa.
Anaximander tillskrivs även uppfinningar som föga har med hans filosofi att
göra. Han ska ha varit den förste som ritade en karta över den bebodda världen,
liksom den förste som tillverkade ett solur.
Anaximenes från Miletos, grekisk filosof, vän och lärjunge till Anaximander.
Anaximenes menade att luften var arché det urämne varur allting uppstod och att
allt skapades genom luftens förtätning och förtunning. Då luft förtunnas övergår
den i eld och då den förtätas blir den först till dimma, sedan till vatten och
därefter till jord och till sist blir den sten. Han hävdade att jorden vilar på
luften som ett lock eller blad. Anaximenes tar ett viktigt steg i
vetenskapshistorien: kvalitetsskillnader återförs till kvantitetsskillnader.
Tingens materiella enhet blir beräkningsbara. När man antar existensen av ett
urämne och härleder alla olika ting från detta kvantitativa, dvs. mätbara,
förändringar blir allt i princip förklarligt. Förtätning och förtunning ger
sådana mätbara variatrioner.
Pythagoras, grekisk filosof och matematiker från Samos. Under senare delen av
sitt liv verksam i Kroton i Syditalien, där han bildade ett slags ordensamfund
(Pythagoréerna), känt för talmystik, musikteoretiska undersökningar, geometriska
och astronomiska studier och en orientaliskt påverkad själavandringslära.
Pythagoras anses enligt traditionen som upphovsman till uttrycket "filosofi"
(kärlek till vishet). Enligt Pytagoreisk doktrin vilar universum på en
matematisk bas. Pythagoras hävdade att jorden är rund och att den snurrar kring
en eld. Han hörde till dem som så här tidigt utvecklade den mer teoretiska
matematiken och därmed det abstrakta, av nyttohänsyn oberoende tänkandet.
Pythagoras sats: I en rätvinklig triangel är summan av kvadraterna på kateterna
lika med kvadraten på hypotenusan. Pythagoras var den förste som bevisade
satsen, men den var troligen känd bland annat i Babylon sedan tidigare. Satsen
är en av matematikens mest kända bland den breda allmänheten.
Kvadratroten ur 2 (ofta bara roten ur 2) är i matematiken berömt då det ledde
det antika Greklands matematiker till insikten att de rationella talen inte är
tillräckliga i alla lägen. Om man har en kvadrat där längden av sidan är 1, så
kommer diagonalens längd att bli roten ur 2.
Beviset för att roten ur 2 är irrationellt sägs ha varit särskilt besvärande för
Pythagoras. Beviset är också ett klassiskt exempel på ett motsägelsebevis.
En legend säger att en av hans lärjungar, Hippasos, försökte hitta ett bråk som
motsvarade √2. När han inte hittade något blev han överlycklig och gick till
Pythagoras. Denne vägrade erkänna att √2 var ett irrationellt tal, och skall ha
dömt Hippasos till döden genom dränkning.
Xenofanes tog avstånd från Pythagoras mystik och menar att diktarna Homeros och
Hesiodos har tillskrivit de mytologiska gudarna allt som är skamligt och
skändligt bland människorna: att stjäla, bedriva hor och bedra varandra. Han
menar att diktarna har föreställt sig gudarna som människornas avbild. Xenofanes
bryter helt med de traditionella gudsföreställningarna och vägrar att acceptera
dessa gudar med deras alltför männskliga drag. Men han var inte ateist. Han vill
inte avskaffa gudstanken helt och hållet. Han vill se ett högre gudsbegrepp: Det
finns en enda gud, den största bland gudar och människor. Han liknar inte de
dödliga, varken till gestalt eller i tanke. Han är helt seende, helt tänkande,
helt lysande. Xenofanes "teologi" fick senare betydelse inom den kristna
teologin.
Han ansåg också att reinkarnationsiden var absurd och ansåg att atletiska ideal
och lyxliv hindrade människan för att uppnå vishet.
Grundämnena var enligt honom jord och vatten.
Hans mer kända elever var Parmenides och Herakleitos.
Konfucius är det latiniserde namnet på Kong Fuzi (mäster Kung), filosofen som
levde i Kina där det rådde politisk oro och slutskedet närmade sig för
härskardynastin, Zhou. De gamla värderingar Konfucius förde vidare var att man
skulle lägga stor vikt vid flit, dygd och starka familjeband och visa respekt
uppåt, välvilja nedåt, hans lära värderar ordning, stabilitet och harmoni högst
av allt och detn värsta tänkbara är kaos. Konfucius filosofi var också att alla
föds lika, och formas genom utbildning och övning.
Från 15 års ålder ägnade han sig åt studier och undervisning. Några egna
skrifter har han inte efterlämnat, men han utredigerade till grundval för sin
undervisning ett antal klassiska, delvis ganska vidlyftiga verk: Dikternas bok,
Historiens bok, Förvandlingarnas bok, Cereminiernas bok och Boken om vår och
höst (Shih-ching,Shu-ching, I-ching, Li-chi och Chun-chiu). Hans lärjungar
samlade Konfusius tankar och yttranden i skriften Lun-yü (Samtalen). Till dess
äldsta skrifter hör Lun-yü, Konfucius samtal med sina lärjungar.
Konfusius är alltså ingen nyskapare och framställer alltid sig själv som en
förkunnare av enbart gamla sanningar. Han tar avstånd från metafysiken men tror
på människans naturliga godhet, och rättfärdigheten består för honom ytterst i
kunskap och i människans sökande efter sitt innersta jag, så att hon kan gå
Himmelens Väg, Tien tao. Han var övertygad om att människan av egen kraft kan
skapa en bättre värld och han underströk också betydelsen av att det råder
överensstämmelse mellan ord och handling. Hsiao, pietet, är en egenskap som
förbinder människan med hennes förfäder och med de gängse gemenskapsformerna.
Han betonade auktoritet och lojalitet och att kvinnan ska underordna sig mannen,
de yngre de äldre, medborgarna ska underordna sig och lyda kejsaren/fursten vars
befallningar har närmastgudomlig tyngd. Sådana tankar blev naturligtvis populära
bland kinesiska kejsare och aristokrater, och det ledde till att Konfucius
filosofi kom att dominera den kinesiska utbildningen under århundraden. Därav
har Konfucianismen haft stort inflytande på Kinas historia och under lång tid
har Konfucius varit en förebild för de kinesiska härskarna, även om man sällan
har lyckats leva upp till hans höga ideal. Enligt Konfucius skulle en regent
styra med medkänsla, undvika krig och lätta på de fattigas bördor. Men denna
tankevärld förutsätter också upplyst ledarskap och en dålig härskare förtjänar
att störtas. Kejsar Shi Huangdi som främst har gått till historien som mannen
som lät bygga den kinesiska muren och förstöra och förbjuda Konfucius skrifter
eftersom han ansåg dessa som vilseledande. Konfucianismen bekämpas nu eftersom
den har vidmakthållit ett feodalt tänkande och ett systematiskt föräldratyranni,
men den utgör ännu en klart skönjbar faktor i kinesisk livssyn och tillsammans
med Taoisman (Daoismen) har Konfucianismen gett upphov till olika traditioner
som löper genom Kinas kultur från forntid till nutid.
Herakleitos levde hela sitt liv i Efesos, i dagens Turkiet. Han studerade för
filosofen Xenofanes, men var först och främst självlärd.
Herakleitos (den Dunkle) framställer själen som sätet för tänkande och visdom.
Han hävdar att elden är grundelementet. Han tänkte sig att allt hänger samman
och att allt som finns i sista hand är ett. Det vi ser och förnimmer förändras
hela tiden - inget förblir detsamma utan växlar, omformas, uppstår och går
under. Det finns således inget beständigt förutom förändring d.v.s. allt i
tillvaron förändras och befinner sig i ständig rörelse precis som vattnet i en
flod, men att denna förändring följer en nödvändig lag. "Panta rhei" - "allting
flyter" (man kan följakligen inte två gånger stiga ned i samma flod). Med en
konsekvens av beständig förändring hävdar han att det finns en dold sanning
bakom allt det vi ser och förnimmer."Naturen älskar att dölja sig" och den
konstanta förändringen innbär inte att allt är kaos som andra samtida filosofer
hävdade. Tvärtom menade Herakleitos att till exempel hålls en pibåge i balans
eftersom strängen och bågen hela tiden pressar åt varsitt håll. På samma sätt
har allting också sin motsättning. Bland annat är havsvatten både sunt och
osunt, allt beroende på vad det används till.
Herakleitos ville begripa förändringens lag, som han kallar Logos. Allt som
sker, alla händelser och egenskaper som vi lägger märke till , kan läsas och
tydas som inslag i en kamp mellan motsättningar "Kriget mellan motsättningarna
är alltings fader". Även om världen är full av motsättningar och i ständig
förändring är den enligt Herakleitos inte svår att förstå. Han ansåg nämligen
att att allt har en mening eftersom allt styrs av Logos. Logos är ett ord
antikens greker använde för de underliggande principerna som de menade styrde
världen. Herakleitos fyllde begreppet med både eld, som var en symbol för det
evigt föränderliga och en allsmäktig och allvetande gud. Logos styr såväl
naturen som människorna och sammhället genom en lag. Enligt filosofen är det
också denna lag som står för de eiga förändringarna och hur allt utvecklas.
Samtidigt är det logos förtjänst att motsättningarna håller varandra i schack
och balansen bibebehålls. Då logos egentligen handlar om sunt förnuft kan
människor absolut förstå hur världen hänger ihop, bara de själva är förnuftiga.
Dessvärre tyckte inte Herakleitos att många besatt denna egenskap. Därför
föraktade han också sina medmänniskor.
Som barn levde Heraklritos det goda kivet, hans familj ledde stadsstaten Efesos
och åtnjöt stora privilegier. Exempelvis hade de rätt till de bästa platserna
vid sportevenemang.
Herakleitos spenderade sin ungdom med det som han tyckte bäst om, nämligen att
tänka. Författaren Diogenes beskrev honom som senare som "undrande". Enligt
antikens greker var det en av de finaste egenskaperna hos en filosof.
Som vuxen skrev Herakleitos ned sina tankar på en papyrusrulle. För att bevara
det värdefulla verket gömde han rullen i en mur i artemistemplet i Efesos men av
Herakleitos verk Om naturen finns nu bara fragment kvar.
Herakleitos avskydde alla människor och hittade fel hos alla han stötte på. Han
föredrog sitt eget sällskap och på sin ålders höst flyttade han upp i bergen där
han levde på vilda rötter. Herakleitos avbildas ofta gråtande.
På slutet av sitt liv led Herakleitos av vätskeansamlingar i kroppen. Inga
läkare kunde bota hans tillstånd som ofta beror på dåligt hjärta eller nedsatt
njurfunktion. I sin desperation försökte flosofen bota sig själv. Då han hade
hört att varma ångor kunde driva ut sjukdomen smorde han in sig med kogödsel och
lade sig i solen. När gödslet torkade dog Herakleitos och hans kropp åts upp av
vilda hundar.
Hegel, Heidegger och Popper har intresserat sig för Herakleitos filosofi om att
alla ting är underkastade ständiga förändringar. Det går även en klar linje från
Herakleitos via stoikerna fram till Spinoza, Rousseau och Nietzsche också Platon
lär själv ha varit "herakleitian" i sin ungdom.
Parmenides anses vara grundaren av den västerländska ontologin och metafysiken.
Han kom från Elea i Syditalien och han anhängare brukar därför kallas eleater.
Parmenides intresserade sig - uppenbarligen som den första tänkaren över huvud
taget- för de filosofiska implikationerna av sådana begrepp som tillblivelse och
förgängelse och hans svar är att tillblivelsen innebär att något blir till ur
icke-varandet, och förgängelse att något som är blir något som icke är.
Icke-varandet är ett tillstånd som man varken kan känna eller påvisa. Enligt
Parmenides finns det bara ett varande - ingen mångfald och ingen förändring,
utan endast en homogen verklighet som enbart är tillgänglig för tänkandet. Det
varande är - därför att det inte kan förändras, vare sig i det förflutna eller i
framtiden - ett evigt och oföränderligt nu. Den växling som sinnena visar oss
pekar på att sinnena inte går att lita på. Sinnena förnimmer bara den ytliga och
tillfälliga växlingen. Här lägger eleaterna fram en otvetydig grundtanke:
begreppet förändring förutsätter både varat och icke varat. Men förändring är
något omöljigt därför att icke-varat inte finns. Sinnena visar oss emellertid
förändring - alltså bedrar de oss. Parmeides och eleaterna tänkande inspirerade
Platon i hans utveckling av idéläran. Man kan väl säga att Parmenides hade fel ,
det var först Aristoteles som på ett tillfredsställande sätt klargjorde dessa
begrepsliga relationer.
Anaxagoras förde naturfilosofin från den grekiska världens utkant in till Athen.
Han kom från Klazomenai i Mindre Asien, men levde och verkade omkring 30 år i
Athen där han kom in i kretsen runt politikern Perikles. Anaxagoras deklarerade
som sin filosofi att inget ting uppstår eller förgår och att det finns någonting
av allt i allt, världen och tingen existerar endast tack vare att ett oändligt
antal smådelar (varande och förefintliga ting) hopfogas och att
föränderligheten uppstår genom att dessa smådelar sammanblandas eller upplöses,
därigenom anade han molekylernas existens.Anaxagoras säger: "Alla ting var
tillsammans, oändliga till mängd och till litenhet; det lilla var nämligen
oändligt. Då nu allt var tillsammans, stod intet att upptäcka för litenhetens
skull".Han ansåg att förnuftet (nous) har en övergripande särställning.
Anaxagoras kunde inte acceptera hellenernas (bl.a. Parmanides) åsikt om tingens
stillastående (varandets) uppkomst och förgängelse. När Perikles dog i början av
det peloponnesiska kriget, blev hans vänner förföljda. Anaxagoras dömdes för
hädelse, därför att han hade sagt att solen var ett eldklot, större än
Peloponnesos. Han dömdes till att bli fördriven från Grekland till (Lampsakos i)
Mindre Asien.
Empedokles, grekisk filosof från Arkagas på Siciliens sydkust, av tradition
framställd som vishetslärare och profetgestalt av rang som förenade synpunkter
från flera tidigare försokrater. Han var elev till så väl Pythagoras som
Parmenides. Empedokles var förutom filosof politiker, naturforskare, läkare och
magiker. Han betraktade sig själv som en gud på tillfälligt besök i denna värld.
Empedokles livsåskådning
Det var han som införde den kända läran om att det finns fyra grundämnen; jord,
luft, eld och vatten. Enligt hans naturfilosofi (elementläran) är världen
uppbyggd av de fyra eviga och oföränderliga grundelementen (rötter till alla
ting) jord, luft, eld och vatten, dessa är odelbara men sinsemellan blandbara
och kan därigenom bilda nya ämnen. Dess utveckling styrs av växelverkan mellan
de motsatta principerna kärlek och hat. Hatet och kärleken skapar en cyklisk
rörelse, en pulsering mellan sammansättning och åtskillnad utan slut. De förenas
genom Vänskapen och skiljs med Hatet. Världen genomgår en ständig cykel, dess
ena vändpunkt är när Vänskapen har övertaget och Hatet är utträngt till den
sfäriska världens kanter (kan en sfärisk värld ha kanter?). Sedan vänder det och
världen återerövras av Hatet. När Vänskapen är överlägset har världen en
guldålder, då dyrkas kärleksgudinnan Afrodite och världen lever i harmoni och
köttätandet är tabu. Empedokles är därutöver känd för sin något makabra
utvecklingslära. Enligt denna lära existerade i begynnelsen de olika
kroppsdelarna skilt för sig. De kombinerades sedan på olika sätt, men endast de
mest livsdugliga kombinationerna blev kvar. Empedokles sätt att förklara
utvecklingen som succesiva steg från mindre till mer sammansatta företeelser,
där endast endamålsenliga organismer överlever, anses av somliga föregripa den
moderna utvecklingsläran. Hans tankegångar utgör, särskilt beträffande
grundelementen, en sammansmältning och nyformulering av äldre naturfilosofers
läror, särskilt Herakleitos och Parmenides. Av Empedokles två stora
lärodikter Om naturen och Reningarna är endast brottstycken bevarade. Kvar finns
emellertid en del antika historier om hans liv och leverne; särskilt Cicero har
berättat några. Empedokles trodde på själavandring och kunde minnas sig själv
inte bara i åtskilliga mänskliga skepnader utan också som en fågel, en fisk och
ett träd. Empedokles var övertygad om att han var gud och för att bevisa detta
och för att han var trött på den eviga kretsgången kastade han sig ned i
vulkanen Etnas krater och försvann, men vulkanen kastade upp en av hans
sandaler.
Empedokles var en mycket intressant person, han var demokrat och landsförvisades
då hans parti förlorade ett val. Då valde han att leva som en vis man. Det finns
många berättelser om honom; han kunde behärska vindarna och han väckte en kvinna
som varit död i 30 dagar till liv. Han var en framstående filosof inom
naturforskning och upptäckte att; Luften var ett särskilt ämne. Det kom han fram
till genom att studera vattenur och fann att så länge man höll för rörets
mynning kunde inte vattnet komma in och då han släppte kom det in lika mycket
vatten som den mängd luft som trycktes ut. Han upptäckte centrifugalkraftens
verkan genom att svänga runt en bägare med vatten i ett snöre. Han visste att
det fanns olika kön hos växterna. Han utvecklade en utvecklingslära där han
antog att det från början bara fanns enskilda kroppsdelar som förenade sig till
olika organismer där de livsdugliga överlevde. Han visste att månen lyste genom
att reflektera ljus och ansåg att även solen gjorde det. Ljuset hade en
hastighet men den var för stor för att uppfattas. Solförmörkelser berodde på att
månens skugga föll på jorden. Empedokles grundade den medicinska forskningen i
Storgrekland.
Zenon anses som stoisismens grundare och han var lärjunge till Parmenides.Zenon
förnekade förändringen och hävdade att det varande är ett och oföränderligt samt
att mångfald och rörelse är omöjlig. När han påstod att rörelsen är omöjlig
syftade han på att man kan aldrig tillryggalägga en vägsträcka, eftersom man
först måste avverka hälften av den, sedan hälften av hälften etc. i det oändliga
eller att det logiskt sett är omöjligt att gå ut ur ett rum. Först måste man gå
halva sträckan till dörren, därefter hälften av den sträcka som återstår, sedan
hälften av denna och så vidare i all oändlighet. Det blir alltid en sträcka
kvar. Av liknande skäl kunde den snabbfotade Akilles aldrig hinna upp
sköldpaddan. Dessa teser försökte han bevisa genom sina välkända och mycket
sinrika s.k. paradoxer (eller antinomier). De är fyra och benämns Akilles och
sköldpaddan, Den flygande pilen, Dikotomin och Stadion. De har alltid fängslat
och förbryllat logiker såväl de lärde grekerna och inte minst logiker i vår egen
tid. Zenon vill med dessa paradoxer visa att talen och matematiken inte är en
del av verkligheten utanför oss utan bara något som en betraktare kan använda på
ena eller andra sättet för att förstå verkligheten. Hans kritik av pytagoréernas
talmystik banar väg för Euklides uppfattning av matematiken som en konstruktion.
Zenons paradox - även känd som Akilles (haren) och sköldpaddan - när haren har
nått sköldpaddans ursprungsläge har den redan förflyttat sig framåt osv.
Kontentan haren hinner aldrig ifatt sköldpaddan!!
Protagoras är den förste och mest berömde av de grekiska sofisterna. Han
tillhörde det skrå av "kunniga män" sofister som drog från stad till stad och
erbjöd sina färdigheter mot betalning. Han såg individen som en
bedömningsinstans som framkommer i den berömda "homo-mensura-satsen": Människan
är alla tings mått, måttet på att det är, att/hur det är, på det som inte är,
att/hur det är". Denna inställning ser man även i tesen "Varje omdöme är sant
för den person som fäller det". Med det menade han att allt måste stå till svars
inför människornas behov och tankar. Protagoras filosofi var relativistisk och
gick ut på att människan inte kan veta något säkert om det hon varseblir. Det
enda hon kan känna till är den begränsade refarenheten. Därför mäter hon världen
efter sig själv och kan inte uttala sig med absolut visshet om någonting.
Protagoras trodde att människan i princip kan skapa och förändra sin värld som
hon vill. De tidigare naturfilosoferna tänkte sig däremot att naturens
oföränderliga ordning var alltings mått. Protagoras blev anklagad för
ogudaktighet, hans skrifter brändes och 415 blev han utvisad från Athen. Hans
åsikter är kända genom Platon.
Protagoras myntade bl.a. uttrycket: "Människan är alltings referens, för de
ting som är att de är och för de ting som inte är att de inte är." Protagos är
också känd för uttrycket "Det som är sant för dig är sant för dig, och det som
är sant för mig är sant för mig", under en dialog med Sokrates.
Protagoras var agnostiker, vilket stämmer väl med hans syn på sanningen. Ett
känt citat från honom lyder: "Om gudarna förmår jag inte säga, vare sig att de
är eller att de inte är. Ty mycket finns som hindrar att veta, både deras
fördoldhet och människolivets korthet".
Gorgias, född 483 f.Kr. i Leontini, Sicilien, död 374 f.Kr. grekisk filosof,
sofist och retoriker Georgias representerar en nihilistisk attityd (läran att
ingenting existerar). Som retoriker i dialog med Sokrates. En av Platons
dialoger bär titeln "Georgias" och den återger ett samtal om bl.a. vältalighet
mellan denne och Sokrates. Gorgias beskrivs av Platon, som pretentiös och naiv
trots hans erfarenhet och rikedom. Platons kritik mot Gorgias är dock sällan
riktad direkt mot Gorgias eller hans retorik. Platons manifest ses snarare som
en kritik mot Gorgias och sofisternas syn på världen.
Gorgias främsta filosofiska bidrag finns i avhandlingen The Nature of the
Nonexistent som presenterar och förvarar hans teori att:
- Ingenting finns;
- Även om något finns, kan ingenting vara bekant om det; och
- Även om något kan vara bekant om det, kan kunskap om det inte meddelas till
andra.
Georgias var elev hos Empedokles och själv haft bland annat Isokrates och
Perikles som studenter hos sig
Nihilism = läran att ingenting existerar
Melissos från Samos (troligen inte född efter 470 f.Kr.) var en samosisk
statsman och befälhavare över örlogsflottor. Han förde befälet över en samosisk
flotta som besegrade Atenarna 441–440 f.Kr.. Melissos bidrog också till
filosofin och påverkade Leukippos’ och Demokritos’ atomism. Han var medlem av
den eleatiska skolan och en lärjunge till Parmenides, vars filosofiska idéer han
utvecklade. Hans verk, Om naturen, av vilka fragment har bevarats av Simplikios
från Kilikien och bekräftats av Aristoteles, försvarar hängivet Parmenides'
lära. De skrevs på joniska, och består av en hel serie argument.
Grekisk filosof, som tillsammans med Antisthenes var en av grundarna av
den cyniska skolan. Han skall bl.a. ha tillämpat sin åskådnings asketiska krav
genom att bo i en tunna och det säges att han försökte klara sig med så få
ägodelar som möjligt därför slog han sönder sin enda träskål sedan han sett en
pojke dricka vatten ur sina kupade händer. Diogenes är huvudfigur i flera
anekdoter. Mest känd är mötet mellan den behovslöse cyniske filosofen och konung
Alexander den store. Då kungen frågade om Diogenes hade någon önskan, svarade
denne: "Ja, att du flyttar lite på dig, så att du inte skymmer solen. Alexander
blev mäkta imponerad och när han gick därifrån sa han "Om jag inte vore
Alexander, då ville jag vara Diogenes."
En annan anekdot som också är vida känd är att Diogenes brukade i fullt dagsljus
gå omkring på Athens gator med en lykta i handen. Då man frågade honom vad han
gjorde, sa han: "Jag söker en ärlig människa"
Grekisk filosof i Athen. Hans samtida räknade honom till sofisterna; liksom
dessa verkade han mitt i samhället, och hans undervisning hade formen av
samtal. Sokrates hävdar att frågan är en nyckel till ny kunskap - både för den
som frågar och för den som får frågan. Han menar att människan själv har oftast
svaret inom sig men behöver få frågan och föra en dialog både med sig själv och
andra för att bli medveten om "svaren". Målet var att framlocka intellektuell
klarhet, särskilt i etiska frågor, och att avskala den förljugenhet och
slentrian som livsprocessen och samhället lagrar över den ursprungliga renheten
och sanningen. Medlet var en obönhörlig, ofta ironisk argumentationsanalys; han
var en mot allt konventinellt ytterst skeptisk man, en enveten och fruktansvärd
motpart i diskussioner. Själv har han inte efterlämnat en skriven rad; vi känner
honom främst genom Aristofanes, Xenofon och Platon. Aristofanes framställer
honom (i Molnen) som vulgärsofist och applicerar vulgäruppfattningens totala
oförståelse för (eller missförståelse) av sofisterna på honom. Xenofones stod
honom ej heller nära, Platon tillhörde däremot den lilla kretsen av
entusiastiska lärjungar, och i de flesta av hans dialoger är Sokrates
huvudperson: en gestalt som renodlats och vidareutvecklats intellektuellt. Genom
Platon känner vi många personer ur den stora sokratiska vänkretsen. Bland dem
fanns individualister och radikaler, som inte hade mycket till övers för
demokratin. Det var just det - i förgrovad form - som man 399 anklagade honom
för inför folkdomstolen: att ha förfört ungdomen, att ha lärt ut ateism och
rabulism. Sokrates "försvarade" sig med att han tvärtom hade lärt den att tänka,
därigenom utfört ensamhällsnyttig gärning och alltså borde belönas. Indignerad
dömde folkdomstolen honom till döden. Meningen var nog att han själv skulle
förvandla domen till landsflykt, andra till varnagel och sina motståndare till
stor lättnad. Men Sokrates ville inte bli utvisad så han lurade dem: han tömde
bägaren med odörtsgift.
Sokrates hustru Xantippa blev enligt dom antika anekdoterna utmålad som en
ragata även om den grekiska skriftställaren och historikern Xenofon omtalar
henne i rätt hovsamma ordalag.
En vän kom till Sokrates och ville berätta en nyhet. ? Är din nyhet sann?
Frågade Sokrates. ? Njaa? Vännen ville fortsätta. ? För nyheten något gott med
sig? ? Njaa? Vännen ville ännu fortsätta. ? Är det någon nytta med din
berättelse? ? Njaa, sade vännen igen. ? Nå då skall du låta bli att berätta, sa
Sokrates. Om vi skulle använda de tre sållen om det vi vill berätta och säga om
varandra, tror jag vi skulle bli ganska tysta och medierna ganska tomma, för
vilka nyheter klarar de tre sållen
Med Demokritos uppnår naturfilosofin en ny grad av självständighet genom att han
frigör sig från myterna och diktarnas berättelser. Demokritos
skapade sin atomlära som en syntes av eleaternas och herakleiternas motsatta
antaganden om varat och tillblivelsen. I likhet med Anaxagoras uppfattar
Demokritos förändring som en ny- eller omgruppering av varande ting. Men till
skillnad från Anaxagoras och Empedokles anser Demokritos i likhet med Parmenides
att de gränslöst många och evigt varande tingen (odelbara atomer) som ligger
till grund för förändringsprocessen kännetecknas av en absolut oföränderlighet.
Demokritos tänkte sig att allt kunde delas upp tills man nådde en gräns. Atomen
markerar den punkt i delningsprocessen där processen måste upphöra. Atomen går
inte att splittra upp, menade han och förklarade atomernas rörelse med att de
ständigt stöter samman, studsar tillbaka och därmed sätter andra atomer i
rörelse. Atomerna var osynliga och har inga andra egenskaper än antal, form,
storlek och rörelse. De av atomerna skapade föremålen förorsakade sinnesintryck
- färg, lukt, klang,smak, vikt osv. Även människan och hennes själ är enligt
Demokritos uppbyggd av atomer. För Demokritos, liksom för den senare Leukippos,
verkar atomläran vara den enda möjliga vägen att förena våra uppfattningar om
erfarenhetsvärlden med den eleatiska idén om existensen av ett oföränderligt
varande. Enligt Demokritos var det förändringar bland atomerna som var orsak
till alla förändringar i världen. Det nya med Demokritos bild av världen och
dess tillblivelse var att han utan att blanda in gudar och kosmiska krafter
förklarade universum med materiens egna lagbundna förändringar. "Inget sker av
en tillfällighet, inget av en slump, utan allt har sin grund och sker med
nödvändighet" sade han. Det är ingen plan som uppfylls genom naturens gång, utan
allt som sker är bestämt av de betingelser som andra nödvändiga processer har
frambringat. Med utgångspunkt i Demokritos formulerade Epikuros sin filosofi om
lyckan som lust, och han använde atomläran för att fördriva fruktan för gudarna
och för döden. I 1600-talets naturvetenskap, då man ville tillbaka till de
mekaniska förklaringarna, dök atomläran upp hos bland andra Hobbes och
Descartes. Det grekiska ordet "atomos" betyder odelbar.
Om döden; "Sönderfall är inneboende i alla beståndsdelar".
Alkmaion var Pythagoras elev, och i filosofiskt avseende dualist. Han var en
vetenskapsfilosof, som skrev huvudsakligen om medicinsk vetenskap, och stundom
även naturfilosofi, såsom astronomi och meteorologi. Alkmaion lär ha varit en av
de första som utförde en dissektion, och den förste som sökte förklaringar till
sjukdomar i kroppens inre. Alkmaion menade att förståelse finns i hjärnan, och
var med detta en viktig föregångare för epistemologin. Hälsa var för Alkmaion
ett tillstånd av jämvikt mellan de fyra olika temperamenten, och sjukdom berodde
på miljön, näring, och livsstil.
Grekisk retoriker, författare och moralfilosof, och en av de Tio Attiska
talarna. Ett annat begrepp som Isokrates använde var kairos; ett grekiskt ord
som betyder ”det rätta ögonblicket” eller att ha känsla för att uttrycka rätt
sak vid rätt tidpunkt. Kairos är numera ett välkänt begrepp inom den moderna
retoriken. Det var Isokrates lärare Gorgias som ursprungligen myntade detta
begrepp och Isokrates retorik har ibland beskrivits som läran om rätt ord i rätt
tid.
I sitt tal i Messina sade Alkidamos att "Gud skapade alla människor fria och
från naturen är alla fria" och att "ingen är född till att vara slav" och "Gud
gör inte skillnad på folk"
Enligt Kratylos finns det inte någon som helst form av beständighet och med
denna föränderliga världens ting kan inga sanna utsagor framföras. I och med
varseblivningens ständigt föränderliga ting kan dessa följaktligen icke heller
vara föremål för vetande.
Han var en tid lärjunge hos Sokrates och tillsammans med Diogenes en av
grundarna av den Kyniska (Cyniska) skolan. Han ansåg att människan skulle vinna
sin högsta lycka genom att frigöra sig från alla behov och leva i enkelhet nära
naturen. Han hyste också i motsats till Platons idélära, den uppfattningen att
man bara kunde skaffa sig kunskaper om enskilda ting, inte om hela begrepp.
Aristippos var en av Sokrates lärjungar. Han grundade den cyreneiska
(kyrenaiska) skolan. Aristippos hävdade att det enda goda i livet var
ögonblickets lustkänslor och sinnets njutningar.
Platon var en grekisk filosof, som tillhörde en förnäm adelssläkt, han var
lärjunge till Sokrates och lärare till Aristoteles. Platon har haft inflytande
som torde sakna motsvarighet i det mänskliga tänkandets historia. Platon föddes
och verkade mestadels i Athen, där han 387 f.Kr. grundade en filosofiskola, som
ägde bestånd ända till 529 e.Kr. Den kallades Akademia efter den plats, där
undervisningen hölls. Platon företog flera resor, bl.a. till Syditalien och
Sicilien. Av hans författarskap finns 34 större skrifter och 13 brev bevarade;
några har dock felaktigt tillskrivits Platon. Dateringen av Platons verk är ännu
under debatt. De flesta har en dialogform, och särskilt i de tidigare dialogerna
är Sokrates en huvudperson, som med sina snärjande frågor och obeveklig logik
tvingar sin omgivning att analysera viktiga begrepp och omvärdera traditionella
föreställningar. Det är omstritt i vad mån dialogernas Sokrates är Platons
språkrör och hur mycket Platon är påverkad av den historiske Sokrates. Att
Platons långvariga skolning hos Sokrates och den traumatiska erfarenhet, som
dennes död innebar, har format grunddragen i hans tankevärld är dock helt klart.
Men han har också känt och tagit djupa intryck från andra filosofer som
Herakleitos och särskilt Parmenides från Elea samt pythagoréerna. Men allt detta
är förvandlat till material i Platons egen tankeverkstad; han hade kapacitet att
behärska och genomlysa vad han läst och hört. Många av skrifterna uppvisar
utöver filosofiskt skarpsinne stora skönlitterära kvaliteter. Till de mest
namnkunniga hör Apologien (Sokrates försvarstal) och dialogerna Protagoras med
en undersökning av dygdens begrepp, Gorgias, som är pythagoreiskt inspirerad och
kritiserar sofismen, Faidon, Menon, Faidros, Gästabudet, som utvecklar Platons
idélära, Staten och Lagarna som framställer statsläran, samt Timaios som i
mytens form förmedlar en bid av världsalltets uppkomst.
Det centrala i Platons filosofi är den av matematiken inspirerade idéläran,
enligt vilken sinnevärlden blott är en ofullkomlig skuggbild (skuggvärld) av
idéernas (den verkliga världen) eller allmänbegreppens eviga och oföränderliga
rike (allt jordiskt är endast kopior av eviga former och idéer). Idévärlden är
en metafysisk verklighet som ligger bortom den med sinnena upplevda världen.
Platon upptar här eleaternas tankar om skillnaden mellan det tillfälliga och
obeständiga som är för oss det iakttagbara, och det verkligt existerande;
avgörande är att han utvecklar dessa tankar till att också - och främst - gälla
de abstrakta kvalitativa begreppen. Men framför allt använder vi begreppen då vi
enbart tänker och reflekterar, denna översinnliga verksamhet är en betydligt
bättre och mer angelägen verksamhet än att undersöka verkligheten med hjälp av
sinnesorganen, menade Platon. Det är då begreppen kommer till sin rätta
användning. Idévärlden, som utgör den absoluta verkligheten, innehåller de
endast i oegentlig mening de existerande individuella tingens och
föreställningarnas idéer eller gemensamma bestämningar (allmänbegrepp). I
idéernas osinnliga, rent tankemässiga rike, som till sitt väsen skiljer sig från
den synliga världen, kan alla tings sanna väsen åskådas så som de borde vara. En
idé är således för Platon detsamma som ett allmänbegrepp. Den enskilda blomma
som jag plockar i en skogsbacke en majdag är ett enskilt objekt, ett ting, medan
det jag kommer att tänka på då någon frågar mig vad en blomma är, är
allmänbegreppet blomma. Således existerar begreppet "blomma" på ett mer verkligt
vis än erfarenhetsvärldens blommor, som är underkastade förändringens lagar och
som småningom vissnar och försvinner från den fysiska verkligheten. Idéernas
värdekaraktär framgår av att idéen "blomma" även betraktas som den fullkomliga
blomman. På samma sätt har vi varierande och oklara begrepp om vad som är
"rätt". Men våra möjligheter och ansatser till föreställningen "rätt"
återspeglar ofullkomligt idéen "det rätta", som är absolut och verklig. Under
intryck från pythagoréernas tankar runt relationerna mellan rent matematiska
konceptioner och "sinnevärlden" understryker Platon vidare nödvändigheten av
matematisk-geometrisk skolning för vinnande av insikt i det transcendentala
(översinnliga). Över ingången till sin Akademi lät Platon skriva "Låt ingen
matematiskt okunnig inträda här".
Enligt Platon har människans själ existens i idévärlden både före kroppens
födelse och efter dess död. I sin preexistens har själen skådat idéerna, men
minnet av dem har därefter fördunklats. Sann kunskap är dock möjlig genom
återerinring; den filosofiska verksamheten innebär att man genom koncentrerat
tankearbete söker uppnå denna återerinring = insikt om idéerna. Högst av alla
idéer står det godas idé - den rena tanken (nous) - och känner man verkligen det
goda, kan man inte underlåta att leva i överenstämmelse därmed, och alltså göra
det goda. Människosjälen tänkes sammansatt av förnuft, mod och begär, där
visheten är förnuftets dygd, tapperheten modets och måttligheten begärets samt
rättrådigheten dygden för det harmoniska förhållandet mellan dem. Själens delar
och deras dygder motsvaras i Platons statslära, som kan karakteriseras som en
aristokratisk socialism, av de styrande filosoferna, krigarna och
näringsidkarna. Platon var övertygad om att den sanna insikten egentligen
adekvat inte kunde uttryckas med ord. Den är outsäglig - därav följer att han
gärna uttryckte sig i myter och liknelser. Å andra sidan var han som Sokrates
elev och sofist övertygad om att filosofin hade ett timligt rationellt syfte.
Teori och praktisk tillämpning hänger oupplösligt samman. Därför försökte han,
genom sina kontakter med ledande politiker i Syrakusa på Sicilien att realisera
sina tankar om det rätta sättet att organisera en stat. Han hade ingen framgång,
men både utopister och praktiskt arbetande statsteoretiker har tagit djupa
intryck av Platons tankar och inställning.
Idén om en kollektiv och institutionaliserad barnuppfostran kan spåras tillbaka
till Platon. I "Staten" förklarar den store filosofen att alla föds med olika
egenskaper och det blir bäst "när var och en sysslar med det, som ligger för
hans anlag". Kvinnor skulle ägas gemensamt och barnen skulle avlas fram för att
få de bästa medborgarna till staten. De små barnen skulle fostras i gemensamma
barnkrubbor så att ingen favoriserades. En känsla av gemensamt ägande skulle
gynna staten i stort.
Hur påverkar upplevd osynlighet moralen, är det som Platon säger att vi börjar
"stjäla av grannarna om vi inte syns",
Kortversion
Enlig Platons idélära har de synliga obesatändiga tingen ingen självständig
verklighet utan är endast ofullkomliga kopior, avspeglingar eller reflexer av
osynliga, eviga realiteter, idéerna.
Idéläran ligger till grund för Platons behandling av alla filosofiska problem.
Platons verk är översatt till svenska, senast och fullständigt av Claes Lindskog
(1920-26)
Dion, en förnäm syrakusan, föddes omkring 410 f.Kr. och var nära släkt med
Dionysios d.ä., hos vilken han stod högt i anseende. När han efter Dionysios död
sökte bereda den platonska filosofin, som han själv ivrigt förespråkade.
Grekisk filosof som kallades för Diogenes den cyniske. Tillsammans med
Antisthenes var han en av grundarna av den cyniska skolan. Han skall bl.a. ha
tillämpat sin åskådnings asketiska krav genom att bo i en tunna. Diogenes är
huvudfigur i flera anekdoter. Mest känd är mötet mellan den behovslöse cyniske
filosofen och den makedonska konungen Alexander den store. Fiosofen låg och njöt
av solens strålar då kungen frågade om Diogenes hade någon önskan, på denna
fråga svarade filosofen kort:"Ja, att du flyttar lite på dig, så att du inte
skymmer solen. Alexander skulle då ha sgat: "Om jag inte vore Alexander skulle
jag vilja vara Diogenes". Diogenes hade en desillusionerad syn på världen –
cynisk i denna bemärkelse – som menade att lyckan består i den inre frihet man
uppnår genom att avsäga sig allt beroende av världen och genom att vara nöjd med
enbart livets nödtorft, inte helt olikt buddhismen. Han sade sig i ett berömt
uttalande inte vara medborgare i någon stat utan en världsmedborgare.
Grekisk filosof( ej att förväxla med den store geometrikern från Alexandria),
han var lärjunge till Sokrates och grundare av den megariska skolan. Han hävdade
att den sanna verkligheten är en absolut enhet, oföränderlig och ett med det
goda. Andra läror är falska och måste avslöjas. Metoden var den sokratiska men
urartade alltmer till en spetsfundig disputationskonst, eristiken, vilken kommit
att känneteckna skolan.
Grekisk filosof, bankad till döds med mortelstötar.
Herakleides från Pontos, född 388, död 315 f.Kr., var en grekisk astronom och
filosof. Han verkade vid Platons akademi i Aten och var den förste som
förklarade att himlens dagliga rörelse beror på att klotet jorden vrider sig
kring en egen axel, ett varv per dygn.
Xenokrates delade in filosofin i logik, fysik och etik, och anses också ofta
vara den förste att försöka skilja sinne, kropp och själ. Han hävdade att
verkligheten är en kombination av perception, kunskap och åsikter.
Xenokrates blev år 322 f.Kr. ledare för den platonska Akademin. Han var vän med
Aristoteles.
Xenokrates som var fattig men mycket vältalig. Han talade så väl, sades det, att
en full ung man, Polemon, blev så imponerad av Xenokrates tal att han omedelbart
blev nykter för resten av sitt liv, och började studera för filosofen och till
sist blev hans efterträdare som Akademins rektor.
Grekisk filosof och naturforskare. Han föddes i Stageira en liten stad vid
Egeiska havets nordkust (Makedonien) och kom som 17 åring till Athen, där han
blev lärjunge vid Platons akademi. Omkring 340 f.Kr. blev han lärare åt
Alexeander den store, men kom 335 f.Kr tillbaka till Athen, där han grundade en
skola, Lykeion (Lyceum) eller den Peripatetiska skolan (Peripatos = övertäckt
galleria, promenad- och diskussionshall). Det var inte en skola i juridisk
mening som han grundade, han var förhindrad från detta redan av den
omständigheten att han som utlänning inte kunde förvärva fast egendom. 12 år
senare lämnade han av politiska skäl Athen och dog i landsflykt i Chalkis på ön
Eubea (hans mors födelseort). Aristoteles sysslade med praktiskt taget alla
dåtida vetenskaper utom matematik. Hans mångsidighet resulterade i ett
omfattande författarskap, av vilket dock endast delar finns bevarade, många i
lärjungeavskrifter av hans föreläsningar eller referat som hans åhörare har
skrivit ner. Från honom stammar den än i dag giltiga åtskillnaden mellan
teoretisk (etik och politik) och praktisk filosofi (matematik och
naturfilosofi). Han har haft en oerhörd betydelse för den vetenskapliga
utvecklingen, och han kan bl.a. anses som grundläggare av logiken och av
den biologiska vetenskapen, men även hans fysikaliska och psykologiska studier
var banbrytande. Inom estitiken har han skapat teorier om litteraturen och
hans Poetik ansågs som normgivande ännu på 1700-talet. Aristoteles hade delvis
andra uppfattningar inom metafysiken än sin lärare Platon och utvecklade i
stället sin egen lära kring de fyra begreppen form, materia, rörelse och
ändamål. Han hävdar även att det finns bara en värld, den synliga eftersom han
kategoriskt förklarade att det tomma rummet inte existerar. Aristoteles
läroböcker i logik, samlade under titeln Organon, användes långt in i nyare tid,
och den formella logiken grundar sig fortfarande på hans läror. Logiken
betraktade han som ett oumbärligt redskap för filosofin som t.ex. att med två
axiomer kan man utesluta ett tredje alternativ. Som naturforskare har
Aristoteles haft störst betydelse inom zoologin. Tre skrifter har bevarats; Om
djurens liv, Om djurens delar och Om djurens fortplantning. I dessa gör
Aristoteles ett försök till systematisering av djurriket. I sin fysikaliska
och astronomiska skrifter beskrev Aristoteles himlakropparnas rörelser, och den
världsbild han därmed konstruerade accepterades av vetenskapsmän i hundratals
år. Han var en empirist som i likhet med Pythagoras hävdade att jorden är
rund men Aristoteles ansåg att jorden står stilla i universums mitt. Känd är
också hans från äldre grekisk filosofi övertagna teorin om den
jordiska materians uppbyggnad av de fyra elementen jord. vatten, eld och luft.
Aristoteles hävdade att tänkandet ägde rum i huvudet medan vårt minne fanns
lagrat i hjärtat, både tanke och minne behövde ett hem, han menade också att
"ytterst söker människan lyckan genom självförverkligande och
självtillräcklighet". Inom teologin omstörtade han den platonska idéläran genom
att bestrida själens odödlighet, skapelsetanken och tron på Försynen.
I den persiska filosofen och läkaren Avicenne (980-1037) fick Aristoteles en
stor beundrare och genom talrika översättningar från arabiska (bl.a.
Metafysiken) fick Aristoteles och arabiskt kunnande en alltmer central ställning
i det västerländska utbildningssystemet under 1100-talet. Under 1300-talet
grundades de nya universiteten i Wien och Prag, Köln och Heidelberg som
baserades på skolastisk aristotelism. I framför allt universiteten i Paris och
Oxford formerades samtidigt motrörelser mot Aristoteles´ naturfilosofi, och även
mot hans ontologi och kunskapsteori. Till de skarpaste kritikerna hörde
humanisterna.
Den mest kända i Aristoteles vetenskapslära är hans teori om syllogismerna, dvs
hans regler för korrekt bevisföring. Han utvecklade dessa ur santals- och
diskussionskonsten. Den som påstår något i en diskussion måste helst kunna visa
att det han påstår följer av något som alla är överens om. Dessutom kommer den
som argumenterar att få ett övertag om han kan visa att motståndaren bryter mot
sina egna förutsättningar eller mot något som alla håller för sant. Syllogismens
enklaste form är slutledningen från två premisser.(P) till en slutsats (S).
Syllogismens slutsats ger ingen ny information förutom den som getts i
premisserna. Syllogismen är en slutledning som visar varför det förhållande som
uttrycks i slutsatsen är nödvändig. Därmed gör den "möjlig" (implicit) kunskap
till "verklig" (explicit" kunskap. Vetenskapsmannens viktigaste uppgift, menar
Aristoteles, är att hitta de rätta premisserna för ett påstående eller en
iakttagelse, dvs att gå från det konkreta till det allmänna för att ta reda på
vilken typ av nödvändighet som var verksam när något faktiskt skedde.
Syllogismen omfattar högst tre termer: överterm (Ö), underterm (U) och
medelterm (M).
T.ex. Om dödlighet tillkommer alla människor (Ö) och det att vara människa
tillkommer alla Athenare (M),
så tillkommer dödlighet med nödvändighet alla Athenare (Ö).
Premiss1: Alla människor (M) är dödliga (Ö)
Premiss2: Athenare (U) är människor (M)
-----------------------------------------
Stutsats: Athenare (U) är dödliga (Ö)
Aristoteles stora logiska upptäkt var, att oavsett vilka substantiv och adjektiv
man satte in, skulle man få en giltig slutledning. Slutledningens giltighet är
nämligen inte beroende av påståendeinnehållet i premisserna eller slutsatsen.
Slutledningar är, precis som räknestycken, giltiga när de har den nödvändiga
formen, oavsett om det handlar om att räkna äpplen eller päron. Slutledningen
kan dessutom vara giltig i sin egenskap av slutledning, även om påståendena i
premisserna och slutsatsen är rent nonsens. Och slutsatsen kan vara sant
påstående utan att slutledningen av det skälet är giltigt. Slutledningens
giltighet är uteslutande beroende av formen. Innhållet är en sak för sig.
Många menar att Aristoteles största bidrag till filosofin och vetenskapen just
ligger i denna åtskillnad mellan slutledningens form och dess innehåll.
Aristoteles lägger på detta sätt grunden till det vi kallar formell logik, dvs
läran om hur slutledningar kan och bör se ut. Han är den förste som ser att
påståendena i premisserna och slutsatsen har så lite med slutledningens form att
göra, att man kan ersätta de tre termerna med variabler, dvs bokstavssymboler
som kan stå för all världens egenskaper och ting.
DE allmänna lagar som observationerna sätts i samband med måste vara säkrare och
klarare än de enskilda händelserna. De får inte själva kräva bevis, utan måste
kunna härledas ur axiom, dvs obevisbara påståenden som man tar som utgångspunkt
och som inte kan betvivlas. Syllogismen är alltså ingen metod för upptäkter utan
en bevismetod.
Causa Finalis - den verkande orsaken - ändamålet eller syftet varför handlingen
skedde är en bärande princip för Aristoteles.
Aristoteles var nyfiken på allt, och hade åsikter om allt. Ännu delar många hans
inställning till forskarens uppgift och kall. Förståelse av sammanhang i naturen
kommer att ge insikter om något vackert. Men det finns även drag i hans
resonemang som länge förde många discipliner, särskilt biologin, åt fel håll:
tron att vi hittar ändamålsenlighet överallt. Det dröjde till Hume och
framförallt Darwin innan vi kunde börja överge den tanken.
- Även i studiet av de djur som är mindre tilltalande att se på, ger den natur
som skapat dem särskilda nöjen för personer som är i stånd att känna till
orsaker, och till temperamentet är filosofer. (enligt Aristoteles)
- För den existens vi finner i naturen är inte betingad av blind slump utan av
ändamålsenlighet, och skälet till att dessa varelser fortlever eller börjar
existera ligger helt och hållet inom det skönas domän. (enligt Aristoteles)
Skrifter
Protreptikos
Athens författning
Corpus Aristotelicum (sammanställd av Andronikos) den består av:
Organion (instrument, verktyg för alla vetenskaper)
- Kategorierna
- Statsläran
- Analytikerna ( bl.a. Fysiken och Metafysiken)
-Topiken
Citat:
Vem som helst kan bli arg, det är lätt.
men att bli arg på rätt person
i lagom dos,
i rätt tid,
av rätt anledning,
på rätt sätt,
det är svårare.
Naturforskare och filosof som utgav bl.a. Arbeten i botanik och har därför
understundom kallats för botanikens fader. Han var lärjunge till Aristoteles
och efterträdde denne som ledare för Lykeion (Peritatetiska skolan)
Pyrrhon (latiniserat Pyrrho) var en grekisk filosof som levde cirka 360-272
f.Kr.. Han kallas ibland för "den förste skeptikern". Han föddes i Elis och
studerade filosofi för Anaxarchos. Epikuros blev inspirerad av pyrrhonismen.
Grekisk filosof från ön Samos utanför Turkiet, verksam i Athen. Av Epikuros´upp
till 300 verk har endast brottstycken blivit bevarade, liksom för de andra
hellenistiska filosoferna. Hans filosofi, epikureismen, vann anslutning hos en
stor skara lärjungar och upptogs av senare romerska filosofer och författare,
bland vilka framför allt poeterna Lucretius och Horatius har fört hans tankar
till eftervärlden. Människan bör söka de ting som ger lust; men därmed menas
inte nöjeslivet och tillfällig njutning, utan det livets goda som leder till
lycka på längre sikt. Epikuros menar att man bör undvika det som skapar oro,
såsom politik och offentligt liv, och leva i och stillhet bland sina vänner.
För Epikuros var Ataraxin själens oberörda ro, livets mål. Detta mål likställer
han med frihet från fruktan och smärta, vilket i hans filosofi är detsamma som
lust. Enligt Epikuros har naturen givit oss upplevelserna av glädje och smärta
som enda orienteringspunkt vid val av handlingsalternativ. Begreppet det goda
härstammar följaktligen från erfarenheten av det behagliga och begreppet det
dåliga från erfarenheten av smärta, och därför måste ett så gott liv som möjligt
vare ett så behagligt liv som möjligt. För Epikuros var frihet och
självständighet viktigt och därför köpte han en trädgård i en förort till Athen
för att där kunna leva tillsammans med sina vänner. Därav kommer det sig att
hans skola också betecknades som ”Epikuros´trädgård”. Han anslöt sig till
Demokritos' materialistiska och atomistiska lära, då han i denna såg ett sätt
att undgå vidskeplig fruktan för döden och gudarna. Han lär att döden, som ju
bara är en upplösning av en atomär formation, inte kan göra oss något eftersom
vi bara har förnimmelser så länge kroppen består. Den kristna traditionen har
dock uppfattat Epikuros som paradexempel på en hednisk och omoralisk filosof som
representerar materialism, ateism och egoism.
Grundare av stoicismen och den stoiska skolan eller Stoan, som fick sitt namn av
att han bedrev sin filosofiska undervisning i Stoa poikile (= den brokiga
pelarhallen) i Athen.
Lärjunge till Zenon
Grekisk filosof av den kyrenaiska (cyreneiska) skolan, vars strävan efter
njutning hade resulterat i livsleda och som därför hävdade att man gjorde bäst i
att begå självmord. Man kallade även Hegesias för Peisithanatos
"dödsövertalaren".
Arkimedes eller Archimedes, född 287 f.Kr., död 212 f.Kr., var en grekisk
matematiker, astronom och filosof. Arkimedes betraktas som en av antikens
största begåvningar med en helt unik begåvning att tränga ned i
problemen,oavsett om det handlade om matematik, astronomi eller igenjörskonst.
Den romerska historikern Valerius Maximus beskrev att Arkimedes dödas av en
romersk soldat vid den romerska erövringen av stadsstaten Syrakusa på Sicilien
som på den tiden var grekiskt. Med den stora tänkarens död förlorade välden ett
geni, som begåvade sin samtid och eftervärld med en rad uppfinningar plus
upptäckten av ett antal fysikaliska lagar. Till exempel lyckades han definiera
talet pi /förhållandetmellan en cirkels omkrets och dess diameter) med stor
precision. Han var även den förste som insåg principen bakom kroppens lyftkraft
i vätskor, "Heureka" (jag har funnit det) lär han ha ropat, medan han satte i
badet och såg vattnet som runnet över kanten ut på marken. Även med avseende på
vapen var Arkimedes före sin tid. När en romersk arme år 214 f Kr anföll
Syrakusa, stod Arkimedes för stadens försvar. Han hade inte bara konstruerat
kraftfulla katapulter. som bombaderade fienden med spjut, pilar och stura stenar
utan även byggt ett slags kranar, som lyfte romarnas skepp högt upp i luften.
Där hängde de enligt den grekiske historikern Plutarchos och dinglade, tills
alla sjömännen hade skakats överbord. Det ledde till att romarna drog sig
tillbaka för att i stället knäcka Syrakusa med en långvaraig belägring. Det
lyckades 212 f Kr, när Arkimedes dödades
Namnet kan även skrivas som Chrysippus (latin). Lärjunge till Kleanthes. Han var
en av de mest betydande ledarna (lärare) inom stoicismen.Han kom ursprungligen
från Cilicien eller från Soloi?
Diogenes Laertios, en filosof som skrev ett samlingsverk med biografier över
antikens filosofer.
Grekisk vetenskapsman och filosof, grundare av en filosofiskola på Rohdos. Hans
skrifter är nästan helt förlorade, men han har betytt mycket som inspirator,
lärare och vetenskapsman. Poseidonius hade en stoisk syn med inslag av platonska
tankar. Kosmos är en levande organism, där allt är förbundet med och påverkar
varann. En omedelbar insikt om detta och om den styrande
samordningsprincipen (logos) är filosofins mål. Poseidonius tänkte sig också att
kulturen förnyas - återvänder till logos - efter periodiska katastrofer.
Romersk advokat, författare och politiker, samtida med Catullus och Caesar.
Genom att hans författarskap till stor del bevarats och till stor del innehåller
förtroliga brev, är han den person från antiken som vi känner bäst. Ciceros
bevarade författarskap omfattar brev, tal, skrifter om talekonsten samt
filosofiska skrifter eller rättare sagt populärfilosofiska, ty någon filosof var
han inte och ville inte heller ge sken av att vara det. Vad han ville var att
för sina landmän presentera den grekiska filosofin eller åtminstone de delar av
den som kunde uppskattas av en förnuftigt och praktiskt tänkande romersk
publik. Dessa verk t.ex. Tuskulanska samtal - kallades så därför att de fördes
på hans lantställe vid Tusculum sydöst om Rom - vidare Om plikterna, Om
ålderdomen, Om vänskapen, Om det högsta goda och onda, Om staten, Om lagarna är
således närmast eklektiska, d.v.s. sammanställda av ideer som hämtats från olika
håll. De är skrivna i den dialogform som vi känner igen från Platon och
Aristoteles. Deras roll i den västerländska bildningshistorien kan knappast
överskattas - ur dem hämtade de äldsta kyrkofäderna inspiration, under
renässansen blev Ciceros språk normgivande, och den franska upplysningen
uppskattade i hög grad hans skeptiska inställning i metafysiska frågor och lika
toleranta i etiska. Av stor betydelse är hans stilistiska verksamhet där han
utvecklade den latinska prosan därhän att den blev ett tankens smidiga redskap
och därmed också ett mönster för sättet att uttrycka sig - inte bara på latin
utan också på nationalspråken i Västerlandet. Fortfarande är vi , mer eller
mindre medvetet, efter tvåtusen år, påverkade av de ciceronianska stilistiken
när vi uttrycker oss i skrift och vårdat tal. Bland de retoriska skrifterna
märks Om talaren, som är en handbok i talekonst, och Brutus, som är en
framställning av den romerska talekonstens historia. Ciceros politiska
verksamhet var mindre framgångsrik och kostade honom slutligen livet. Hans drag
av gentlemanna beteende gjorde att han passade mindre bra in i turerna mellan
Caesar och Pompejus, Antonius och Octavianus. För detta hade det fordrats
betydligt mera maktlystnad och hänsynslöshet och betydligt mindre av stoisk dygd
och intellektuellt vägande för och emot i svåra frågor.
Den elfte i raden av ledare för den aristoteliska skolan (peripatetiska skolan).
Som en följd av en Aristoteles-renäsans i Rom sammanställde han Corpus
Aristotelicum, en noggrann utgåva av Aristoteles läroskrifter.
Lucius Annaeus Seneca, även kallad Seneca d.y. föddes 4 f.Kr och dog 65 -
romersk jurist och filosof av den stoiska skolan, författare/dramatiker och
politiker, född i Cordova i Spanien. Han spelade en stor roll som kejsar Neros
lärare och rådgivare men drog sig till slut helt tillbaka. Seneca anklagades år
65 e.Kr. för delaktighet i Pisos sammansvärjning mot Nero, vilken såsom en
särskild förmån gav sin gamle lärare möjlighet att begå självmord. Som filosof
tillhörde Seneca den stoiska skolan, vilket betyder att han förespråkade
viljefasthet och självbehärskning. En stoiker ska inte sträva efter rikedom, men
på den punkten är det tveksamt om Seneca levde som han lärde, för han var
omåttligt rik. Senecas filosofi ligger inte långt från den kristna
livsåskådningen och det tvistas om huruvida han träffade Paulus i Rom. Han har
efterlämnat skrifter med etiskt och moraliskt innehåll och han uppmanade i sina
texter till måttfullhet och en försonlig och balanserad syn på tillvaron. Han
skrev ett hundratal brev samt nio tragedier (Herkules, Medea, Agamemnon m.fl.).
De betraktas som mästerverk i senrenässansens och barockens Europa.
Citat:
- Blygsamheten förbjuder vad lagen tillåter.
- Den som ber blygt ber om ett nej.
- Det finns två grupper av människor , en som går före och uträttar något och en
som kommer efter och kritiserar.
- Du undviker avund, om du förstår att hålla din glädje för dig själv.
- En kvinna som är dygdig och vacker är en ovärderlig skatt, även om hennes
klädedräkt är enkel.
- Gör inte sådant som dina ovänner inte bör få veta.
- Homines dum docent discunt - man lär sig själv då man lär andra.
- Lätta bekymmer är pratsamma, djupa sorger stumma.
- Man måste ge mer akt på med vem man äter och dricker än på vad man äter och
dricker.
- Människonaturen är ofta böjd att använda förstoringsglas till att se andras
fel i stället för att använda spegel till att kunna upptäcka sina egna.
- När det gäller krig frågar mänskligheten efter resultatet, inte efter
orsakerna.
- Vi bör glädja oss åt det vi har utan att göra jämförelser. Man blir inte
lycklig så länge man plågas av att andra är lyckligare.
Plutarchos (andra stavningar Plutarkos, Plutark, el. Plutarch, etc), född cirka
46 e.Kr., död cirka 120 e.Kr., var en grekisk filosof och författare från
Chaironeia i Boiotien. Han var en av det romerska rikets mest framstående
författare, om man utgår från bevarat material vilket utgör en viktig del av den
antika traditionen. Bland annat så har han efterlämnat sig 300 skrifter, varav
150 finns bevarade.
Skeptiker som avvisade allt onödigt bildningsgods.
Epiktetos (Epictetus) föddes troligen i Hierapolis i Frygien, vilket namn hans
föräldrar gav honom är okänt - ordet epiktetos är grekiska för att förvärva
något. Epiktetos, var slav hos en överste i kejsar Neros livvakt.
Sedermera frigavs han och han levde ett fattigt liv i Rom där han var lärare i
filosofi fram till att han och andra filosofer tvingades i exil av kejsare
Domitianus år 90 till Nicopolis i dagens nordvästra Grekland, där han dog.
Epiktetus var anhängare av stoicismen, att den som bryr sig om sin själ och
lever det goda livet inte behöver bekymra sig om vardagens timliga besvär. Som
stoisk moralfilosof uppmanar han till att söka en inre frihet för att känna
lycka oavsett yttre omständigheter. Genom att leva ett liv i förnuft kan
människan nå det goda, eudaimonia.
Ett av grundbegreppen i stoicismen är "apatheia" och åsyftar en behärskad
sinnesro, fri från lidelser och lidande, som man bör sträva efter att uppnå.
Epiktetos tror inte på ondska; "ingen måltavla i världen sätts upp för att man
ska missa den. Alltså finns det ingenting i världen som är ont i sig självt,
till sin natur." Överhuvudtaget bygger stoicismen på sunda värderingar
Epiktetos viktigaste tankar utifrån hans föreläsningar har samlats av hans elev
Arrianus i Enchiridion, en liten "handbok" (på svenska "Handbok i livets konst")
. Denna skrift är ett av de förnämsta uttrycken för den stoiska livsvisdomen,
och den är alltjämt mycket läst eftersom den innehåller praktiska råd på vilken
inställning man bör ha och hur man bör gå till väga för att kunna njuta av
livet.
"En del av tillvaron står i vår makt, en annan del inte." Så inleds handboken.
Det är ingen mening med att bli upprörd av det som man inte kan påverka och
ändra, menar filosofen. Om man är fattig eller slav och inte kan göra något åt
detta, så är det bäst att utan knot acceptera sitt öde och göra det bästa
möjliga av det. Däremot kan man råda över sina egna tankar, känslor och begär.
Man kan behärska sitt eget inre, kuva de sinnesrörelser som hotar att störa
själens lugn.
Epiktetos är bland annat av åsikten att döden inte är någonting fruktansvärt,
utan att "det fruktansvärda ligger i åsikten att döden är fruktansvärd", vi bör
alltså egentligen snarare vara rädda för att vara rädda för att dö än rädda för
att dö, enligt Epiktetos bör vi dock inte vara rädda för det heller.
Epiktetos har en rätt karg syn på verkligheten, där vi skall se allt vi har,
inklusive vår egen kropp som ett lån från Gud, i Epiktetos fall Zeus, och vi bör
inte sörja när våra nära och kära dör utan försöka reagera som när någon mer
avlägsen dör och bara säga att "vi skall alla den vägen vandra". Om jag inte
minns helt fel så var det (epikuréen) Epikuros som hävdade att det torde vara
omöjligt att vara rädd för döden när man väl insett att allt den innebär är
upphörande av all förnimmelse och tankeverksamhet.
Grekisk filosof, och kommentator av Aristoteles’ läror, utgav egna kommentarer
till Aristoteles skrifter. Argumenterade mot själens odödlighet. Vid ett
tillfälle när den berömde grekiska läkaren Galenos skulle förevisa ett
komplicerat ingrepp i struphuvudet på en levande gris ville Alexander först ha
en debatt om sinnena. Galenos blev förnärmad och kallade Alexander för
"Åsneskalle" i en av sina skrifter.
Grekisk läkare och filosof från staden Pergamon. Död omkring 200 e.Kr. Verksam i
Rom, bl.a. som livläkare hos kejsarna Marcus Aurelius och Commondus. Han
sammanfattade sin tids medicinska vetande i ett 150-tal skrifter och uppställde
ett medicinskt system, som blev normgivande för läkekonsten ända fram till
renässansen. Enligt Galenos uppkommer sjukdomar genom rubbningar av balansen
mellan de fyra viktiga kroppsvätskorna blod, slem, gul galla och svart galla.
Kejsare Rom 161-180 e.Kr. (till 169 tillsammans med Lucius Veras) Han har gått
till eftervärlden som "kejsarfilosofen" och om Marcus Aurelius har det sagts,
"en av de ädlaste som innehaft en tron". Hans på grekiska
skrivna Självbetraktelser består av stoiska färgade reflexioner över livets
villkor och är en profan uppbyggelsebok. För de kristna har han däremot ingen
förståelse. Marcus Aurelius var ingen krigare till sin läggning men blev tvingad
att föra krig under större delen av sin regeringstid. Under hans regeringstid
angreps riket av bl.a. partherna och flera germanstammar, främst markomannerna,
vilka slogs tillbaka under långvariga krig. Han dog i ett härläger i Wien.
Grundare av nyplatonismen. Lärare till Plotinos.
Grekisk neoplatonsk filosof, han växte upp i Alexandria i det helleniserade
Egypten, men kom tidigt till Rom, där han upprättade en skola och undervisade om
Platon på sitt sätt om mystik och Nyplatonismen. Hans tankar har systematiskt
sammanstälts av lärjungen Porphyrios i Enneaderna. Centrum i Plotinos´ filosofi
är, som han själv betonar, läran om de ursprungliga andliga varaformerna
(hypostaserna): det Ena, anden och själen. Denna lära uppfattar Plotinos som
kvintessensen av all vishet och filosofi. Platon hade redan i sin filosofi
utförligt framställt det själsligas verklighet på såväl det mänskliga som det
kosmisk planet. Det själsliga, världssjälen och alla slag av enskilda själar,
var för honom en förmedlande instans mellan de i sanning varande idéernas
intelligibla rike och de fysiska tingens sinnligt förnimbara rike (Timaios).
Plotinos intresserade sig för Platons allegorier och myter, han tog fasta på
mystiken i dialoger som "Faidon" och delar av "Staten", och han fascinerades av
resonemangen om kärleken i "Symposion". matematik och vetenskap, samhällsmoral
och politik låg däremot utanför hans tolkning av Platon. Plotinos hänvisar ännu
tydligare än Platon det egentligt själsliga, själens andliga grund, helt och
hållet till det intelligibla området. Det själsligas verklighet utgör hos
Plotinos en integrerad del av den andliga sfären, den översinnliga världen,
vilket bland annat har tillföljd att han mellan det själsliga och kropparnas
värld måste skjuta in ett hierarkiskt mellanled: varifrån natur som det i
kropparnas värld immanent själsliga. Själen hör alltså tillsammans med idéerna
och Det goda (det Ena) till de tre ursprungliga andliga storheterna. Det Ena ser
Plotinos som bortom idéernas mångfald, det är också bortom den högsta andlighet
och tänkandet. Ty ande och tänkande är alltid förbundna med mångfald och inte
fullkomligt en-faldig och därför underlägsen det fullkomligt ena. Viktigt är
även att Plotinos uppfattade att idéerna är tal och dynamiskt verkande krafter.
Plotinos särskilda sätt att få ett intellektuellt grep om det gudomliga
ursprunget kom senare att betecknas med begreppet negativ tologi. Det ena-goda
är alltså varken ande, idé, varande eller tänkande. Dess väsen har inga direkta
kännetecken. Det ena-goda som högsta princip är i sin absoluta en-faldighet och
godhet också den oändliga urgrunden för allt ändligt och bestämt varande, och är
i denna funktion också, i överförd mening, högsta kraft och mäktighet. I likhet
med Platon tänker sig Plotinos sig en åtskillnad mellan världssjälen och de
enskilda själarna, vilka enligt Plotinos alla framsprungit ur världsjälen, medan
världssjälen omedelbart uppståt ur den gudomliga anden. Den andliga världen
utmärks av enhet i mångfalden, av harmoni och alla delars oskiljaktighet, medan
den kroppsliga världen rymmer en övervikt av mångfald i förhållande till enhet
och rymmer den ständiga faran att delarna skall falla isär. I stället för
harmoni är strid och uppgörelser mellan motsatser förhärskande i den. Inte
evighet utan timlighet och förgänglighet kännetecknar de kroppsliga tingens
värld, som präglas av tillblivelsens oupphörliga flod och fenomenens flyktighet,
vilket gör den till en förvriden värld av den sanna verkligheten. Medan det
genom den andliga världens inverkan på det synliga fortfarande faller en glans
av skönhet på denna jordiska värld, om än bara som avglans, så hänvisar
diharmonin, intigheten och sönderslitenheten i denna värld till materien. Som
nedersta skugga av fenomenvärlden bestämmer Plotinos denna som orsaken till allt
ont i världen. Det plotinska materialbegreppet sammanfattar ett antal
företrädesvis negativa kvalifikationer som i begreppets historia sedan Platon
och Aristoteles dittills alltid hade varit åtskilda. I det varandes hierarki hos
Plotinos har Det ena-goda sin i absolut intighet motsatta ände i materian som
inte heller är kroppslig och representerar den ursprungliga ondskan. Enligt
Plotinos kan människan endast förverkliga sin eviga bestämmelse om hon lämnar
sin kroppsliga tillvaro och återvänder till sitt inre andliga väsen och därifrån
vågar det intellektuella uppstigandet till sitt ursprung, det ena-goda. Plotinos
har inte försummat att ange genom vilken livsföring och inre andlig rörelse
människan kan förverkliga sin bestämmelse att förenas med den yttersta
urgrunden, Det ena. Vid början av själens uppstigande är uppgiften befrielse
från allt kroppsligt och sinnligt. De så kallade civila eller vanliga dygderna
förbereder människan för denna befrielse genom att de sätter en gräns för
affekterna och förhindrar felaktiga uppfattningar. Men den egentliga reningen
och det befriande förandligandet uppnår människan först på ett rent teoretiskt
plan, där hon steg för steg lämnar varje relation till handlande och
yttervärlden bakom sig. Sålunda måste människan gå vidare från den sinnliga
varseblivningen som är den lägsta nivån av kunskap , till den begreppsliga
kunskapen, idédialektikens distinktioner och jämförelser och därifrån lyfta sig
till det rent intuitiva, inte längre diskursiva (stegvis tänkande) skådandet av
det översinnliga, varigenom hon får grepp om den gudomliga andens egentliga
väsen. Den skådande betraktelsen överträffas av extasen, den mystiska förening
med det ene-goda som den absoluta urgrunden. Först i den förverkligar människan
sin högsta bestämmelse.
Plotinos och nyplatonismens filosofi är särskilt berömd för den har beskrivit
hela verklighetens framspringande ur den högsta principen:
som emanation (utflöde). Plotinos talar ofta om hur de senare nivåerna av
verkligheten och allt varande till följd av den högsta principens oändligt
överflödande kraft liksom utflödat, utströmmat, emanerat från Det ena.
Nyplatonikerna intresserar sig inte för den aktuella världen, dess bekymmer och
moral. Deras lära går tvärtom ut på att man ska dra sig undan, fly välden, för
att uppnå något oändligt mycket väsentligare. Det berättas, att Plotinos under
sin livstid förenades med Gud fyra gånger.
Åtskilligt av senare århundradens mystik har mer eller mindre tydliga inslag av
nyplatonism. Dessa tankar fick betydelse för den tidiga kristendomen, de går nog
igen hos evangelisten Johannes, de finns hos Augustinus, hos den katolske
teologen och filosofen Thomas av Aquino på 1200-talet, hos Mäster Eckart något
senare och i tysk romantik.
Hegel har i sin filosofiska syn om dialektisk idealism tagit intryck av Plotinos
läror.
Porphrios (grekiska: Πορφύριος; latin: Porphyrius), född med namnet Malchus 232
eller 233 i Syrien, död 304 i Rom, var en nyplatonsk filosof.
Plotinos’ främste lärjunge. Porphyrius utgav Enneaderna, en systematisk samling
av Plotinos skrifter. Porphyrios studerade för Longinos i Aten, och för Plotinos
i Rom. Han skiljer sig från sin lärare Plotinos genom det avgjort
praktisk-religiösa intresset och den ännu strängare asketiska riktningen. Han
fortsätter Plotinos’ uppslag till allegorisk tolkning av folkreligionerna. Av
hans många skrifter är jämförelsevis föga bevarat. Bland de förlorade var även
en skrift, Mot de kristna, i 15 böcker, av vilket endast fragment återstår, i
vilken han särskilt skall ha bekämpat läran om Kristi gudom. När Porfyrios
använder sin centrala triad fadern - faderns kraft - ande menar han det som
Plotinos kallade vara - liv - tänkande.
Av särskilt intresse för matematikens historia, är hans biografi om Pythagoras
och kommentarer till Euklides. Han är också huvudkällan till uppgifter om
Ammonios Sakkas.
Proklos utformar sin filosofi om det gudomliga med triader och en herarki av
översinnliga väsen. Mellan Det ena och andens rike för Proklos in heneader,
obegripliga enheter som det inte går att få kunskap om och som skall förmedla
mellan det fullkomlig Ena och anden.
Överhuvud för den syriska skolan. Iamblichos anknyter till Plotinos nyplatonism
och utvecklar den vidare. Han delade in varats och den gudomliga värld i flera
nivåer och gudar.
Biskop som predikade och förmedlade kristen platonism
Hypatia (död 415 e. Kr), är en av få kvinnliga filosofer som är någorlunda
välkänd idag. Det
beror naturligtvis inte på att kvinnor inte skulle vara lämpade för den sortens
sysselsättning.
Det vittnar väl snarare om hur kvinnor förvägrats möjligheten att uttrycka sina
tankar
offentligt. Hypatia blev känd för sin lärdom och snillrikhet men också sin
skönhet. Hon
mördades av ett gäng kristna fundamentalister vilka tydligen ansåg att hennes
verksamhet
som filosof var olämplig för en kvinna.
Teolog och kyrkofader. Han föddes i den nordafrikanska provinsen Numidien i det
senromerska riket, i staden Thagasta i dagens Algeriet. Under sina tidiga
studier i Kartago och Rom blev han anhängare av manikeismen, en religion av
österländskt ursprung. När han 384 blev lärare i retorik i Milano, kom han i
kontakt med den kristna läran, främst genom biskop Ambrosius, som 387 döpte
Augustinus efter hans omvändelse till kristendomen. Fyra år senare blev
Augusinus biskop i Hippo Regius i Nordafrika. Han fick enastående betydelse för
den romersk-katolska kyrkan, bl.a. genom sin lära om arvssynden och Guds nåd och
genom sin kyrko- och sakramentsuppfattning. Hans inflytande är märkbart ännu i
hela den kristna kyrkan och han har verksamt bidragit till den europeiska
kulturtraditionen. Han skrev många religösa och filosofiska verk. Till de mest
betydelsefulla hör "Om Gudsstaten", som spelat stor roll för synen på stat och
kyrka (Gudsstaten-Världsstaten). Sin omvändelse till kristendomen skildrar
Augustinus i sina Confessiones (Bekännelser). Här uppfattar han sitt liv som
ett oförtröttligt sökande efter sanningen, det enda som han kunde finna frid i.
Hos Augustinos flyter den grekiska filosofin samman med kristna tankemotiv till
en helhet, som blir en förebild för stora delar av medeltiden. Enligt Augustinus
måste allt filosoferande utgå från någon förvetenskaplig övertygelse. Varför då
inte från den kristna tron på Gud, som betygar att han är "sanningen och livet"?
En sådan strävan bemödar sig enligt Augustinus mer om sanningen (i meningen
studier) än den fåfängliga nyfikenheten (curiositas), som när det gäller att
förvärva kunskaper är lika intresserad av alla ståndpunkter. På så sätt fångar
Augustinus in vetenskap och filosofi innanför den kristna trons horisont.
Filosofi och teologi blir inte åtskilda, utan betingar ömsesidigt varandra. Den
kristna lärans andliga innehåll, som kyrkan förkunnar, blir till rättesnöre för
sanningssökandet. Den nyplatonska indelningen av verkligheten i Det ena, det
noetiska (andliga) och det psykiska (själsliga), blev för Augustinus ett kristet
treenighetsbegrepp om Gud, idéerna och människosjälen. Människans vetskap om den
egna förgängligheten förutsätter enligt Augustinus en vetskap om det
oförgängliga och det eviga. Varat ser han som det minsta tänkbara ögonblicket
mellan förflutet och framtid. I nuet som är den egentliga verkligheten minns vi
det som förflutit, i nuet ser vi det som pågår och i nuet är vi nyfikna på det
som skall komma.
Senromersk filosof och politiker, en av Teoderik den stores betrodda män, tills
han anklagades för högförräderi och avrättades. Han är mest känd för sina
översättningar och kommentarer till grekiska filosofers, bl.a. Aristoteles´verk,
genom vilka han verkade som en förmedlare mellan antik och medeltid. De
consolatione philosophiae ("Om filosofins tröst"), som han skrev under
fängelsetiden, har varit en mycket läst uppbyggelsebok särskilt under
medeltiden. Han är kallad för västerlandets uppfostrare.
Arabisk läkare och filosof, verksam i Bagdad, Persien. Hans egentliga namn var
Abn-I-Hasan Ibn Sina. Han var den förste filosof att skilja mellan essens (vad
något är) och existens (att något är). Han menade att de är två olika ting, med
undantag av Gud där de sammanfaller. Han räknade med en substantiell själ, som
kan överleva den kroppsliga döden, men förnekade kroppens uppståndelse. Sina
medicinska kunskaper återgav han i en stor handbok kallad "Kanon". Den hade som
förebild arbeten av Galenos och Aristoteles. Boken översattes till latin och
hade stor betydelse ända in på 1700-talets Europa. Han skrev även filosofiska
verk, påverkade av först nyplatonismen och senare av Aristoteles.
Helgonförklarad teolog och filosof. Han anses som en av sin tids största
teologer och har kallats skolastikens fader. Han var född i Italien , där han
blev munk. 1093 utsågs han till ärkebiskop av Canterburry i England, men
tvingades två gånger gå i landsflykt på grund av sina tvister med kungahuset.
Till hans lärosatser hörde, att man måste tro för att kunna förstå och vinna
kunskap, och att Gud som högsta väsen existerar även som människa. Anselm sökte
ett nytt, enklare argument för att Gud existerar och att han är sådan som den
kristna tron säger. I sin bok Proslogion lägger han fram formeln "det som är
sådant att intet mer fullkomligt (större) tänkas kan". Denna formel kunde både
teisten och ateisten enas om, också den som bestrider att Gud existerar måste ju
veta vems existens han bestrider. Med följdfrågan kommer enligt Anselm beviset
på Guds existens när han ersätter "Det" med Gud och frågar "Om det (Gud) som är
sådant att intet mer fullkomligt (större) tänkas kan är mer fullkomligt om det
existerar än om det inte existerar" då får man genast med svaret också beviset.
I sin enklast form leder Anselms lösning på problemet till: Om någon accepterar
att man kan definiera Gud som "det som är sådant att intet mer fullkomligt
tänkas kan" (och det kan också den göra som ämnar bestrida Guds existens) och
medger att "det som är sådant att intet mer fullkomligt tänkas kan" är mer
fullkomligt om det reellt existerar än om det bara är tänkt men inte existerar,
så motsäger han sig själv när han påstår att "det som är sådant att intet mer
fullkomligt tänkas kan" inte reellt existerar.
Al-Ghazali föddes år 1058 i Tus i Khorasan, en region i Persien i nuvarande
Iran. Han var en av medeltidens största filosofer och teologer. Hans tankar kom
att påverka islam, judendom och kristendom ända fram till våra dagar. Hans
skrifter läses fortfarande i moskéer och på västerländska universitet. Han blev
en pionjär inom den religiösa mystiken. I sin självbiografi, Frälsaren från
villfarelse, berättar han hur rationell filosofi bokstavligen höll på att kväva
honom. I sina skrifter förenar han ett rationellt tänkande med erfarenheter och
sanningar från själens djup.
Al-Ghazalis popularitet bland européer kan bero på att hans verk är
lättillgängliga och att de teologiska resonemangen är besläktade med europeisk
teologi. Al-Ghazali argumenterade emot den andra vågen av grekiskt
(hellenistiskt) influerat tänkande som Avicenna (d.1037) med flera var en del
av. Al-Ghazali förde tänkande vidare genom att koppla samman filosofi och
teologi. I boken The Inconsistency (Incoherence) of the Philosophers, Filosofins
sammanbrott eller Filosofernas självmotsägelse, (Tahāfut al-Falāsifaʰ), på
arabiska تهافت الفلاسفة, argumenterar han
emot nyplatonismen. Al-Ghazali var dock inte helt negativ till den andra vågens
hellenism, utan har skrivit mycket om Aristoteles' logiska slutledning
(syllogism). Al-Ghazalis resonemang var överlägsna de tidigare
al-Ash’ari-tänkarna som använde sig av mu’tazilitisk argumentation och den
arabiske historikern Ibn Khaldun menade att al-Ghazali var den första som skrev
som moderna teologer.
Al-Ghazali insåg teologins och filosofins begränsningar. Mänsklig
tankeverksamhet leder inte till närhet till Gud. Han anammade sufismen och sökte
närhet till Gud genom mystiken. Teologins funktion och mening minskade och
al-Ghazali menade att den var en livlina för den troende. Det var inte så att
al-Ghazali helt hade tagit avstånd från teologin och ulema, utan vid den här
tiden var sufismen en del av den sunnitiska traditionen. Teologin och de
vedertagna plikterna som beskrivs i shari’a slutar där tar sufismen vid.
Al-Ghazali menade att ett sant sufiskt leverne bestod i att troget efterleva de
vedertagna plikterna och inte förrän då kunde man nå en högre position, närmare
Gud.
Al-Ghazali fortsatte att publicera verk efter att han blivit sufier, men det är
osäkert om alla texter verkligen är skrivna av honom. Det är vanligt inom
islamisk tradition att en framstående tänkare tillskrivs verk och idéer som
publicerats efter personens död.
Fransk skolastisk teolog. Han fördömdes av kyrkan för sin syn på
treenighetsläran och försoningsläran och för sin krav att förståndspröva trons
grunder.
Arabisk filosof, läkare och astronom. Hans egentliga namn var Ibn Rushd.
Averroës åtnjöt stort förtroende hos den regerande kalifen i Córdoba ( i moriska
Spanien). På dennes uppdrag översatte och kommenterade han Aristoteles skrifter.
Hans kommentarer översattes till latin och fick stor betydelse för de teologiska
och filosofiska lärornas utveckling. Insatsen fick långt större betydelse för
den kristna kyrkan än för islam. Averroës filosofi kom i konflikt med både
kristendom och islam. Den katolska kyrkan fördömde emellertid vissa delar av
hans egen lära, så t.ex. tron på "de båda sanningarna", d.v.s. att en filosofisk
sanning kan vara teologiskt falsk och omvänt. 1195 fråntogs han sina ämbeten hos
kalifen och drevs i landsflykt. Han dog tre år senare i Marocko.
Moses Maimonides, född 1135 eller 1138 i Córdoba (i moriska Spanien), död 13
december 1204, i Fustat, då en förstad till Kairo, i Egypten var en judisk
rättslärd och läkare. Han räknas som en av de främsta rabbinerna och filosoferna
inom judisk tradition.
För att förenkla studiet av Talmud för den genomsnittligt bildade juden
framställde han hela den judiska läran på ett förenklat sätt. Han kallade detta
verk för Mishné Torah som han påbörjade vid 23 års ålder och färdigställde den
10 år senare. Verket är en så kallade halakhisk lagsamling. Maimonides kom dock
att revidera den gång på gång under sin levnad. Han skrev även en kommentarer
till Mishna. I sitt filosofiska huvudverk Vägvisare för den villrådige (Översatt
från arab. till engelska av M Friedländer: The Guide for the Perplexed, 1904)
försökte han visa att den aristoteliska filosofin är förenlig med den judiska
tron. Hans skrifter utövade ett stort inflytande, bland annat på Thomas av
Aquino. I sitt filosofiska tänkande var han djupt inspirerad av islamisk
filosofi (kalam)som vid denna tid utövade stort inflytande på både kristna och
judiska tänkare.
Engelsk filosof och naturforskare. Franciskanmunk. Hans egna forskningar inom
matematik, astronomi och framför allt optik - bl.a. uppfann
han förstoringsglaset - gjorde honom till en av den tidens lärdaste män och
satte honom i stånd att skarpt kritisera skolastikens bristande vetenskapliga
metodik och blinda auktoritetstro. Hans stora kunskaper gjorde honom inte bara
berömd utan också fruktad och han fick tillbringa sin sista tio år i fängelse.
Italiensk filosof och teolog, den främste av de
medeltida skolastikerna kallades Doctor angelicus (=den änglalike läraren). Han
intogs i dominikanorden 1244 och kanoniserades 1323. I encyklikanen Aeternis
patris 1879 blev han anbefalld som romerska-katolska kyrkans officielle filosof.
Hans lärobyggnad Thomismen, är den ena av skolastikens två huvudriktningar. den
andra scotismen, odlad framför allt av franciskanorden och stammade från Duns
Scotus. Thomismen är det mest systematiska och omfattande försöket att förena
kristen tro med samtidens profana vetande, d.v.s. den aristoteliska filosofin.
Tron var för tomismen ett högre vetande, medan för scotismen tro och vetande var
strängt åtskilda. Även Thomas skiljer på teologisk tro och filosofiskt
vetande men som han anser kompletterar varandra, utifrån att den kristna läran
ej strider mot förnuftet fastän den ibland är ofattbar för förnuftet. Thomas
accepterar det gudsbevis som bygger på att världen måste ha en första orsak. Man
kan få kunskap om hur Gud är och icke är genom analogier och negationer. Thomas
var kunskapsteoretisk empirist samt begreppsrealist. Det högsta goda för
människan uppnås först i livet efter detta, varför staten, som skall
tillfredställa mänskliga behov, måste underordnas kyrkan. Han slår fast att
människan är genom sin kunskapsförmåga bunden till denna konkreta värld och
därför är människans plats världen. Med detta avvisar Thomas alla
föreställningar om medfödda idéer. All mänsklig kunskap börjar med den sinnliga
varseblivningens erfarenhet av konkreta ting: Thomas´ mest betydande och mest
geniala verk är Summa theologiae (1265-72). Bland hans övriga och många verk
kan nämnas Summa contra gentiles (c:a 1260) och De veritate (1256-59). Men i
ett filosofiskt sammanhang har Kommentarerna till Aristoteles en mycket större
betydelse.
Mäster (magister) Eckehart, tysk dominikanmunk och mystiker, som huvudsakligen
verkade vid sin ordens lärdomssäten, framförallt i Paris och Köln. Han anses som
den metafysiska och mystycistiska filosofins främsta representant under
medeltiden. Med skolastisk metod sökte han teologiskt formulera den outsägbara
mystiska erfarenheten. Själen, hette det, består av minne, förnuft och vilja -
en trio som korresponderar mot den gudomliga trefalden. Djupast sett är Gud dock
en, och till den gudomliga enheten hör också själen innerst inne, i
själsgrunden. Mystikerns väg går därför till avskildheten och föreningen med
Gud, men hängivenheten måste återspeglas i triviala jordiska uppgifter.
Definitionen av Guds och själens förening ledde till en åskådning med
panteistiska drag, vilket föranledde att en kättarprocess inleddes 1326. Två år
efter hans död förklarades 17 satser vara irrläriga, 11 satser mistänkta, och
några av hans verk bannlystes. Trots domen åtnjöt Eckehart stort anseende under
medeltiden och som uppbyggelseförfattare spelar han alltjämt stor roll. På
svenska har bl.a. utgetts Undervisande tal (1922), och Predikningar (1961).
Italiensk författare, föddes och levde i Florens men blev blev av
påveanhängarna dömd till exil på livstid. Han bodde sedan huvudsakligen i Verona
och även i Ravenna där han avled 1321. Dantes tid präglades av politisk
upplösning. Dantes världsbild är en sammanfattning av medeltidens lärda system,
men man anar också en ny tids ankomst.
Den gudomliga komedin tillhör de stora klassikerna och där människor i snart 700
år har kunnat känna igen sig själva och sin tids problem. Dante beskriver hur
han färdas från helvetet (Inferno) och skärselden till paradiset. Enligt Dante
är verket en komedi eftersom den har ett lyckligt slut. Såsom idé söker den
gudomliga komedin sin like i världslitteraturen. Detta verk har blivit en del av
vårt kulturarv på samma sätt som Bibeln och Shakespeare. En hemlös och bitter
poet med sina politiska illusioner krossade är kanske den rätta att skapa vår
världsdels bestående mästerverk.
Andra viktiga prosaverk av Dante är hans försvar för italienska som
litteraturspråk, De vulgari eloquentia, och De monarchia,där han utvecklar
politiska och religiösa tankar. Ungdomsverket Vita nuova var en
kärleksförklaring till - tror man - den vackra Bice (Beatrice) Portinari som
dött ung redan 1290.
Skolastisk teolog och filosof, fraciskanmunk, verksam i Oxford, Paris och Köln.
En av medeltidens största tänkare, han formade den ena av skolastikens två
huvudinriktningar, scotismen, odlad framför allt av franciskanorden. Den andra
stammade från Thomas av Aquino och vårdades av dominikanerna. Tron var
för tomismen ett högre vetande, medan för scotismen tro och vetande var strängt
åtskilda. Duns Scotus var utprälad voluntarist: viljan har primat över
intellektet och det goda är gott därför att Gud vill det. Frälsningen beror av
Guds vilja men i samverkan med människans. Denna åsikt ger hans teologi en
moralistisk karaktär. Till skillnad från Thomas av Aquino hävdade han bl.a. att
sådana trossatser som Guds existens och själens odödlighet inte kan bevisas med
förnuftsskäl.
William Ockham (även William Ockam och William av Occam, ibland bara Occam),
född cirka 1285 i byn Ockham i grevskapet Surrey i England, död 9 april 1347
eller 1350, sannolikt i München, var en engelsk franciskanmunk och filosof, från
1328 bosatt i München. Fastän han tillhörde franciskanerorden arbetade han för
att skilja tro och vetande från varandra, på detta sätt bidrog han till
filosofins frigörelse från teologiskt förmyndarskap. I frågan om förhållandet
mellan tro och vetande ansåg han att kyrkans dogmer uteslutande är en trossak,
som inte har med förnuftet att göra. Högmedeltidens genom Thomas av Aquino
skolastiska syntes mellan tro och vetande upplöstes således av Occam genom
nominalismens irrationalisering av gudsbilden och de s.k. gudabevisen. Hos
Thomas av Aquino är Gud i princip en förnuftig instans som är bunden av sina
egna lagar. Men hos Occam blir Gud en spontan vilja som i varje ögonblick
suveränt fastställer vad som är rätt och fel, sant och falskt. Occams åsikter
överensstämmer på många punkter med marxismens. Men deras motiv är olika. Occams
radikalism är inte filosofiskt utan religiöst inspirerad, nämligen i kampen för
en evangelisk kyrka och att kyrkans dogmer uteslutande är en trossak. Men genom
att slåss för en andlig kyrka banar han väg för en världslig politik:
"förvaltningen av de timliga angelägenheterna är lekmännens uppgift". Occam
hävdade att antagandet om allmänbegreppens existens är onödigt, ty verkligheten
kan beskrivas med hjälp av enbart enskilda ting, och onödiga antaganden skall
undvikas
Occams rakniv kallas en vetenskapsteoretisk pricip som lyder: "non est ponenda
pluralitas sive necessitate" (= en mångfald bör inte antagas om det inte är
nödvändigt). Principen innbär att en enkel förklaring med ett fåtal grundbegrepp
är att föredra framför en mer komplicerad med flera grundbegrepp. M.a.o. krångla
inte till det i onödan.
Fransk filosof, elev till Occam. Han påvisade i en diskussion av viljans frihet,
att vid ett val mellan två lika attraktiva möjligheter är antagandet av en
orsakslös vilja som avgörande faktor inte helt tillfredställande, ej heller
förnekandet av en sådan.
Buridens åsna; en åsna som enligt fabeln dog av svält, då den var oförmögen att
välja mellan två hötappar. Fabeln illustrerar Buridans analys av viljans frihet,
men återfinns inte i hans skrifter.
Kardinal, tysk skolastisk teolog, filosof och panteistisk mystiker som räknas
som renässansens och humanismens första filosof på gränsen mellan medeltid och
renässans. I flera avseenden föregrep han renässansen, t.ex. med teorin att
jorden är rund och vrider sig kring sin axel. Därigenom ser man honom som en
medeltida föregångare till Kopernikus. "Emedan allt som vets kan vetas bättre
och mer fullkomligt, vets ingenting så som det kan vetas". Denna sats, som först
låter klar men som sedan ändå kan förvirra, kastar ett karakteristiskt ljus på
Nicolaus Cusanos, en av de mest fascinerande och gåtfulla gestalterna i
idéhistorien. Satsen träffar kärnan i den cusanska filosofin, läran om docta
ignorantia "den lärda okunnigheten". Filosofen säger inte bara att vetandet kan
stegras kvantitativt och kvalitativt, utan dessutom att inget subjektivt vetande
någonsin kan bli överensstämmande (kongruent) med ett sakförhållandes objektiva
vetbarhet. Kunskap om tingen är endast möjlig på grund av medvetandets
mätförmåga som betingar denna kunskap. Kunskap avbildar inte tingen rätt och
slätt, utan får dem att bli vetbara genom att det relaterar dem till sig självt
som mätinstans.
Lorenzo Valla, född omkring 1406 i Piacenza, Emilia-Romagna, död 1 augusti 1457
i Rom, var en italiensk humanist, filolog och retoriker.
Gabriel Biel, född cirka 1418 i Speyer, död 7 december 1495 i Tübingen, var en
tysk skolastisk filosof.
Biel anslöt sig till William Ockham nominalism. Hans teologiska ansatser kom att
utöva stort inflytande över Martin Luther.
Nederländsk humanist. Erasmus hette egentligen Geert Geertz, men ändrade namn
till Desiderius Erasmus, vilket är latin respektive grekiska och betyder "den
efterlängtade". Han prästvigdes 1492, men kom att odelat ägna sig åt studier och
författarskap vid universitetet i Frankrike, England, Italien och Tyskland.
Erasmus var kritisk mot den skolastiska teologin och bidrog till reformationen
genom sina översättningar av kyrkofäderna och en textkritisk utgåva av Nya
testamentet på grekiska och latin. Han tog emellertid avstånd från Luther, då
denne öppet bröt med den romersk-katolska kyrkan. Erasmus förenade i sitt
filologiska, pedagogiska och teoligiska författarskap klassisk bildning med en
kristen humanism. Hans böcker spreds i stora upplagor och utövade stort
inflytande inte minst som läsning i skolor. Till de mest kända hör den satiriska
skriften Encomium moriae (på svenska Dårskapens lov) och Colloquia
familiaria (på svenska Förtroliga samtal)
Niccolò (di Bernardo dei) Machiavelli, Italiensk politiker och författare. Han
var född i Florens 1469 och fastän uppvuxen som en son till en lägre jurist
under medicéernas styre lyckades den unge Niccolò snabbt och mot alla ods arbeta
sig in i maktens korridorer, han blev tidigt sekreterare i stadens
utrikesförvaltning, fick flera diplomatiska uppdrag, kom därigenom i kontakt med
tidens politiska liv och lärde känna dess ledande personer, bl.a. Cecare Borgia
som var son till påven Alexander VI (han som lät utrota hela adelssläkter,
inklusive de små, oskyldiga barnen). Cecare Borgia har gått till historien som
bedrägeriets mästare. Cecare var befälhavare för Kyrkostatens armé. Han upphöjde
bedrägeriet til en skön konst. Han dödade inte bara sina fiender, utan lät ofta
också mörda sina vänner och medhjälpare! Cecare lånade kanoner av sina
allierade. Sedan anföll han dem med de lånade kanonerna! Han lovade fritt avtåg
till de borgar som gav sig. Sedan bröt han sina löften och lät massakrera deras
garnisioner. Cecare Borgia visste också hur han skulle skyla över sina
skurkstreck och skaffa sig ett gott anseende. Hans kansli skrev brev till
Europas kungar. I dem framställdes Cecare som en hjälte. Kungarna gick
naturligtvis på finten och svarade med länga gratulationsbrev. Machiavelli kunde
följa denna Cecars verksamhet på nära håll genom sin tjänst och sina
diplomatiska uppdrag. Vid den här tiden var Florens huvudstad i ett eget litet
land som hette Toscana. Machiavellis uppgift var att försöka hålla Toscana
utanför alla krig. Det var mycket svårt eftersom Toscana varen rik liten stat,
med ett strategiskt läge uppe i nordvästra Italien. Machiavelli reste till
Frankrike, han vistades i Rom, han flängde omkring mellan länder och städer år
efter år för att förhandla och lösa tvister. Under de här förhandlingarna
träffade han kungar, påvar, härförare och revolutionsledare. Överallt mötte han
samma prpblem: Svek, mord, mutor,lögner,förräderi och förtal. År 1512 inträffade
en revolution i Toscana. Machiavelli fick sparken som kanslichef och det var
bara turen att han klarade sig med livet i behåll när Mediceerna återtog makten
i Florens. Machiavelli som nu var gift och hade fru och barn flyttade ut till
ett litet gods på landet. Där skrev han en bok, som han gav titeln "Fursten"
Året var alltså 1513 när han författade sitt mest berömda verk, Il principe
(Fursten,(boken publicerad först 1532), Machiavellis bok kan betecknas som en
politisk lärobok. Den är fylld med goda råd till alla härskare och de som
strävar efter makten. Han satte statsnyttans krav före moralens bud som
ledstjärna för en furstes handlande. Endast en furste som hänsynslöst grep
makten och utövade den i sitt eget och statens intresse kunde genomföra Italiens
enande och befrielse. Hur ska då en furste bära sig åt för att bli en
framgångsrik regenteller om han vill befria ett folk, grunda nya riken eller
rena en republik från korruption då får själv heller inte "vara rädd att anses
som grym". Boken blev genast en stor succé. Kungar och härskare slukade den från
pärm till pärm. Kejsaren Karl V lärde sig hela kapitel utantill. Drottning
Kristina av Sverige skrev en lång kommentar till boken den inspirerade många
av renässansens härskare, bl.a. Kristian II och Erik XIV, och har haft stor
betydelse för statsvetenskapen. Filosofen Rousseau utnämnde boken till
republikanernas bok. Napoleon tyckte mycket om boken och Lenin rekommenderade
den som motgift mot dummheten. Machiavelli var den förste som introducerade den
politiska objektiviteten. En härskare måste leva i verklighetenoch får inte gå
omkring och drömma. Moral och omoral är inte någonting att bry sig om för då är
det känslorna som styr. Enligt Machiavelli drivs människan av mordlust, list,
otacksamhet, mycket hat, ett visst sinne för tradition o0ch förnyelsedrift,
äventyrslystnad, penningbegär, leda, äregirighet, avundsjuka, hunger, fåfänga
samt oro för dagen och för morgondagen. Bara den härskare som förstår detta har
några förutsättningar att bli framgångsrik. En härskare måste vara beredd att
låta mörda sina fiender. Då slipper han kanske börja ett krig som bara slukar en
massa resurser. Och mordet måste väcka så mycket uppmärksamhet som möjligt. Det
ska hellst ackopanjeras av deagogi, falska anklagelser och infernaliskt
förtal.Annars blir det det bara en meningslös väldshandling. Även i nutid brukar
boken Fursten kallas för alla tiders managementbok även om boken också har fått
ett oförtjänt dåligt ryckte. Fursten är en handbok i praktisk politik. Den
handlar inte bara om mord och förräderi, utan tar ochså upp mycket annat som en
härskare kan ha nytta av att känna till. Kanslichefen från Florens skapade helt
enkelt en klassiker som fortfarande är mycket aktuell. Andra betydande verk av
Machiavelli är Betraktelser över Livius första dekad (1513-19), vari han
utvecklar sin syn på fursten i allmänhet. I Krigskonst (1521) förespråkar han
värnpliktsarme. Han var även historiker och skönlitterär författare och har som
sådan författat rent historiska och litterära verk, bl.a. den ännu spelade
komedin La mandragola. Efter ett drygt decennium av passionerat arbete i Florens
tjänst blev han plötsligt motarbetad, avskedad och rentav fängslades när
medicéerna återtog makten och grusade förhoppningarna om en fri republik. Även
om Machiavelli senare, när Florens åter befriat sig från familjen Medicis
aristokratiska fåvälde, på nytt ger sig ut på ett och annat förtroendeuppdrag,
dalar han stjärna som politisk förgrundgestalt redan här. Och kanske ska vi vara
tacksamma för det, ty det är ute på sitt lantställe under de hårda åren, i all
plågsam stillhet, som Machiavelli i brist på annan sysselsättning skriver de
verk som kommit att bli lika långlivade och inflytesrika som den stad de så
kärleksfullt berör. Machiavelli dog 1527 i Florens.
Machiavelli hade i grunden en pessimistisk människosyn. "Människor är så
enfaldiga och så villiga att lyda det som ögonblicket bjuder, att den som bedrar
alltid finner dem som låter sig bedras. Ett känt citat av Machiavelli lyder;
"Varje framgång har ett frö av motgång". På sin dödsbädd lär han ha sagt "Jag
vill komma till helvetet och inte till himlen. På det första stället skall jag
njuta av påvars, kungars och furstars sällskap, medan det på det andra stället
endast finns tiggare, munkar och apostlar"
Hur ska en härskare bära sig åt för att bli framgångsrik?
Skall han sträva efter att vara en god och rättvis?
Absolut inte enligt Machiavelli ska härskaren sätta ondskan i centrum.
Världen är inte god! Den är ond!
En härskare måste inse detta annars är han vara illa ute.
VMartin Luther, född 10 november 1483, död 18 februari 1546 i Eisleben i
Tysk-romerska riket, initierade den protestantiska reformationen.[1] Som präst
och kristen teologiprofessor attackerade han kyrkans släpphänta försäljning av
avlatsbrev i sina 95 teser år 1517. Luther motsatte sig starkt kyrkans lära att
frihet från Guds straff för begångna synder kunde köpas för pengar. Hans vägran
att göra avbön för alla sina skrifter efter krav från påven Leo X år 1520 och
den romerske kejsaren Karl V i fördraget i Worms 1521 resulterade att Luther
exkommunicerades av påven, och i en dom förklarades fredlös av kejsaren.
Luther lärde att frälsning inte följer av goda gärningar, utan är en fri gåva av
Gud, åtnjuten endast av nåd genom tro på Jesus som sonat våra synder. Luthers
teologi utmanade påvedömet och den romerska katolska kyrkan då han hävdade att
Bibeln är den enda källan för gudomligt uppenbarad kunskap.[2] Han motsatte sig
tanken på prästerskapet såsom förmedlare mellan Gud och människan genom att
föreslå att prästerskapet kan upprätthållas av alla döpta kristna. [3] De som
ansluter sig till Luthers lära kallas för Lutheraner eller protestanter.
Luthers översättning av Bibeln till allmänhetens modersmål istället för latin
gjorde läran mer lättillgänglig, och hade en enorm påverkan på den tyska kyrkan
och den tyska kulturen. Översättningen skapade en utveckling mot en
standardisering av det tyska språket, gav översättarkonsten många nya
principer,[4] och gav influenser till många andra bibelöversättningar, såsom
Gustav Vasas bibel[5] och den engelska Kung Jakobs Bibel.[6] Hans psalmer
inspirerade till utvecklingen av kyrkosången.[7] Hans giftermål med Katharina
von Bora bildade en förebild för prästers äktenskap, genom att protestantiska
präster tilläts ingå äktenskap.[8]
Många akademiska frågor har fokuserat på Luthers skrifter om de judiska folken.
Hans åsikt att judars hem skulle förstöras, deras synagogor brännas, pengar
konfiskeras, och frihet beskäras fick en pånyttfödelse och användes i
propagandamaterial av nazisterna mellan 1933 och 1945.[9] Som ett resultat av
detta och av hans revolutionära teologiska synpunkter förblev hans ståndpunkter
kontroversiella.
Fransk adelsman, jurist, filosof och borgmästare i Bordeaux. Vid 38 års ålder
drog han sig tillbaka för att läsa, tänka och skriva. I sina Essäer (1580,
utökade 1588) behandlade han många olika problem: barnuppfostran,
bildningskravets urartning i formalism och pedanteri, tortyr etc. Ett ständigt
återkommande tema är människans oförmåga att vinna säker kunskap om det
gudomliga. I religionskrigens Frankrike framstår han således som en praktisk
skeptiker: att föra krig om det ofattbara är inte ändamålsenligt. Montaigne stod
för en jordnära uppfattnig om vad det innebär att vara människa. Tidigare
filosofer såg medvetandet och förnuftet som vägen till lycka men Montaigne vände
på resonemanget och menade att medvetandet och förnuftet är orsaken till allas
vår känsla av otillräcklighet t.ex. med våra kroppar som vi inte är nöjda med
och otillräckligheten vi känner när andra bedömer och ogillar våra seder och
vanor. Även känslan av att vara otillräcklig intellektuellt kan driva oss till
ett självförakt. Just självförakt är enligt Montaigne den värsta av alla
sjukdomar. Han menade att vi ska acceptera oss själva i all vår alldaglighet.
Enligt Montaigne är formell utbildning inget bevis på vishet utan att man har
memorerat fakta och ger i första hand endast en slags kunskap. Montaigne skapade
inte essän med sin berömda bok, men han gav företeelsen dess namn och är också
en av genrens främsta företrädare i nyare tid. Montaigne, som har kallats
Europas förste intellektuelle, beskrivs ofta som en tänkare i ständig rörelse,
som lika lekfullt som obehindrat skiftar från ett perspektiv till ett annat.
Citat:
"Jag vet vad jag flyr ifrån, men inte vad jag söker efter."
"När en människa anklagar sig själv blir hon alltid trodd, men aldrig när hon
berömmer sig själv."
"Det är med äktenskapet som med burfåglarna: de som är utanför vill in och de
som är innanför vill ut."
"Det är vår plikt att bygga upp vår karaktär … Vårt verkliga mästerverk är att
leva på rätt sätt. Allt annat – att härska, att samla ihop en förmögenhet, att
bygga – är i stort sett bara små tillägg och oväsentligheter."
"En man sa en gång att homosexualitet är bra."
"Fåglarna kvittrar högt upp i träden, månaden var maj."
"En sommarkväll, hennes bröst var magiska! Hennes ansikte fyllde själen med
värme."
Italiensk dominikanmunk och filosof. Misstänkt för kätteri lämnade han 1576
klosterlivet och uppehöll sig som lärare vid flera universitet på kontinenten
och i England. Under en vistelse i Venedig blev han 1592 överlämnad till den
romerska inkvisitionen, som höll honom fängslad. Särskilt anstötligt ansågs hans
förnekande av tesen att jorden är världens medelpunkt. Då Bruno ansåg sin
uppfattning förenlig med den romerska kyrkans tro och vägrade göra avbön,
dömdes han som kättare till bålet. Hans omfattande författarskap innehåller inte
ett konsekvent genomfört filosofiskt system. Grundläggande är en mot medeltida
filosofi och teologi stridande panteistisk åskådning. Världsalltet med oändligt
många solsystem är utflöde av en och samma världssjäl, Gud. Hela kosmos
representerar samtidigt i "monader", enkla byggstenar till tillvarons skilda
former. Religionen är längtan och strävan att återvinna den gudomliga enheten
utan motsättning mellan ande och materia. Hans filosofi utgör en brygga mellan
kopernikansk världsuppfattning och cartesianismen.
Engelsk statsman, författare och filosof. Baron av Verulam, viscount av St.
Albans, blev lordkansler 1618 men avsattes 1621, överbevisad om att ha tagit
mutor. I sin skrift "Novum organum scientarium" (1620), "Vetenskapernas nya
verktyg" ville han erbjuda vetenskapen ett nytt tankeverktyg, som gör det
möjligt för den att nå sitt praktiska syfte, hans huvudtes var "kunskap är makt"
och att vetenskapens syfte är praktiskt, d.v.s. vetenskapen skall hjälpa
människan att behärska naturen genom att känna dess lagar. För att nå detta mål
måste man frigöra sig ifrån fördomsfulla tankevanor (latin idola) som till
exempel okritisk tillit till auktoriteter eller benägenheten att anta ändamål i
naturen. Det är endast genom experiment och metodisk forskning som man får fram
ett tillförlitligt och stort erfarenhetsstoff. Han utvecklade på så sätt
grundsatserna för den empiriska forskningens metodik för att med den induktiva
metoden formulera allmänna lagar som grundar sig på enskilda iaktagelser och
experiment. Man kan säga att dessa experiment också kostade honom livet till
slut. En iskall marsdag 1626, när filosofen kom åkande genom ett snötäckt
landskap, lade han märke till att gräset under hjulspåren fortfarande var färskt
och grönt. Det gav honom en idé: kanske kunde kött konserveras på samma sätt? I
enlighet med sin filosofi lät Bacon genast köpa en kyckling. Han svepte en kappa
om sig, och i isande snöstorm började han proppa fågeln med snö. När han till
sist stod med världens första djupfrysta kyckling hade han emellertid blivit
rejält förkyld. Förkylningen övergick i lunginflamation, och den 65-årige
filosofen avled en månad senare.
Enligt Bacon " är människan världens centrum, och skulle människan försvinna
från världen skulle denna hamna på avvägar och vara utan mål och mening"
På svenska finns hans "Essäer" (1924), utdrag ur "Novum organum scientarium"
(1970 och "Det nya Atlantis" (1979)
Hypotesen att Bacon skulle vara författaren till de dramer som går under
Shakespeares namn betraktas i dag allmänt som orimlig.
Italiens dominikanmunk och filosof. Han försökte förena en empirisk syn på
materien med den kristna metafysiken. I Civitas solis (i svensk
översättning Solstaten) beskriver han en sicialistisk idealstat där
kroppsarbetarna är likställda med andra medborgare. En stor del av hans
författarskap tillkom medan han satt i inkvisitionens fängelser vid olika
tillfällen under åren 1599 -1629.
Hugo Grotius (Hugo de Groot, Huig de Groot), kallad "folkrättens fader", född 10
april 1583 i Delft, Nederländerna, död 28 augusti 1645 i Rostock, Mecklenburg,
nederländsk humanist, historiker, teolog, jurist, naturrättsfilosof;
Thomas Hobbes sade att människorna var egoistiska varelser som styrdes av sina
egna intressen och att naturtillståndet var en "allas kamp mot alla". Hobbes
menade att endast en envåldshärskare kunde kontrollera människornas inbördes
destruktiva drifter och att staten är nödvändig för att motverka en möjlig
krissituation av allas krig mot alla. Den nuvarande politiken i USA behärskad av
hegemoni har starka drag av Hobbes tankar.
Ett citat av Hobbes: "Vi finner i människans natur tre principiella anledningar
till missämja. För det första tävlingslust, för det andra brist på självtillit,
för det tredje ärelystnad.
Thomas Hobbes hävdade att samhällens ordning uppstår genom att människor
underordnar sig en suverän, det vill säga staten eller en diktator. Det gör de
för att utan centralmakt lever alla i ett krig mot alla. I det teoretiska
naturtillstånd han målar upp är människans liv ensamt, fattigt, brutalt och
kort.
Sin samhällsteori lade Thomas Hobbes fram i boken "Leviathan" (1651) kort efter
att det blodiga engelska inbördeskriget tagit slut. Kriget var ett stort trauma
för det brittiska folket. Upp emot en miljon människor misste livet under de tio
år långa konflikten. Irland förlorade nära hälften av sina invånare i svält,
sjukdomar och hänsynslösa övergrepp på civilbefolkningen.
Före staten finns det enligt Thomas Hobbes teori en total och naturlig
jämlikhet, men det är inga ädla vildar vi talar om, människor är lika inför det
faktum att vem som helst kan döda och bli dödad. Även storvuxna, intelligenta
män med hög testosteonnivå, kan falla offer för en kvinnas våld, eftersom de
också måste vila och inte kan vara på sin vakt hela tiden. Men av något skäl
accepterar kvinnorna att underordna sig mannen och en patriarkal ordning när
staten bildas.
Thomas Hobbes trodde inte på en världssuverän, stater klarar bara av att
kontrollera begränsade geografiska områden och har inte uthållighet att för evig
tid kunna underkuva andra länder.
Hobbes var mycket kritiserad på sin tid. Han anklagades för att vara ateist och
när inbördeskriget bröt ut 1640 var Hobbes tvungen att fly till Frankrike, då
han även var en välkänd rojalist.
Det går att se likheter mellan Machiavelli och Thomas Hobbes i synen på
människans natur och att det krävs en stark ledare i ett fungerande samhälle.
Fransk matematiker och filosof. Mest känd för att han var i opposition till
Descartes.
René Descartes (deká rt)
Renatus, Cartesius, hans namn i latinsk form.
Fransk filosof och matematiker, grundläggare av den moderna filosofin och den
analytiska geometrin. Descartes kom från en adlig familj och deltog i
trettioåriga krigets inledningsskede men valde sedan att helt ägna sig åt
studier. Han var bosatt i Holland 1629-49 och kallades av drottning Kristina
till Sverige, där han följande år avled.
I Discours de la méthode (1637) utvecklar Descartes en strängt rationalistisk
metod för sina forskningar som i korthet innebär att varje problem bör brytas
ned i mindre enheter. De enkla delarnas lösning kan sedan sammanfogas till en
mera komplicerad verklighet. Descartes tillämpar denna princip i sina
filosofiska och kunskapsteoretiska undersökningar, framförda i Meditationes de
prima philosophia (1641)
För att något skulle kunna accepteras som kunskap, måste det klart och tydligt
inses av förnuftet utan några som helst tvivel, menade han. Hans sökande efter
fast kunskap leder honom till att betvivla allt utom själva tvivlandet, men jag
kan inte tvivla på att jag finns till såsom tvivlande tänkande varelse. Att
påståendet Cogito, ergo sum - Jag tänker alltså är (finns) jag är sant inser jag
omedelbart. Det är inte fråga om deduktion där jag härleder min existens ur mitt
tänkande. Det är heller inte ett empiriskt konstaterande av att jag erfar mitt
jag via mina tvivel. Mitt tänkande är mitt jag. Jag inser omedelbart att jag
finns till som något slags tänkande varelse. Descartes menade inte att han kunde
betvivla existensen av de idéer som han hade, men vad han inte kunde vara säker
på var om idéerna överhuvudtaget motsvarade något reellt utanför medvetandet,
att det fanns objekt som förorsakade dem. Och om det fanns sådana objekt, kunde
han ändå inte vara säker på att idéerna var korrekta uppfattningar av dem. Det
händer att våra sinnen bedrar oss och att vi tolkar våra sinnesintryck fel, att
vi ser, hör eller känner fel. Av denna anledning ifrågasatte Descartes all den
kunskap som erfarenheten ger oss, men han framhåller det vetenskapliga sättet
att se på tingen, med fysiskt mätbara fenomen och med vetenskap baserad på
matematik. Han ansåg att endast människan har själ och att alla djur var
själlösa.
Att vi själva har ett medvetande är det enda vi kan veta helt säkert, enligt
den franske 1600-talsfilosofen René Descartes. ”Cogito, ergo sum”, skrev han.
"Jag tänker, alltså finns jag", eller kanske hellre "jag är medveten, alltså
finns jag".
– Han ville vara skeptisk, och komma fram till vilken typ av kunskap han kunde
vara säker på att han hade. Det enda han visste med säkerhet var att han var en
tänkande, medveten varelse. Jag tänker, alltså finns jag. Det kommer före
fysiken och all annan kunskap om världen.
Med René Descartes påstående "Jag tänker, alltså är jag till" introducerade han
den dualistiska världsuppfattningen som säger att omvärlden uppfattas av hjärnan
och betraktas av själen.
Dualismen uppdelar den totala verkligheten med:
Iaktagare <> Iaktaget
Subjekt <> Objekt
Medvetande <> Materia
Kroppslig substans<>Immateriell ande
Descartes trodde att själens säte fanns i tallkottkörteln, detta på grund av det
i hjärnan finns endast en av den.
En av de största utmaningarna för Descartes och hans så kallade "cartesianska
dualismen" var att förklara hur den okroppsliga själen kunde interagera med den
kroppsliga delen av tallkottkörteln och därigenom med resten av kroppen, när de
bestod av helt olika substanser. Den franske filosofen fann aldrig någon lösning
på detta problem, och många av hans anhängare menade att endast Gud kunde vara
denna förbindelse mellan kropp och själ.
Än idag kan de många olika grenarna av dualismen inte förklara sambandet mellan
kropp och själ, och det har banat väg för en annan filosofisk
riktning materialismen som säger att den medvetna själen och den fysiska hjärnan
är en och samma sak, och att människan - eller vilken annan medveten varelse som
helst - inte har några okroppsliga, det vill säga själsliga, beståndsdelar. För
många neurologer betyder det att medvetandet och alla mänskliga känslor har sitt
ursprung i biokemiska processer i hjärnan.
Om Descartes, hans liv och hans matematiska och filosofiska bedrifter kan man
läsa i "Descartes hemliga anteckningsbok" av den amerikanse vetenskapsskribenetn
Amir Aczel.
Bokens titel syftar på Descartes paranoida skräck för att reta upp katolska
myndigheter, och att han därför i hemlighet skrev sina mest kontroversiella
tankar i kodform i en hemlig anteckningsbok.
Efter Descartes död skickades hans tillhörigheter, inklusive anteckningsboken,
till Frankrike. Men fartyget förliste, och anteckningsboken försvann. Plötsligt
hittades den åter, kopierades av Leibniz för att sedan försvinna en gång till.
Sedan dess har den inte synts till.
Vad var det då som var så kontroversiellt, och som Descatretes ville hålla
hemligt för katolska kyrkan? Jo topologi - den matematiska disciplin som handlar
om geometriska kroppar och egenskaper.
Descartes hade funnit vad som hundra år senare Leonhard Euler skulle visa: att
det finns ett fast förhållande mellan månghörningars hörn, sidor och kanter.
Varför var detta nu så hemligt? Jo för att ämnet hade att göra med Copernicus av
kyrkan bannlysta heliocentriska teori, att jorden cirklade runt solen och inte
tvärtom.
Johannes Kepler, en av pionjärerna för det coperniaska systemet, hade nämligen
en teori att planetbanornas storlek hade att göra med de regelbundna
månghörningarna. Kepler hävdade (felaktigt, skulle det visa sig) att
förhållandena mellan planetbanorna överenstämde med sfärer in- och omskrivna av
regelbundna månghörningar. Descartes forskade vidare på detta spår, och
undersökte i hemlighet månghörningarnas egenskaper. Han inbillade sig att om
detta kom till katolska kyrkans kännedom skulle han anklagas för kätteri. Och
blev han då inte som Giordano Bruno bränd på bål skulle han säkert som Galileo
Galilei dömas till livslång husarrest.
Den 11 februari 1650 dog den franske matematikern och filosofen René Descartes i
lunginflamation på franska ambassaden i Stockholm. Han blev 53 år.
Descartes hade kommit till Sverige fyra månader tidigare för att ta tjänst som
drottning Kristinas privatlärare i filosofi och för att förhöja glansen
kring hovet. Men han trivdes aldrig i det kalla Stockholm. "Här fryser till och
med människornas tankar till is", lär han ha muttrat, och tillade att hans
sejour i Sverige skulle bli kort. - Det blev den.
Av någon anledning fördes inte Descartes stoft omedelbart tillbaka till
Frankrike, utan begravdes i Stockholm. Eftersom han var katolik kunde han
emellertid inte begravas bland svenska "rättroende protestanter", utan
placerades på en kyrkogård för odöpta. Där nu Adolf Fredriks kyrka ligger vid
Sveavägen låg på 1600-talet en sådan.
Men 1666 kom franska myndigheter på bättre tankar, och beslutade att ta hem sin
store son till fäderneslandet. Kroppen grävdes upp, placerades i en kopparkista
och skeppades till Paris och kapellet Ste Geneviève-du-Mont. I samband med
franska revolutionen flyttades kroppen på nytt, nu till Pantheon. Men Descartes
sista resa var inte avslutad med det. 1819 gick färden vidare till St
Germain-des-Prés, söder om Seine.
I samband med den sistnämnda flytten öppnades kistan, varvid man till sin
förfäran upptäckte att huvudet saknades. Det visade sig att man vid transporten
från Sverige 1666 hada beställt en för liten kista. Filosofen fick inte plats,
varvid någon (enligt rykte en vaktchef vid namn Isaac Planström) på egen hand
hade löst problemet. Han kapade helt enkelt av huvudet.
Nu bar det sig inte bättre än att den berömde svenske kemisten Berzelius besökte
Paris, och fick höra talas om Descartes försvunna huvud. Döm om hans förvåning
när han kom tillbaka till Stockholm och fick veta att Descartes kranium någon
vecka tidigare hade sålts på auktion till en kuriosasamlare. Berzelius sökte upp
samlaren och lyckades köpa kraniet, som dock vid det här laget saknade både
tänder och underkäke. Dessutom hade tidigare ägare försett både panna och hjässa
med klotter.
Med huvudet i en hattask begav sig Berzelius tillbaka till Paris och överlämnade
kraniet till en kollega på "Musée de l'Homme", det naturhistoriska museet. Detta
för att kraniet skulle kunna återförenas med resten av Descartes kvarlevor. men
så skedde inte alls.
I stället placerades kraniet på antropologiska avdelningen i museet. där finns
Descartes skalle fortfarande till beskådande för besökarna, vid sidan av
neandertal- och cro-magnonskallar. Knappast hedervärt för fransk vetenskap.
Fyra år efter Descartes död 1654, utnämnde drottning Kristina sin kusin Karl
till sin efterträdare, abdikerade från den svenska tronen, konverterade till
katolicismen och bosatte sig i Rom. Descartes fel, sa många.
Fransk filosof, matematiker och fysiker.
Margaret Cavendish, född 1623, död 15 december 1673, var en engelsk författare
med adelsbakgrund, hon var bl a hovdam hos drottning Henrietta Maria av
Frankrike och gift med William Cavendish, 1:e hertig av Newcastle, som levde och
verkade under 1600-talet. I sina skrifter kritiserade hon cartesianismen och
beskrev kvinnan situation som varandes likt en burfågels. Hon var
naturfilosofiskt inriktad och hade en materiell syn på världen. Hertiginnan
Margaret Cavendish var en tidig feminist som var mycket stolt över sitt
vetenskapliga intresse och sin kunskap.
Margaret Cavendish umgicks med och påverkades av filosofer som Marin Mersenne,
René Descartes och Thomas Hobbes under sin tid i exil i Paris. I egenskap av
rojalist tvingades hon i exil till Paris efter det engelska inbördeskriget.
Hon var stark kritiker av den franske filosofen Renée Descartes idé om att
kroppar är mekaniska och lyder under naturlagar, medan själar, rationella och
eviga, är skilda från den materiella världen.
Istället förfäktade Margaret Cavendish, likt landsmannen Thomas Hobbes, en
sträng materialism som innebär att det inte finns några immateriella substanser
över huvud taget. Materien och dess rörelse är i sig rationell, andliga
substanser som själar är överflödiga spekulationer. Det leder till den för tiden
mycket kontroversiella slutsatsen att själar och Gud finns inte. Likt Thomas
Hobbes föredrar hon den totalitära staten och ser maktdelning som ointressant.
Enligt Margaret Cavendish ska den totlitära staten också kontrollera religionen
och vara övergripande med en överlägsen militärteknologi för att kontrollera
större geografiska områden. Margaret Cavendish som i sin egenskap av tidig
feminist accepterar varken kvinnans och ej heller djurens underordning och hon
liknade den samtida kvinnans situation med burfågelns. Det finns en
dubbelbottnad mening i bilden, en solidaritet mellan två kategorier av kännande
varelser som är förtryckta. Margaret Cavendish förordar inte bara kvinnans
frihet och rätt till ett intellektuellt och stimulerande liv, hon motsatte sig
ochså att djur skulle få utsättas för våld och behandlas illa.
Margaret Cavencish uppmanar oss att sträcka vårt tänkande bortom samtidens
gränser och föreställa oss alternativa samhällsordningar. Det går att sätta
samman samhällets kroppar på ett annat vis, i en ordning där kvinnor inte
behöver leva som burfågler och där djur inte far illa.
media:
Spinoza
1632-1677
Spinoza föddes i Amsterdam. Hans föräldrar var portugisiska judar som tvingats
immigrera då judar vid denna tid fördrevs från Portugal om de inte konverterade
till katolicism. Spinoza blev själv tidigt utesluten ur sin judiska församling
då han misstänktes för fritänkeri. Att Spinoza inte kompromissade med sin
tankefrihet bevisades då han avböjde en professur emedan han ansåg att detta
kunde inkräkta på hans filosofiska frihet. I stället livnärde han sig på att
slipa optiska glas.
Även om Amsterdam vid denna tid var relativt liberalt när det gällde politiska
och religiösa åsikter var Spinozas filosofi alltför radikal. För att slippa
förmodade förföljelser och andra repressalier blev hans mest betydande verk
offentliggjorda antingen under pseudonym eller postumt.
Ett av dessa verk var Etiken bevisad på geometriskt vis som publicerades strax
efter hans död och boken kom omedelbart att förbjudas. Här finns bland annat den
i Spinozas filosofi centrala idén om att materia och ande var en enda substans.
Människan är således ingen egen substans utan bara en del av Gud. Spinoza hade
en slags märklig panteistisk världssyn där människor och ting bara var
modifikationer (modi) hos Guds attribut.
Spinozas kunskapsteori
Spinoza delade in kunskap i tre kategorier:
1.Kunskap från sinnena. Förnuft som framställs av sinnena direkt från tingen –
detta är en fragmentarisk och oordnad kunskap.
2.Allmänna begrepp. Den andra kategorin innehåller välgrundade idéer om tingens
egenskaper utifrån begrepp – detta kan leda till förnuftig insikt.
3.Intuitiv kunskap. Den högsta formen av kunskap – detta är en djupare form av
kunskap där förståelse för essensen finns.
Eftersom människorna i Spinozas betraktelsesätt var en del av Guds allomfattning
kunde även deras idéer vara sanna och riktiga. Däremot existerade ingen fri
vilja utan allting var uppslukat av ett nödvändigt orsakssammanhang. I Spinozas
deterministiska system kommer orsak före verkan och inte tvärtom som hos den
aristoteliska läran. Det finns således inga ändamål i naturen utan bara logisk
nödvändighet.
Spinozas kritik av Bibeln
Spinoza menade att Bibeln måste kunna utsättas för vetenskaplig texttolkning
precis som andra texter. I Tractatus theologico-politicus (1670) förde han fram
tanken på att Bibeln är skriven av flera författare vid olika tider. Han prövar
även sanningshalten i olika passager och förkastar existensen av mirakler med
stöd i sin syn på naturen som strängt lagbunden. Spinoza finner att filosofin är
en bättre vägledare till kunskap och lycka än historiska texter.
Denna kritik av bibeln avspeglar också Spinozas syn på samhället och religionen
i ett bredare perspektiv. Kyrkan skulle vara underställd staten i alla
maktangelägenheter. Det enda som kunde undslippa statens suveräna makt var
individen och dennes tankefrihet. Spinozas skrifter var som sagt förbjudna under
1600-talet.
Baruch Spinoza intar en särställning bland hans samtida filosofer i det han
inte strävade efter att förena religion och naturvetenskap. Spinoza avled i en
ålder av endast 44 år, vilket antas ha orsakats av lungsot. Något om
omstriddheten kring denna filosof illustreras i berättelsen om skändelsen av
hans gravsten. Det sägs att hans latinska namn Benedict, latin för ”den
välsignade”, ströks över och i stället ersattes av Maledict, ”den förbannade”.
Eftervärlden känner honom som en logisk rationalist och panteistisk mystiker,
som menade att den högsta lycksaligheten nås genom kunskap, d.v.s. genom att man
betraktar allt under evighetens synvinkel och hyser intellektuell kärlek till
Gud.
Spinoza säger bl.a. angående att ha njutning som mål att "efter njutning kommer
smärta".
Hans verk Tractatus theologico-politicus (1670) innehåller, förutom hans
version av teorin att staten är grundad på ett samhällsfördrag, även ansatser
till kritisk bibelforskning samt ett försvar för den vetenskapliga friheten och
han framhåller religionsfrihetens ideal. Spinoza delade helt den deterministiska
och mekaniska världsbild som tog gestalt bland hans samtids vetenskapsmän och
filosofer och hans rationalistiskt präglade metafysiska system utvecklas strikt
logiskt i den postumt utgivna Ethica (1677, sv 1922) efter modell av de
klassiska läroböckerna i geometri. Han utgår från en absolut ursubstans, som är
sin egen orsak, vilken identifieras med både Gud och naturen. Psykiska och
fysiska skeenden är bara olika sidor av substansen, och då de alltid motsvarar
varandra är världen helt besjälad. Allting, även människans vilja och känslor,
har dock nödvändiga orsaker. När människan tror sig äga frihet att handla på
egen hand, så är hon offer för en illusion, förnekar och förstör sitt sanna
väsen och är därför i djupare mening ofri.
Citat:
Jag insåg att alla ting som jag fruktade, och som fruktade mig, endast var goda
eller onda i den utsträckning som medvetandet gjorde dem så.
Panteism (från grekiskans παν "allt" och θεος "[är] Gud") är en gudsuppfattning
där hela naturen, världen eller universum är besjälat av ett transcendent
andligt väsen, i vilket allting är ett.
Enligt en skola är detta väsen opersonligt och inget personligt väsen existerar
utanför denna andliga verklighet. Filosofen Baruch Spinozas synpunkt
representerar denna skola, att universum är det samma som naturen och därmed
också Gud. Spinoza är känd för sina filosofiska arbeten, som utmynnar i en
panteistisk gudsuppfattning. Spinoza påverkade i sin tur filosofer som Friedrich
Hegel. Vetenskapsmannen Albert Einstein skrev att han inte trodde på en
personlig gud, utan på Spinozas gud.
En annan skola uppfattar detta "All-väsen" som en personlig Gud, som i sig själv
inbegriper alltet som en "Guds kropp", "Den, i vilket allt lever och är till".
Denna sistnämnda riktning förekommer inte minst inom vissa grenar av
nyandlighet, esoterik och teosofi, medan andra riktningar snarare talar om en
mer opersonlig "all-kraft" eller "energikälla" till allt.
Panteistiska tankegångar återfinns bland annat inom religioner som hinduismen,
buddhismen, sufismen, naturreligioner (animism) och schamanism.
I Västerlandet vann termen burskap genom den irländske filosofen John Toland och
hans bok Socinianism Truly Stated, by a pantheist (1705). Han har förmodligen
hittat ordet hos Joseph Raphson, som verkar ha myntat det och använde det i sin
1697 utkomna De spatio reali [1]. Tanken förekommer även i antikens Grekland –
exempelvis hos Thales, Parmenides och Herakleitos.
Gottfried Wilhelm von Leibniz, född 1 juli 1646 i Leipzig, död 14 november 1716
i Hannover, var en tysk matematiker, filosof och friherre.
Den tillräckliga grundens princip
Motsägelseprincipen
Leibniz nämner den grekiska nyplatonistiska filosofen Plotinos som en av sina
stora inspirationskällor.
Det var Leibnitz som uttalade "att vi lever i de bästa av världar" som genom
detta inspirerade Voltaire att skriv boken "Candide"
Leibniz har influerat Bertrand Russel och Martin Heidegger.
Engelsk filosof och pedagog. Grundade den empiriska skolan
(erfarenhetsfilisofi). Han hade föga till övers för de metafysiska system som
Leibniz och andra filosofer byggde upp. I sitt huvudarbete An essay concerning
human understanding (1690) kritiserade han teorin om medfödda idéer och
hävdar den empiristiska grundtesen att alla idéer måste härledas från
erfarenheten och kunskapen orsakas av idéer och intryck som vi får genom våra
varseblivningar (perception). Idéerna finns följaktligen inte nedlagda i själen
från födelsen. Själen är en "tabula rasa", d.v.s. en oskriven tavla, då
människan föds. Locke är således en kunskapspsykologisk empirist. Tes: Ingen
människas kunskaper kan nå längre än hennes erfarenheter. Locke använder för
första gången ordet "medvetande" i modern betydelse och med sin syn på
kunskapen, där erfarenheten var enda grunden , stod han på naturvetenskapens och
sin goda vän Newtons sida
Locke delar in ett föremåls egenskaper i två distinktioner; de primära
egenskaperna är de objekten har i sig själva oberoende av något subjekt som
förnimmer dem. Dit räknar Locke form, soliditet, läge, förmåga till rörelse och
utsträckning. De sekundära egenskaperna är de som endast finns hos förnimmaren,
subjektet. Exempel på sådana är färg, lukt, smak, ljud och om någonting
uppfattas som varm eller kallt.
I Two treatises on government (1690) ansluter sig Locke till läran om
samhällsfördraget och föregriper Montesquieus maktfördelningslära. Han
framställer i Some thoughts concerning education (1693) ett pedagogiskt program,
som kom att påverka upplysningstidens tänkare och då särskilt Voltaire. Som
religionsfilosif var Locke deist (åskådning som antar ett högsta väsen som
skapare men förnekar dess ingripande i händelsernas gång).
Engelsk teolog och filosof.
Panteistiska tankegångar återfinns bland annat inom religioner som hinduismen,
buddhismen, sufismen, naturreligioner (animism) och schamanism.
I Västerlandet vann termen burskap genom den irländske filosofen John Toland och
hans bok Socinianism Truly Stated, by a pantheist (1705). Han har förmodligen
hittat ordet hos Joseph Raphson, som verkar ha myntat det och använde det i sin
1697 utkomna De spatio reali [1]. Tanken förekommer även i antikens Grekland –
exempelvis hos Thales, Parmenides och Herakleitos.
George Berkelay (ba´kli), irländsk filosof och teolog, född i Kilkenny och
utbildades vid Trinity College i Dublin där han blev docent 1707.
1724 blev Berkeley domprost i Derry och han reste 1728 till Rhode Island för att
grunda ett universitet på Bermuda. Han hade insamlat mycket pengar till
universitet som skulle utbilda barn till nybyggarna och ge prästutbildning till
infödda. Engelska parlamentet hade också lovat hjälpa till med pengar, men det
löftet infriades inte. 1931 återvände Berkeley till Irland och blev 1734 biskop
i Cloyne.
Berkeley räknas tillsammans med Locke och Hume till klassikerna i den
engelska empirismen. För Berkeley var funderingarna kring kunskap bara ett
medel. Han ville visa att verkligheten i grunden är andlig, skapad av Gud och
för sin existens helt beroende av Gud. Liksom Locke tog han avstånd från den
skolastiska filosofitraditionen, men han ifrågasatte den distinktion Locke gör
mellan primära och sekundära egenskaper och menade att alla egenskaper hos
tingen är sekundära. Den grundläggande teorin hos Berkeley är att uppfattningen
av det tredimensionella rummet psykologiskt är resultatet av kombinationer av
yttre synintryck, förnimmelser av ögonrörelser och minnen av tidigare
erfarenhetsrön. Han menar att lika mycket som smak och lukt finns hos oss så
finns utsträckning, form och fasthet hos oss. De är alltså också bara en del av
våra upplevelser i sinnet. Alla satser om materiella föremål kan återföras på
satser om sinnesintryck - den åsikten kallas fenomenalism. Berkeley förnekade
existensen av kroppsliga ting och hävdade att tillvaron bestod av de
förnimmelser och föreställningar, som människan påtvingas av Gud. Tingens
egenskaper är alltså endast idéer i förnimmarens medvetande. Verkligheten har
ingen självständig existens oberoende av förnimmaren, denna uppfattning brukar
kallas kunskapsteoretisk idealism och innebär att verkligheten är beroende av
vår uppfattning om den. Berkeley ansåg att den enda erfarenhet som vi kunde vara
säkra på var erfarenheten av våra tankar och föreställningar. Allt vi kunde
"veta" om yttervärlden var minnen av våra egna upplevelser . En mening som ofta
citeras är "att vara är att bli upplevd". Men det är klokt att komma ihåg att
hela meningen löd: "att vara är att bli upplevd eller att uppleva" (esse est aut
percipi aut percipere, såsom Berkeley formulerade sig på latin. Denna teori
medförde ett uppenbart problem med fysiska föremåls status när ingen fanns på
plats för att uppleva dem. Försvann föremålet i intet när ingen var där för att
kunna uppleva det (denna verklighetsuppfattning brukar kallas för ontologisk
fenomenalism)? Försvinner strumporna i byrålådan när jag stänger lådan? En sådan
värld, där saker försvinner och sedan kommer tillbaka igen, blir mycket
egendomlig. Berkeley själv hade inga svårigheter med detta. Han var biskop, och
på den tiden trodde biskopar i allmänhet på Gud och han hade två förslag till
lösningar:
Strumporna finns där om de skulle finnas där om någon öppnade lådan. Denna åsikt
kallas hypotetisk fenomenalism. När ingen fanns i rummet för att uppleva
föremålen fortsatte de att existera därför att Gud var överallt och upplevde
allt. Det enda som finns är ”Gud, själarna och deras förnimmelser”. Att vara är
att förnimmas – ”esse est percipi”. Med denna tanke slår Berkeley två flugor i
en smäll: han räddar sin teori och han för fram ett skäl för Guds existens. Gud
måste existera annars kan inte världen existera.
Berkeleys teori har kallats subjektiv idealism. Han har fått många invändningar
mot sina tankar, men de är inte lätta att motbevisa. Hur bevisar man att det
finns någonting utanför vårt medvetande?
Berkeleys´ huvudarbete är A treatise concerning the principles of human
knowledge (1710), svensk översättning Avhandling om priciperna för mänsklig
kunskap. Berkeleys´grundläggande teoribildning fick stor betydelse för David
Hume och de senare engelska fenomenalisterna.
Svensk naturforskare, filosof och teolog, son till bikopen och psalmdiktaren
Jesper Swedberg. Emanuel Swedenborg var en djupsinnig religiös tänkare, vars
inflytande märks hos William Blabe, Balzac, Almqvist och Strindberg, i
gustaviansk mystik och tysk nyromantik. Till de uppmärksammade dragen hör hans
"korrespondenslära", som innbär att till alla jordelivets sidor finns
motsvarigheter i andevärden, himlen och helvetet; båda sfärerna skildras med
realism och understundom poetisk kraft. I grunden var Swedenborg mer moralist än
mystiker: efter döden blir den gode ängel, medan den onde hamnar i helvetet.
Vilketdera avgörs av hans jordeliv och inte av Guds dom. Swedenborg var
ursprungligen klassisk filosof men fick under en vistelse i England 1710-13
grundlig naturvetenskaplig skolning. Efter hemkomsten samarbetde han med Polhem
och var från 1717 assessor i Bergskollegium. Under de följande åren publicerade
han sig flitigt i naturvetenskap och naturfilosofi, där hans syn var grundad i
en rent mekanistisk, cartesiansk världsuppfattning. Under 1730-talet ändrades
hans världssyn i spiritualistisk riktning för att kulminera i en religiös kris
1743-45. Han upplevde sig ha nått kontakt med andevärden och såg sig som en Guds
profet med uppgift att förklara bibelns andliga innehåll. Hans andelära
uttrycker, trots poetiska inslag, 1700-talets rationalism. Med vetenskapsmannens
exakthet beskriver Swedenborg andarnas egendomliga riken. Hans produktion från
denna tid består till största delen av allegoriska bibeltolkningar. Huvudverket
är Arcana Coelestia (1-8, 1749-56, fullständig svensk översättning 1861-1910, i
vissa delar överenstämmande med Om himlen och dess underbara ting och om
helvetet 1944) - Swedenborg levde tidvis utomlands efter 1745 och dog i London.
1908 överfördes hans stoft till Uppsala domkyrka; det kompletterads 1978 med vad
som uppgavs vara hans kranium. Han stiftade inte något samfund men förutsåg att
ett sådant skulle uppkomma, swedenborgare, anhängare av Emanuel Swenborgs läror.
De organiserade sig i Nya kyrkan, även kallad Nya Jerusalem i London 1787-88;
för publicering av Swedenborgs skrifter bildades där 1810 Swedenborg Society.
Swedenborgare finns främst i USA, Storbrittanien och Sydafrika, sammanlagt ca
20000. I Sverige bildades de första församlingarna i slutet av 1800-talet. Det
finns tre olika riktningar med tillsammans ca 200 medlemmar- Skandinaviska
Swedenborgsällskapet stiftades 1978 och har som syfte att ge ut Swedenborgs
verk.
Fransk jurist och politisk filosof, en av de främsta företrädarna för
upplysningen. Montesquieu hette egentligen Charles-Louise de Secondat men ärvde
(1714) titeln baron de Montesquieu efter en farbror; efter honom ärvde han också
befattningen som president vid parlamentet (borgmästare) i Bordeaux, en lönande
syssla som han ägnade sig åt i tolv år, varefter han sålde den och gav sig ut på
en bildningsresa som bl.a. förde honom till England. Efter hemkomsten ägnade han
sig åt författarskap och forskning på sitt slott men i någon mån även åt
salongsliv i Paris. Hans första verk, Persiska brev (1721), en fingerad
brevväxling mellan två personer på besök i Frankrike, var en satir som blev läst
och uppskattad långt utanför Frankrikes gränser. I Tankar över orsakerna till
romarnas fall (1734) försökte han utröna de lagar som han och hans samtida
tyckte sig se bakom historiens fakta; trots sin kritiska klarsyn och strävan
efter objektivitet insåg han dock inte de ekonomiska krafternas betydelse. Tron
på det lagbundna, naturliga orsakerna finns även i hans klimatteori, som
försöker förklara olika nationers lagstiftning, sedvänjor och folkkaraktärer
genom de skiftande klimatförhållandena. Den bildade också grundvalen för hans
mest kända arbete, L´Esprit des Lois (1748, utdrag i svensk översättning, Om
lagarnas anda, 1943). Med sin maktfördelningslära är verket en av de mest
inflytelserika böckerna i västerlandets politiska historia. Montesquieu utökade
och korrigerade verket flera gånger under resten av sitt liv. Inte alla teorier
han där förde fram var nya, men genom att infogas i ett system fick de en
förunderlig slagkraft. Dit hör t.ex. klimatläran kallt klimat skapar kraftiga,
tappra, okänsliga människor, medan varmt klimat ger människor som är timida och
överkänsliga och ett tempererat - som i Frankrike - stimulerar kulturen. Än
mer betydelsefull är maktfördelningsläran, som säger att domstolar, lagstiftande
församling och verkställande makt bör hållas strängt åtskilda. Detta fick ett
direkt genomslag i USA, när dess författning skulle skrivas, men har även
inverkat på andra länders statsskick; förklaringen om de mänskliga och
medborgerliga rättigheterna som tillkom under den franska revolutionen (1789)
grundar sig på Montesquieus maktfördelningslära. I Sverige är det en gammal
stridsfråga mellan historikerna huruvida 1809 års författning var mest påverkad
av Montesquieu eller av inhemsk tradition. L´Esprit des Lois har emellertid
även påverkat opinionsbildningen i fråga om sådant som strafflagstiftningen i
mindre barbarisk riktning, ökad tanke- och yttrandefrihet, religionsfrihet och
slaveriets avskaffande.
Citat:
"Om man bara önskade att man var lycklig, skulle detta lätt kunna uppnås: men vi
önskar vara lyckligare än andra och detta är alltid svårt för vi tror att andra
är lyckligare än de är"
Francois Marie Arouet de Voltaire, fransk författare, satiriker och filosof. Han
var en av upplysningsidéernas främste förespråkare och fick betydelse för hela
1700-talets utveckling, hans omfattande produktion har varit en
inspirationskälla och utgångspunkt för konservativ ideologi. Han var motståndare
till franska revolutionen och dess ideologi och en period satt han fängslad i
Bastiljen och några år var han landsförvisad och vistades i England för sin
vassa pennas skull. Det var där han kom i kontakt med upplysningsfilosofer som
John Locke. Voltaire var även historiker och han fascinerades av den svenske
krigarkungen Karl XII om vilken han skrev en bok "Histoire de Charles XII" där
han hyllade kungens personliga egenskaper, men var kritisk till hans politik.
Voltaire skrev flera satiriska romaner och skådespel, bland annat "La Henriade"
(1728), som handlar om religiös fanatism och politisk intrigmakeri. Han
påbörjade detta verk i en fängelsecell 1717, där han avtjänade ett straff för
att ha förlöjligat Frankrikes regent. Voltaire skrev också tragedin "Zaire"
(1732). Mest känd äe han nog för "La Pucelle" - boken om Jeanne d'Arc (1755)
samt Candide (1759). Den sistnämnda skrevs som ett svar på filosofen Leibnitzs
uttalande att "Vi lever i den bästa av alla världar".
Ett citat av Voltaire "Jag delar inte din uppfattning, men jag är beredd att dö
för din rätt att framföra den".
Ytterligare ett citat "Genom arbete undflyr vi trenne onda ting: leda,
lastbarhet och fattigdom.
"Alla sätt är bra utom de tråkiga" kommer också ursprungligen från Voltaire.
Under sin livstid var Voltaire främst känd som en stor författare av tragedier.
Idag är han mest känd för sin roman Candide, en satir över Gottfried Leibniz'
filosofi, och för ett stort antal aforismer. Han är också känd för sitt skarpa
intellekt, sina skrifter inom filosofi och försvar för medborgerliga rättigheter
såsom rätten till en rättvis rättegång och sin argumentation för
religionsfrihet. Såsom satirisk polemiker använde han flitigt sin penna för att
kritisera sin tids franska institutioner, religiösa dogmer i allmänhet och
katolska kyrkans maktövergrepp i synnerhet. Han fick också sona sin vassa penna
med flera perioder i fängelse och landsflykt. Särskilt i Frankrike är han
ihågkommen och ärad som en modig debattör, som outtröttligt stred för
medborgerliga rättigheter och som pekade på regimens hyckleri och orättvisor.
Emellertid menar en del av hans kritiker, såsom Thomas Carlyle, att även om
Voltaire var oöverträffad vad gäller litterär form har inte ens de mest
genomarbetade av hans arbeten mycket substans och att han aldrig yttrade någon
väsentlig idé som helt och hållet var hans egen.
Voltaire misstrodde demokrati, och såg demokratiska system som ett sätt att låta
massornas dumhet breda ut sig. Han såg den franska borgarklassen som för liten
och ineffektiv för att kunna åstadkomma någon förändring av samhället,
aristokratin som parasitisk och korrumperad, de vanliga medborgarna som okunniga
och vidskepliga, och kyrkan som en statisk kraft som endast var nyttig såsom
balanserande motkraft mot monarkin. För Voltaire var det bara en upplyst monark
som, med råd från filosofer - sådana som han själv - skulle kunna åstadkomma en
förändring, eftersom det låg i den franske kungens intressen att förbättra
Frankrikes makt och rikedom.
Voltaire var starkt emot den kristna tron. Han menade att evangelierna var
uppdiktade och fulla av självmotsägelser och att Jesus inte existerat, utan att
bägge var en produkt av dem som ville skapa Gud till sin egen avbild. De som
försvarade kristendomen under Voltaires tid lät sig dock inte övertygas, då de
flesta hellre undvek hans verk än gick i polemik mot dem. Voltaire var dock inte
ateist, utan var liksom många andra upplysningsfilosofer deist.[2] Han trodde på
en högre makt som skapat universum men som människan inte kan ha någon kunskap
om, och som inte griper in i världsförloppet
David Hume (Hjo:m) Skotsk filosof. Hans första och största filosofiska
verk, Avhandling om den mänskliga naturen, är en av de stora filosofiska
klassikerna. Med skarpsinnig analys utvecklade han den engelska empirismen i
riktning mot radikal skepticism. Människans uppfattningar (perseptioner) delar
han upp i impressioner (intryck), och Idéer. Med impressioner avser han
omedelbara sinnesintryck, medan idéer är erinringar av lagrade minnes- och
fantasibilder. Alla idéer måste, enligt Hume, kunna återföras på sinnesintryck
som man tidigare haft. Det är erfarenheten, impressionerna, som går oss
råmaterialet för vårt tänkande och vetande. Vetenskapliga begrepp och teorier
ska dock inte bara orsakas av erfarenheten utan även bekräftas av den, för att
den ska kunna godkännas som kunskap. Det som ej kan bekräftas på detta sätt
(kunskapsteoretisk fenomenalism) brukar av Humes efterföljare i den empiristiska
traditionen kallas för metafysik. Det är det som ligger utanför det förnimbara
och som därför anses ovetbart. När Hume anser att själen, jaget, består endast
av en samling perceptioner kommer han fram till ståndpunkten att själen eller
det vi kallar jaget som substans således inte existerar, eftersom vi inte har
någon kunskap om något jag. Han hävdada också, att man inte kunde iaktta ett
orsakssammanhang mellan skeenden; det är bara vår vanetänkande vid att vissa
förteelser följer vissa andra, som får oss att tro på orsakssammanhang. Det
finns ingen impression som säger att världen kommer att fortsätta att uppföra
sig så som den hittills gjort. Denna kritik av kausalitetsprincipen fick stor
betydelse för Kant. Hume's skepticism kan även uttryckas som att erfarenheten
kan aldrig ge oss säker kunskap om samband mellan händelser. Vi kan iakttaga att
en händelse åtföljs av en annan, men vi kan aldrig iakttaga att den första
händelsen orsakar den andra.
I sin moralfilosofi framhävde Hume allmännyttan som måttstock för våra moraliska
värderingar.
Som religionsfilosof såg han religionernas uppkomst som uttryck för olika
känslor såsom dödsfruktan, fruktan för olyckor, hopp om en bättre hinsides
tillvaro; för tron finns det således inga empiriska argument.
Få filosofer har kritiserat sin kolleger på ett mer konkret och förödande sätt.
Det var Hume som, i det berömda och ofta citerade stycket sist i An Enquiry
Concerning Human Understanding sade: "Tag en bok, vilken som helst, om teologi
eller metafysik, och låt oss fråga oss: Innehåller den några abstrakta
resonemang om kvantitet eller tal? Nej. Innhåller den något experimentellt
resonemang om sådant som rör fakta och existens? Nej. Kasta den då på elden: för
den kan inte innehålla någonting annat än spetsfundigheter och fantasifoster.
Schweizisk/fransk författare, samhällsteoretiker och filosof som inspirerade
till romantikens kulturströmningar. Han är född i Genéve i en kalvanistisk
familj. 1742 kom han till Paris, där han umgicks i kretsen kring
encyklopedisterna. 1749 fick han första pris för sitt svar på Dijonakademiens
prisfråga: Har vetenskapens och konstens framsteg bidragit till att fördärva
eller rena sederna? Redan här finns flera av hans för samtiden så omstörtande
läror när han säger att "allt är gott som är naturligt" där också människan är
av naturen god och att allt ont kommer från samhället och civilisationen. Det
gäller alltså att söka sig tillbaka till ursprunget för att samhället skall
kunna göra framsteg och reformeras i positiv riktning. Rousseaus skarpt
demokratiska kulturkritik innefattade politiska attacker mot äganderätten. I
sitt svar på en ny prisfråga hävdade han att det privata ägandet var upphov till
krig, brott och elände. Samhällsutvecklingen beskrevs av honom som ett
successivt förfall, som inleddes den dag då den första människan inhägnade ett
område och sade att "detta är mitt".
Efter sin återkomst till Schweiz skrev han en kärleksroman i brevform, Julie
eller Den nya Héloise (1761), som starkt bidrog till den våg som under
förromantiken drog fram över Västerlandet av känslosamhet och naturdyrkan i
första hand till det ursprungliga och orörd natur, i motsats till barockens
tuktade parkanläggningar. Han menade att den primitive av kulturen opåverkade
vilden (sådan som våra äldsta förfäder varit) stått moraliskt högre och varit en
lyckligare varelse än den upplyste 1700-talets filosofen. Den romantiska
kulturströmningen var även en reaktion mot upplysningstidens förnuftsdyrkan. Med
boken Om samhällsfördraget eller Statsrättens grundsatser(1762) för Rousseau
demokratins talan mot envälde och aristokrati. Boken ansågs så farlig att den
brändes av myndigheterna.
Även boken Émile eller om uppfostran (1762) väckte speciellt uppseende där han
vill visa att endast en barnuppfostran grundad på frihet kan tillvarata
individens möjligheter och att barnet utvecklas bäst om man lämnar det frihet
att utveckla sin egen inneboende natur. "Naturen vill, att barnen skall vara
barn, innan de blir människor." Hos Rousseau liksom hos hans samtida fanns en
tro på "den ädle vilden", dvs. en människa som lever i ett naturtillstånd
motsvarande det flydda paradis (Edens lustgård) som människan en gång skulle ha
levat i och därför menade han att den enda lämpliga läsningen för barn var
Daniel Defoes Robinson Crusoe, berättelsen om den unga mannen som på en öde ö
fick lära sig allt genom egen erfarenhet och vars bäste vän var vilden Fredag.
Hans häsynslöst uppriktiga självbiografi, Bekännelserna utkom postumt 1781-88.
Rousseau fick världshistorisk betydelse inte bara för att han predikade känslans
överhöghet i förnuftets tidsålder; ännu viktigare var hans politiska teser
om frihet, jämlikhet och folkets suveränitet, som kom att ge bränsle åt franska
revolutionen elva år efter hans död. Genom sin kalvainistiska uppfostran,
reagerade Rousseau starkt och med vämjelse inför den förljugna värld han mötte
inte minst i Paris. Hovkulturens ytlighet och förställning, dess dyrkande av det
bedrägliga skenet var för honom motbjudande. Rousseau hämtade sin inspiration
och motiv från stoikerna och han kan närmast liknas vid en religiös svärmare och
profet, han såg inte sig själv som filosof men likväl har det skrivits mängder
av böcker som försöker tolka, reda upp och ge systematisk form åt just hans
filosofi där han predikar att människan skulle leva ett ärligt och öppet liv.
Hans strävan var att omskapa människornas sinnen och ge dom en ny och starkare
moral. Som privatperson hade Rousseau svårt att leva upp till sina många ädla
och demokratiska principer. Först efter tretton år gifte han sig med sin
älskarinna Thérése Lavasseur. Samtliga av deras fem barn hade han då placerat på
hittebarnhuset.
Fransk filosof, författare och kritiker. Diderot ledde encyklopedisterna som
redaktör för monumentalverket La grande encyklopédie ( uppslagsverk som skulle
samla hela den samtida kunskapen om vetenskap, konst och kultur).
Encyklopedisternas radikala förnuftstro speglar deras politiska inställning då
kyrkans och kungens makt började ifrågasättas och krav restes på
religionsfrihet, yttrandefrihet och sociala reformer. Diderot var ledande i den
materialistiska skolan, i den krets av författare som ger sin prägel åt
encyklopedin och som därför kallas encyklopedisterna. Diderot umgicks med den
tidens radikala intellektuella: Rousseau, Voltaire och d'Alembert. Han angrep
kristendomen, argumenterade för republikens idéer och skrev så
förargelseväckande moderna romaner att han dömdes till att tillbringa tre
månader i Château de Vincennes fängelsehålor.
Fransk filosof. I sitt huvudarbete Traité des sensations (1754) anknyter han
till Lockes tes om sinnesförnimmelserna som en av hörnstenarna för sann kunskap,
men han driver tesen vidare till att förnimmelserna är den enda kunskapskällan.
Condillac godtar inte reflexionen som kunskapskälla. Hans teser blev mycket
inflytelserika vid franska universitet in på 1800-talet.
Paul Henri Thierry (egentligen Paul Heinrich Dietrich), baron d'Holbach, född 8
december 1723, död 21 januari 1789 i Paris, var en fransk filosof, vetenskapsman
och materialist. d'Holbach föddes i Edesheim vid Landau i Pfalz i nuvarande
Tyskland. Han var en utpräglad upplysningsfilosof som gav ut ett flertal texter,
skrev artiklar om kemi i Encyklopedien och umgicks i hovkretsar, bland annat
kring Fredrik den store. På hans slott utanför Paris samlades ofta flera av
dåtidens främsta franska författare. Det var under dessa träffar som hans
intresse för filosofi väcktes av Denis Diderot. Han är mest känd som den förste
uttalade ateisten i västerlandets moderna historia.
Jean le Rond d'Alembert, född 16 november 1717, död 29 oktober 1783, fransk
matematiker och filosof; medlem av Académie française 1754 och dess ständige
sekreterare 1772.
Han var oäkta son till en parisisk markisinna och författare, Madame de Tencin,
och blev som nyfödd lämnad på trappan till kyrkan Saint-Jean-le-Rond i Paris.
Som ofta när det gällde hittebarn namngavs han efter den kyrkas skyddshelgon vid
vilken man hade hittat honom. Uppväxt i en glasmästares familj fick han ändå
understöd av sin biologiska far, adelsmannen Destouches, som såg till att
d'Alembert fick en god uppfostran och utbildning. Han kunde därför ta examen vid
Collège Mazarin 1735 och bli antagen som medlem i Vetenskapsakademien 1741.
Vid sidan av sina matematiska och matematisk-fysikaliska arbeten är d'Alembert
känd för sitt medarbetarskap i Diderots den stora Encyklopedien.
Vänskapen mellan d'Alembert och Voltaire är väl känd, och d'Alembert själv
betraktas som en av upplysningsfilosoferna. Han ansåg att kunskap kan nås på tre
sätt: genom minnet, förnuftet och fantasin.
Kant räknas allmänt som den moderna tidens mest betydande filosof. Han verkade
som professor i Köningsberg. Hans kunskapsteoretiska huvudarbete är Kritik der
reinen Vernunft (1781) Där han genom sin fenomenteori hävdar att sådant som tid,
rum, orsak och substans inte är något som existerar i en verklighet som är
oberoende av oss; de är bara former med vilka vi ordnar vår kunskap om världen.
Kant skiljer på tingen som vi känner dem ( "fenomenen") och tingen i sig
("noumenen")
Kants grundlära är att tingen i sig (noumenen) är omöjliga att lära känna. Vi
kan inte veta något om "das Ding an sich" d.v.s. hur tingen är beskaffade
oberoende av oss. Vår kunskap uttrycks genom omdömen, dels analytiska, där
predikatet inte tillför något nytt utöver det som redan finns i subjektet, dels
syntetiska, där något nytt tillfogas av predikatet. Huvudfrågan för Kant blir
då: "Hur är syntetiska omdömen a priori möjliga?", varvid med a priori förstås
omdömen som inte grundar sig på erfarenhet (t,ex. utan föregående
undersökningar). Han kommer fram till att de är möjliga i matematiken och den
rena naturvetenskapen, eftersom deras utsagor är bestämda av det mänskliga
medvetandet. Däremot är omdömen inom metafysiken omöjliga, då den utger sig för
att beskriva den av oss oberoende, "egentliga" verkligheten
Kant medgav dock att sinnen som inte av naturen anpassats till abstrakt tänkande
skulle behöva konkreta exempel, precis som ett barn behöver en gåstol.
I Grundlegung zur Metaphysik der Sitten (1785) och Kritik der praktischen
Vernunft (1788) utvecklar Kant sin etikfilosofi. Han utgår härvid från tesen
"ingenting är helt gott utom en god vilja". Därigenom markerar han, att han tar
avstånd från varje naturalistisk bestämning av moralen av
typ eudemonism (åskådning som hävdar att lyckan är det högsta goda). I stället
vill Kant ange en förment rent formell princip för moraliskt handlande nämligen
det kategoriska imperativet, vilket man för att handla sedligt måste åtlyda av
plikt och inte av böjelse.
Den mest välkända versionen av Kants grundläggande moralprincip, det kategoriska
imperativet lyder som följer: "Handla endast efter den maxim som du samtidigt
skulle vilja upphöja till allmän lag".
Det finns flera formuleringar av det kategoriska imperativet som t.ex :"Handla
så, att du behandlar mänskligheten, såväl i egen som i andras person, icke blott
som medel utan tillika som självändamål". Han har även sagt att "Innehavet av
makt förnedrar undantagslöst förnuft och omdöme".
Kants religionsfilosofi, som den framställs i Religion innerhalb der Grenzen der
blossen Vernunft, avvisar möjligheten av religiös kunskap och ser religionen som
ett moraliskt fenomen. Kant menar, att man inte kan bevisa Guds existens,
viljans frihet och själen odödlighet på ett logiskt sätt, men att man måste anta
(postulera) dessa förhållanden, eftersom de är nödvändiga för ett sedligt liv.
Han kallar därför dessa religiösa dogmer för "praktiska postulat". Berömda ord
av Kant är: "jag var tvungen att upphäva vetandet för att få plats för tron".
Kant har haft ett stort inflytande på främst 1800-talets filosofer; bl.a. har
Fichte, Schelling och Schopenhauer utgått från hans läror.
Litteratur på svenska:
Kritik av det rena förnuftet (1781)
Kritik av det praktiska förnuftet (1788)
Kritik av omdömeskraften (1790)
Prolegomena (1783)o
Förföraren och filosofen Casanova föddes i Venedig
Edmund Burke var en brittisk politiker, konstteoretiker och skriftställare.
Burke var en stor vältalare och skribent. Kämpade på 1770- och 1780-talen för
religiös tolerans och en liberal kolonialpolitik. Han engagerade sig för en
reform av kolonialstyrelsen i Indien och tog parti för kolonierna i den
nordamerikanska frågan.. Han företrädde också en vidsynt och tolerant politik
gentemot Irland. Burkes viktigaste verk är Reflektions on the revulution in
France (1790), i vilket han framträder som en häftig motståndare till franska
revulutionen och från ideologiska utgångspunkter går till angrepp mot 1789 års
idéer. Burke räknas som en av den moderna konservatismens främsta idégivare.
Burke ansåg bland annat att jämlikhet är mot naturen.
Johann Georg Hamann, född 27 augusti 1730 i Königsberg, död 21 juni 1788 i
Münster, var en tysk skriftställare och filosof, ibland kallad ”Nordens magus”.
Såsom en företrädare för Sturm und Drang, blev Hamann en central person i
motupplysningen.
Engelsk filosof och författare. Han agiterade i Amerika för kolonisternas frihet
och i Frankrike för revolutionenen. I Rights of Man formulerade han sin tro på
människans eviga rättigheter. The Age of Reason är ett angrepp på den officiella
religionen och ett försvar för "den naturliga gudstron"
Italiensk nationalekonom och rättsfilosof. Markis av Bonesana, 1738-1794. Han
publicerade 1764 Dei delitti e delle pene (Om brott och straff), där han
förordar en humanare rättskipning och mindre barbariska bestraffningsmetoder.
Hans tankar stämde väl med upplysningstidens encyklopedister i frankrike och
verket gjorde honom berömd i hela Europa. 1800-taletsreformsträvanden inom
rättskipningen, särskilt i England, var starkt påverkade av Beccaria.
Citat: Johann Kaspar Lavater
Att erkänna ett misstag är att tillstå att man blivit klokare.
Säg ingenting ont om en människa om du inte med visshet vet att det är sant.
Och om du vet att det är sant, så fråga dig själv: Varför säger jag det?
Amerikans statsman, USA:s president 1801-09. Under frihetskampen mot
Storbritannien framstod han som koloniernas främste statsteoretiker, och 1776
antogs den av honom författade oavhängighetsförklaringen, vilken var skriven
under stark påverkan av upplysningsideerna. Han var under 1790-talet ledare för
de s.k. antifederalisterna, vilka motsatte sig ett allt för centraliserat och
autokratiskt styre. Som president visade han sig emellertid inte villig att
minska de federala myndigheternas inflytande, och bidrog istället till att öka
kongressens makt över finanserna.
Tysk filosof och författare, från 1776 generalsuperintendentm (ungefär
ärkebiskop) i Weimar, i sin ungdom var han även verksam i Riga som präst och
lärare. Herder är en av den tyska romantikens portalgestalter. Hans viktigaste
filosofiska verk är Ideen zur Philosophie der Geschichte der Menschheit. Herder
menade, i kontrast mot upplysningens ideal om likvärdighet och medborgarskap,
att människorna är en del av en gemenskap och beroende av sin bakgrund - och
därmed olika. Språket, modersmålet, var för honom centralt.
Johan Adam Weishaupt, Professor i kyrkrätt och praktisk filosofi. Grundare av
den hemliga ordern Illuminati (De upplystas sällskap).
Genom upplysning och utbildning arbetade det hemliga sällskapet Illuminati för
att avskaffa alla former av tyranni.
Johan Adam Weishaupt var mycket inspirerad av upplysningstidens kritik mot
auktoriteter när han år 1776 bildade det hemliga sällskapet Illuminati. Utöver
att arbeta för att förbättra varje enskild Illuminatimedlems personliga moral
var sällskapets mål att avskaffa flera av dåtidens maktinstutioner, till exempel
kyrkan och monarkin. Weishaupt och hans likasinnade önskade en friare
samhällsordning men det var avgörande för dem att samhällsrevolutionen
genomfördes med fredliga medel och genom att upplysa befolkningen.
Illuminatis program
- Monarkin avskaffas. Folket ska själva bestämma.
- Den privata egendoms- och arvsrätten upphävs.
- Patriotism, som leder till krig och konflikter, förbjuds.
- Äktenskapet avskaffas.
- Samhället ska uppfostra barnen.
- Folket ska tänka fritt och religionen avskaffas.
Engelsk moralfilosof och liberal teoretiker. Bentham studerade juridik men
utövade aldrig yrket. Tillsammans med James Mill ( far till John Stuart Mill)
räknas han som grundare av den hedonistiska utilitarismen. En filosofisk
riktning som anser "den allmänna nyttan " vara vår högsta moralprincip och som
framkommer i citatet "Det är meningslöst att tala om samhälletsintresse, utan
att förstå vad som är individens intresse". Han myntade i detta sammanhang
slagordet "största möjliga lycka till största möjliga antal människor". Därav
följer att straff i alla former är något ont och kan endast rättfärdigas om det
förhindrar ett ännu större lidande. Han kämpade därför för en reform av engelsk
rättskipning bl.a. av fattiglagarna. I sitt verk Panopticon publicerad 1791
lancerade han en ny princip för inrättningar där personer övervakas. Med ständig
övervaknig och separerade fångar skulle man kunna reformera individen till ett
på sikt självreglerat beteende. Inom ekonomin anbefallde Bentham den fria
marknaden, och han bildade tillsammans med John Stuart Mill och Pareto
utgångspunkten för den liberala nationalekonomin. George Edward Moore tog in
andra värden i utilitarismen än lust t.ex. rättvisa och får då benämningen
ideéll utilitarism.
Hegel av många ansedd som alla tiders störste historiefilosof. Han stod för
en Dialektisk filosofi - vilket innebär att verkligheten förändras i en process
där en tes också skapar sin egen antites och ur detta förhållande uppstår det en
syntes (som förlikar motsatserna med varandra fast på en högre nivå) vilken i
sin tur blir en ny tes med en ny antites och syntes. Det är enligt Hegel denna
triad som för världsprocessen framåt. Enligt Hegel är helheten oändligt större
än summan av delarna. Faktum är att delarna är begripliga endast i den mån de
tillhör helheten. som han själv uttryckte det: "Det sanna är det hela."
Hegel tog starka intryck av försokratikernas tänkande och deras
medborgarideal, detta märker man i Hegels berömda sats - "Här är land i sikte;
det finns ingen sats av Herakleitos som jag inte upptagit i min logik". I sin
filosofi tog Hegel även inspiratin från Plotinos nyplatonismen och Proklos
tankestrukturer. När Karl Marx lanserade sin dialektiskt materialistiska syn på
historieutvecklingen hade han inspirerats av Hegels dialektiska filosofi. Frasen
"från Hegel till Marx" är ofta förekommande i idéhistorien. Historien följer,
enligt Hegel, sina egna järnhårda lagar. Stater och imperier, kriser och
omvälvningar avlöser varandra men Hegel använde aldrig själv, som Marx begreppen
"tes, antites och syntes" för att beskriva historiens till synes
motsägelsefulla förlopp. Allt sker enligt en obeveklig logik men det finns hela
tiden en optimistisk grundton i Hegels världsbild. Trots bakslagen utvecklar sig
världen mot en allt större frihet. Hegels tre kretsrörelser om anden: den
subjektiva anden, den objektiva anden och den absoluta anden. Denna andens
enighet dels som objektivitet, dels som idealitet och tanke, som i allt
väsentligt och faktiskt är och skapar sig själv, anden i dess absoluta sanning.
Detta är den absoluta anden. I sin rudimentära krets är anden"tanken i sin
obestämbarhet".
Bertrand Russel lär ha sagt att Hegel är den som är svårast att förstå av alla
filosofer. Man får en god bild av hans rykte genom den eventuellt oäkta
historien om hur Hegel på sin dödsbädd sade; "Det var bara en som förstod mig -
och han förstod mig egentligen inte."
Litteratur: Wissenschaft der Logik (1816), Philosophie der Gesschichte
Tysk filosof, professor i Jena 1794-99, rektor vid universitetet i Berlin
1811-12. Fichte utgick från Kant men hävdade en radikalare ståndpunkt
beträffande jagets möjligheter att veta något om "tingen i sig". Enligt Fichte
kan människan endast se omvärlden som "icke jag", och eftersom kunskap är
begränsad till jagets medvetande, är kunskap om verkligheten orimlig. Själva
jaget i vidsträkt mening innefattar dock alla individer, vilka tillsammans utgör
den "rena anden". Individens insikt, det medvetna högre jaget, utvecklas genom
det motstånd icke jaget utövar. Det "rena jaget" var för Fichte liktydigt med
den moraliska världsordningen och därmed också liktydigt med Gud, en kättersk
ståndpunkt som tvang honom att lämna sin professur. Hans filosofiska huvudarbete
är Grundlage der gesamten Wissenschaftslehre (1794, Hela vetenskapslärans
grunddrag). Under den franska ockupationen av Berlin höll och utgav Fichte de
berömda Reden an die deutsche Nation (1807-08, svensk översättning Tal till
tyska nationen,1914), som gav den tyska nationalismen en filosofisk grundval.
Här utvecklar han natinalitetsidén: varje folks rätt och plikt att försvara sin
egenart.
James Mill, historiker, filosof och nationalekonom. Han var anställd hos
Ostindiska kompaniet och gjorde sig känd som ivrig reformvän. Han skrev
bl.a. History of British India och Elements of Political Economy. Han utvecklade
tillsammans med Jeremy Bentham utilitarismen. Han var far till filosofen John
Stuart Mill.
Friedrich Wilhelm Joseph von Schelling, född 27 januari 1775 i Leonberg,
Württemberg, död 20 augusti 1854 i Ragaz, Schweiz, var en tysk filosof;
professor i filosofi i bland annat Jena, Württemberg, München, och Berlin.
Schelling tillhörde navet i utvecklingen av den tyska idealismen och romantiken.
Dels på grund av hans vän Hegels överskuggande position, dels på grund av
metoden i Naturphilosophie vilken stod i skarp oförenlighet med den
vetenskapsfilosofi som förespråkades av positivister, har Schelling ofta
förbisetts. Hans uttalade idealism, Gudstro och metafysiska utläggningar blev
snart otidsenliga efter hans död. Han har dock alltjämt haft betydelse som
inspriation till flera stora tänkare, som Heidegger och Kierkegaard.
Inspirerad av nyplatonismen och Plotinos filosofi och romantiken
I sin identitets- och frihetsfilosofi hävdar han att naturen är synlig ande och
anden är osynlig natur. Motsatsparen ande/natur, frihet/nödvändighet.
subjekt/objekt går upp i det absoluta eller motsatsernas identitet. Som kan
uppfattas kunskapsmässigt av den intellektuella åskådningen. Det konstnärliga
geniet kan i sitt estetiska skapande, som den högsta andliga verksamheten, höja
sig över motsatserna och i sin konst förena den intellektuella, subjektiva
frihetenmed den materiella, objektiva nödvändigheten.
Tysk filosof och pedagog. Han var påverkad av Kant men ansåg till skillnad från
denne att vi kan uppfatta tingen som en mängd olika verkligheter, realia, som är
oberoende av varandra. Varje reale hävdar sig mot påverkan. Även själen är ett
reale. För att den skall kunna införliva en ny föreställning, måste
föreställningen ha beröringspunkter med själens "föreställningsmassa". Dessa
tankar ut gör grunden för Herbarts pedagogiska teorier: undervisningen bör syfta
till att väcka ett mångsidigt intresse hos eleven för att därigenom öka hans
föreställningsmassa, så att han blir mottaglig för ny kunskaper.
Tysk filosof, docent i Berlin under Hegels professorstid där. Schopenhauer
förenar en variant av den efterkantska spekulationen med en ålderdomlig indisk
livsfilosofi. Schopenhauer vann erkännande först på sin ålderdom, men då kom
han att inta en betydande position i diskussionen.
I sitt huvudarbete Die Welt als Wille und Vorstellung (Världen som vilja och
föreställning) hävdade han i likhet med Kant att fenomenens värld är beroende av
de mänskliga uppfattningsformerna, men i motsats till Kant menar han att det
dock finns vissa möjligheter att erhålla kunskaper om verkligheten.
Det som motsvarar tinget i sig som verklighetens innersta väsen är en ständig
strävan och en blind livsvilja som innebär ett pendlande mellan lidande och
leda, varför världen är den sämsta tänkbara och det är bättre att utplånas än
att finnas till. Han menade att livet är ett lidande och lyckan endast en
illusion. Enda möjligheten att befrias ur det som han betecknade som
världseländet är att förneka den mänskliga livsviljan. Människans inneboende
vilja är nämligen omättlig och omöjlig att varaktigt tillfredsställa och gör
därför människornas liv till ett ständigt lidande.
Det är möjligt att tillfälligt lindra livets plågor genom estetisk njutning, men
varaktig befrielse (nirvana) får man endast genom att ta avstånd från den
jordiska tävlan genom kontemplation och askes för att därigenom uppnå ett
förnekade av livsviljan.
Schopenhauer säger att alla nya idéer genomgår tre stadier: "Först förlöjligas
de, sedan bekämpas de och till slut betraktas de som självklara" och "Den
människa som tänker självständigt bekantar sig med auktoriteter först efter det
att hon formulerat sin egen uppfattning, och deras stöd blir blott en
bekräftelse av de egna tankarna". Schopenhauers litterärt utformade
viljefilosofi har starkt påverkat Nietzsche och Wagner även Eduard von Hartmann
är en uppföljare av Schopenhauers tankar och pessimistiska hållning.
Arthur Schopenhauer var ingen muntergök, det är nästan så att han uppmuntrar
till självmord för att komma ifrån denna världens lidande och elände.
Schopenhauer hävdar i likhet med Kant att fenomenens värld är beroende av de
mänskliga uppfattningsformerna men att det dock finns vissa möjligheter att
erhålla kunskaper om verkligheten. Det som motsvarar tinget i sig som
verklighetens innersta väsen är en blind livsvilja. Denna innebär ett pendlande
mellan lidande och leda, varför världen är den sämsta tänkbara och det är bättre
att utplånas än att finnas till. Det är möjligt att tillfälligt lindra livets
plågor genom estetisk njutning, men varaktig befrielse (nirvana) får man endast
genom kontemplation, askes och förnekande av livsviljan. Schopenhaurs litterärt
utformade viljefilosofi har starkt påverkat Nietzsche och Wagner.
Auguste Cumte (kå:ngt), fransk filosof, känd som positivismens grundare. Han
anser att mänskligheten har genomgått tre stadier. Det första var
det teologiska, då naturfenomenen ansågs orsakade av gudomliga eller andliga
väsen. Det andra var det metafysiska, då opersonliga och abstrakta krafter
ansågs vara förklaringen, och det tredje är det positivistiska, på förklaringar
ges ur erfarenheter från experiment och olika undersökningar. Vetenskaperna
astronomi, biologi, fysik, kemi, matematik och sociologi har också genomgått
dessa tre stadier. De har alla, enligt Comte, nått det positivistiska stadiet
utom sociologin, en beteckning somt Comte själv har infört. Sina resultat har
han sammanställt i Cours de philosophie positive (1-6, 1830-42). Comte drog
under sina sista år upp riktlinjer för en positivistisk religion. Den ersatte
gudsdyrkan med dyrkan av mänskligheten och ersatte helgon med stora
personligheter.
Ralph Waldo Emerson föddes den 25 maj 1803 och dog den 27 april 1882 -
amerikansk filosof, framdrev religiösa och sociala reformer.
Max Stirner, pseudonym för Kaspar Schmidt, tysk filosof. Hans mest kända verk
är Den ende och hans egendom (1845) där han hävdar den extrema individualismen
och förnekar alla samhällets rättigheter. Han är en av anarkismens föregångsmän.
Engelsk filosof och nationalekonom, son till James Mill. Som filosof var han
empiriker och tillsammans med Jeromy Bentham företrädare för hedonistisk
utilitarism. Han sökte teoretiskt bestämma hur man på experimentell väg kunde
vinna kunskap, samtidigt som han som nationalekonom bidrog väsentligt till den
deduktiva teorins utveckling. Som etiker hyllade han liksom J. Bentham
nyttomoralen; men till skillnad från denne ansåg han att mänsklig lycka kan bör
graderas kvalitativt. Som samhällspolitiker var han liberal och förespråkade med
vältalighet yttrandefriheten och kvinnoemancipationen. Hans viktigaste arbeten
var Principles of Political Economy (1848), Utilitarianism (1863) och On
Liberty.(1848)
Proudhon kallas för den klassiska anarkismens fader och är känd för sina tankar
kring egendom och värde, särskilt formuleringen "egendom är stöld".[
Sören Kierkegaard, religiös tänkare som brukar kallas för existentialismens
grundare. Han var helt inriktad på den enskilda människan och hennes fria val.
Bara individen, utan hjälp från filosofer, kan välja hur hon ska leva ut sin
begränsade frihet. Kierkegaard var kristen. Antingen - eller är ett av han mest
berömda verk. Andra viktiga verk: Begreppet ångest och Filosofiska smulor
Citat:
"Livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som ska upplevas"
Sören Kierkegaard tog sina val på största allvar. Till och med valet av
kaffekopp efter lunchen var blodigaste allvar för honom. Något hans assistent,
Israel Levin, tyckte hjärtligt illa om. Det var nämligen han som måste välja ut
dagens kopp bland femtio udda. Och det handlade inte om ett val på måfå. Näe,
Kierkegaard krävde att hans assistent motiverade varför han valde den kopp han
gjorde. Själv motiverade filosofen sitt handlande med att det är förmågan att
välja som visar att var och en av oss i vår djupaste existens är fria.
Ordet existentialism är av sent datum. Det var på nyåret 1943 som den franske
filosofen Gabriel Marcel myntade begreppet om författaren och filosofen
Jean-Paul Sartres läror. Men idéerna hade funnits länge och Sören Kierkegaard är
en av dess upphovsmän.
Michail Bakunin, född 30 maj 1814 i Prjamuchino nära Torzjok, död 1 juli 1876 i
Bern, Schweiz. Han var en rysk revolutionär och agitator och anses som en av
anarkismens förgrundsgestalter.
Charles Alexis Henri Maurice Clérel de Tocqueville, född 29 juli 1805 i Paris,
död 16 april 1859 i Cannes, fransk politisk teoretiker och historiker.
de Tocqueville växte upp i Verneuil och fick en aristokratisk uppfostran med
privatlärare innan han började sin högre utbildning. Han studerade juridik och
var verksam i Versailles. Alexis de Tocqueville gifte sig 1835 med den engelska
Mary Motley, men de hade inga barn.
De sista åren var han politiker, och var bl.a. utrikesminister.
Alexis de Tocquevilles främsta verk är De la démocratie en Amérique (Amerikas
demokrati) som utkom i två delar 1835 och 1840, och L'Ancien Régime et la
Révolution (Äldre tidens regim och revolutionen) 1856. I dessa verk talar han
för demokrati och frihet. de Tocqueville kom fram till att det är lättare att
övertyga om en enkel lögn än en komplicerad sanning.
Av central betydelse för hans författarskap är resan till Amerika han företog
1831 med publicisten Gustave Auguste de Beaumont de la Bonninière. Hans verk
används flitigt som källa till 1800-talets historia. Hans idé om att personlig
välgörenhet är att föredra framför statligt ingripande har anammats av de
konservativa sedan 1900-talet.
Alexis de Tocqueville är en analytiker av demokratin som fenomen, vilken han
betraktade som en ekvation som balanserar frihet och jämlikhet, där både
individens och samhällets intressen ska tillvaratas. Alltför extrem liberalism
leder till anarki och isolering. Han förutspådde att friheterna skulle gälla
även kvinnor och alla etniska grupper. Trots sin tro på individen, förespråkade
han även sociala reformer.
Joseph Arthur de Gobineau, född 14 juli 1816 i Ville-d'Afray nära Paris,
Frankrike, död 13 oktober 1882 i Turin, Italien, var en fransk diplomat och
historiefilosof. Fransk attaché i Stockholm 1871-1877.
I skriften Essai sur l'inégalité des races humaines (sv. övers. "Essä om
människorasernas ojämlikhet"), som är en av vår tids mest beryktade men
samtidigt kanske minst lästa verk, framlade Gobineau tesen att människan är
indelad i olika raser, där den vita rasen är den högsta, och främst inom denna
var den nordiska rasen. Verket var en samling essäer som gavs ut 1853-1855.
Många av Gobineaus verk, bland annat om kilskriften och persernas historia, fick
skarp kritik av sin samtid, och han hade svårt att få sina verk publicerade.
Enligt Gobineau skulle rasblandning leda till mänsklighetens undergång, och hans
lära utgjorde viktig teoretisk grund för romantikens rasläror, rasismen under
nazismen, men även för verksamheten på Statens institut för rasbiologi, lett av
Herman Lundborg i Uppsala.[källa behövs]
Hitler och nazismen hämtade många bidrag till sin ideologi från Gobineau trots
att Gobineau själv inte var säskilt antisemitisk. Gobineau uppfattade judarna
som ett starkt och intelligent folk tillhörande de starka raserna och som bidrog
stort till industrialismen and kulturutvecklingen. Detta passade inte
nazisterna, som kraftigt ändrade och redigerade Gobineaus teorier, liksom man
också gjorde med Nietzsches idéer.
Tysk filosof och socialistisk teoretiker, tidvis bosatt i Paris och Belgien,
från 1849 i London. Under sin studietid i Jena skrev han en avhandling om
skillnaden mellan Demokritos och Epikuros och denna anses vanligen bekräfta hans
idémässiga utveckling. Han blev även påverkad av Hegels filosofi, särskilt vad
beträffar läran om den dialektiska utvecklingen. Däremot förkastade han
senare Hegels idealistiska historieuppfattning; det är för att markera ett
motsatsförhållande som hans egen historiesyn kallas "materialistisk". Brytningen
framträder i de båda större skrifter som han utarbetade tillsammans med
Engels: Die heilige Familie (1845) och Die deutsche Ideologie (1846). Mot den
franska socialismen i Proudhons tappning vände han sig i Filosofiens
elände (1847). Som medlem av ett illegalt belgiskt revolutionärt sällskap
utarbetade han tillsammans med Engels Kommunistiska manifestet (1848). Samma år
deltog han i februarirevolutionen i Tyskland. Sedan den slagits ned utvisades
han; han bosatte sig i London, där han delvis med stöd av Engels under svåra
ekonomiska förhållanden drog sig fram som författare. Till politisk handling
återgick han 1864 då han var med om att bilda och leda Första internationalen,
en internationell sammanslutning av representanter för många av tidens olika
frihetsrörelser; den ägde bestånd till 1872. Av större betydelse är hans
författarskap. Zur Kritik der politischen Ökonomie (1859) är en kritisk studie
av manchesterliberalismens ekonomiska grundsyn mot bakgrund av de sociala
missförhållanden industrialiseringen medfört. Hans huvudarbete är dock Das
Kapital (1-3 1867, 1885 och 1894)
Sin världsåskådning och vetenskapssyn utvecklade Marx i det som han
kallar Dialektisk materialism (marxismen) en filosofisk inriktning som han
utformade tillsammans med Friedrich Engels. Den fick sin största betydelse på
politikens och samhällslivets områden. Marx hävdar människans radikala beroende
av sina sociala livsbetingelser. Klasskampen uppkommer genom motsättningarna i
samhället där utvecklingens drivkrafter är konflikten och kampen.
Tysk socialistisk teoretiker och politiker. Engels skickades av sin far, en
förmögen textilfabrikant, till en filialfabrik i Manchester där han inledde 1844
ett nära samarbete och ekonomiskt bistod den fattige Karl Marx, med vilken han
utarbetade grunderna för den dialektiska materialismen (marxismen) och den
materialistiska historieuppfattningen. De erfarenheter han därvid gjorde, bildar
underlaget för hans första stora arbete, som utkom under titeln Die Lage der
arbeitenden Klasse in England (1845, "De arbetande klassernas ställning i
England"). Engels teoretiska utgångspunkt var nära anknuten till den franska
1700-talsmaterialismen, men han var starkt påverkad av Hegel. Tillsammans med
Marx skrev han 1845-46 Die deutsche Ideologie ("Den tyska ideologin"), som är en
uppgörelse med unghegelianerna och den första samlade framställningen av den
materialistiska historieuppfattningen. Under revolutionsåren kring 1848 verkade
han tillsammans med Marx som skribent i Tyskland och medverkade i utformningen
av det kommunistiska manifestet 1848. Efter upprorsrörelser i Pfalz och Baden
tvangs han liksom Marx lämna Tyskland och från 1850 arbetade han som funktionär
vid sin faders textilfabrikoch verkade även i första internationalens ledning
1864-72. Sedan han efter faderns död sålt sin andel i företaget, kunde han 1869
helt övergå till politisk och litterär verksamhet. Engels gjorde en stor insats
för socialismens utveckling både genom sitt nära samarbete med Marx beträffande
de centrala teoretiska arbetena, och genom att han gjorde de marxistiska ideerna
lättillgängliga och bedrev ett omfattande politiskt organisationsarbete. Han
utgav efter Marx' död andra och tredje delen av Das Kapital ("Kapitalet")och
blev den erkände uttolkaren av Marx verk och fick stor betydelse för
socialismens teoretiska utveckling. Bland Engels senare arbeten märks Herrn
Dührings Umwälzung der Wissenschaft (Anti-Dühring" 1884), och Der Ursprung der
Familie, des Privateigentums und des Staates (1884, "Familjens, privategendomens
och statens ursprung"). Engels deltog aktivt i de stridigheter som uppstod inom
den sicialistiska rörelsen och av särskild vikt är Engels omfattande
korrespondens, vilken på vissa punkter ger en officiell tolkning av marxismens
teser.
På svenska finns vidare bl.a "Ludvig Feuerbach och den klassiska tyska
filosofins slut" (1969), "Om 'kapitalet' av Karl Marx" (1974) och"Herr Eugen
Dührings omvälvning av vetenskapen" (1976)
Engelsk filosof. Han hävdade att arter utvecklas från enklare till mer
komplicerade former. Året innan Darwins Om arternas uppkomst utkom, utgav han
skriften Progress (1858), där han i stora drag framförde den utvecklingsteori,
som senare redovisades i First Principles (1862) och A System of Synthetic
Philosophy (1-10, 1862-96). Enligt Spencer har utvecklingen inom alla system
fyra kännetecken: 1 - koncentration, fastare sammanhang; 2 - differentiation,
mångfald och funktionsuppdelning; 3 - determination, ökad samordning och
ändamålsinriktning; 4 - rörelsens avtagande, mindre rörlighet inom systemet.
Dessa utvecklingskarakteristika fann han tillämpade såväl inom biologi,
sociologi och psykologi som inim etik och politik. Spencers principer om såväl
arternas som samhällets utveckling, hans krav på individualism och hans åsikt
att förvärvade egenskaper kunde ärvas väckte opposition och debatt bland såväl
filosofer som andra vetenskapsmän, framför allt biologer.
Tysk filosof. Han var upphovsman till empiriokriticismen, uppfattningen att
verkligheten grundar sig enbart på förnimmelser. Till denna uppfattning anslöt
sig bl.a. österrikaren Ernst Mach. Avenarius' mest kända arbete är Kritik der
reinen Erfahrung (1888-90)
Sidgwick föddes i Yorkshire och fick sin utbildadning vid Rugby och sedan
Trinity College i Cambridge. Under sin vistelse vid Trinity var Sidgwick en
medlem i "Cambridgeapostlarna" och blev till slut lektor i de klassiska
humaniteterna vid skolan, en tjänst han höll i 10 år. Han var under hela sin
karriär en mycket populär lärare som sägs ha behandlat sina elever väl.
Samma år som han bestämde sig för att han inte längre kunde kalla sig en medlem
av Engelska kyrkan med gott samvete bytte han också ut sitt lektorskap mot ett
inom moralfilosofin (1869), ett ämne som hade börjat dra till sig hans
uppmärksamhet och intresse allt mer. 1874 publicerade han sitt mest kända verk
på området, nämligen The Methods of Ethics. Boken gav honom ett gott rykte
utanför universitetet och år 1875 utsågs han som följd till praelektor i
moralfilosofi och politisk filosofi vid Trinity. 1883 blev han professor i
filosofi vid Knightbridge.
Brentano är mest känd för att i sina föreläsningar och i boken Psychologie vom
empirischen Standpunkt (Psykologi ur empirisk synvinkel) ha återinfört det
skolastiska begreppet intentionalitet i den filosofiska diskussionen. Brentano
såg intentionaliteten som det som kännetecknar alla psykiska fenomen och skiljer
dem från alla fysiska. Han menade alltså att alla psykologiska företeelser (de
så kallade mentala "akterna"), som exempelvis trosföreställningar, känslor,
önskningar, varseblivningar och så vidare kännetecknas av att de handlar om
något. När man tror är det alltid någonting man tror; en känsla är alltid en
känsla inför något; en önskan är en önskan om något; en varseblivning är alltid
en varseblivning av något. Brentano säger att de mentala akterna är "riktade"
mot ett "intentionalt objekt", det vill säga mot föremålet för akten (alltså
föremålet för ens tro eller ens känsla eller önskan eller varseblivning).
Charles Sanders Peirce: född 10 september 1839 i Cambridge i Massachusetts, död
19 april 1914 i Milford i Pennsylvania, var en amerikansk filosof. Han betraktas
som pragmatismens grundläggare.
Tysk filosof som följer upp Schopenhauers tankar om framstegslärans bankrutt.
Eduard von Hartmann är mest känd för den pessimism som han utvecklar
i Philosophie des Unbewussten (1869),i svensk översättning Verldsprocessens
väsen eller det omedvetnas filosofi. Däri hävdas att världens skeenden har
tillvarons förintelse som mål. Han såg två motstridiga krafter verksamma i
världen, "det omedvetna" å ena sidan och "intelligensen" å den andra. Det
omedvetna gav en gång upphov till världen, som är så fylld av olyckor och
lidande. Intelligensen söker hävda denna omedvetna viljefaktor och nå ett slut
på lidandet. En gång skall denna kraft segra och hela tillvaron upphöra.
William James var en förespråkare för den funktionalistiska skolan i psykologi,
och den pragmatiska skolan i filosofi. Han har i hög grad bidragit till
religionspsykologin, bland annat var han en av försvararna av den religiösa
erfarenheten. Williams religionspsykologi är präglad av pragmatism och
fenomenologi. James anslutning till pragmatismen är synlig bland annat i hans
uppfattning att värdet av en sanning ligger i huruvida den som tror på den har
nytta av det eller ej. Han skapade teorin om att det finns 2 sorters
människotyper: Healthy minded och Sick soul.
"Där makten finns, där finns ingen frihet"
Det är en av de mest använda citaten av Kropotkin och är kontentan av hela hans
livs tankar.
Friedrich Nietzsche, Tysk filosof, författare och klassisk filolog.
Viktiga verk: Så talade Zarathustra, Bortom gott och och ont, Om moralens
härstamning.
Afgudaskymning
Maktteorin
Evolutionsprocessen
-den starkes lag
-de svaga elimineras av de starka
-de inkompetenta av de kompetenta
-de fega elimineras av de modiga
-de enfaldiga elimineras av de intelligenta
Nietzsches teorier utgör föregångare till existentialismen
Nationalekonom och filosof, professor vid Lausannes universitet 1893-1906. Han
tillhörde grundarna av den moderna nationalekonomin med dess stränga matematiska
formuleringar. I Traité de Sociologie Générale (1919) utvecklade han en analys
av de irrationella elementen i socialt beteende och lanserade tanken att makt
och ledarskap i samhället omväxlande utövas av innoverande och konservativa
eliter.
Frege är tysk matematiker men är även den stora portalfiguren till 1900-talets
logiska filosofi. Han inleder den språkliga vändningen som i så hög grad
präglade seklets filosofi. Förebådar den analytiska filosofin, men påverkar
också den något yngre Edmund Husserl i dennes anti-psykologistiska hållning.
Även Ludwig Wittgenstein var direkt påverkad av Frege. Den lingvistiska vändning
som anses vara karakteristisk för nästa alla filosofiska riktningar under det
gångna seklet tar sin början med Frege, som på så sätt är en slags portalfigur
för hela 1900-talets filosofi. I den epokgörande uppsatsen Om mening och
betydelse inför Frege det meningsbegrepp som sedan dess stått i centrum i
mycken språkfilosofi. Med enkla exempel visar Frege varför man måste skilja
mellan ett ords mening och det ordet betecknar. En annan större uppsats
är Tanken där Frege skiljer mellan tanke, omdöme och påstående. Sanning samt
skillnaden mellan begrepp och föremål är andra fregeanska teman som behandlas i
olika uppsatser. Frege brevväxlade med bl.a. Ludwig Wittgenstein och Bertrand
Russel. I ett av breven berättar Russel om en motsägelse i Freges logiska
system, som Russel upptäckt, och som numera är känd som Russels paradox.
I Aritmetikens grundvalar som räknas till en av den moderna analytiska
filosofins klassiker beskriver Frege i vanligt språk själva idén om hur
matematiska begrepp skall reduceras till logiska. I strid med Kant hävdar Frege
att de aritmetiska sanningarna kan visa sig vara analytiska, inte syntetiska.
1855 föddes den brittisk-tyske filosofen Huston Stewart Chamberlain. Trots sitt
engelska ursprung blev han en av tyska nazismens tidigaste inspirationskällor.
Chamberlain bodde i Dresden, Wien och Bayreuth, där han levde med sin hustru
Eva, dotter till kompositören Richard Wagner. Han såg sig själv som tysk, stödde
helhjärtat Tyskland i första världskriget, var vän med kejsaren Vilhelm II och
ansåg att Tyskland bara kunde räddas från nesan efter första världskriget om
Adolf Hitler kom till makten. Chamberlain utvecklade i flera skrifter rasistiska
och antisemitiska teorier och riktlinjer för hur arierna skulle styra världen.
Han var trots sitt efternamn, inte närmare släkt med de brittiska statsmännen
Joseph, Austen och Neville Camberlain.
Chamberlain skrev flera skrifter, av vilken Die Grundlagen des 19. Jahrhunderts
väckte stort uppseende, den fick Wilhelm II att falla i hänryckning och den gav
nazisterna deras rasidéer. Det var ett arbete på ca 1.200 sidor (2 vol.).
Chamberlain skrev det på 19 månader mellan den 1 april 1897 och den 31 oktober
1898 i Wien. Det utgavs 1899. Efter tio år hade verket tryckts i åtta upplagor
och sålts i 60.000 exemplar. Det var enligt filosofiestudenten C.G. Thomasson
ett starkt förhärligande av den "arisk-västerländska" kulturen.
Chamberlain beundrade Arthur de Gobineau och fann liksom denna att rasen var
historiens nyckel och i själva verket kulturens grundval. För att kunna förklara
1800-talet var det viktigt att först granska tre ting vad de hade ärvt av äldre
tider:
grekisk filosofi och konst
romersk lagstiftning
Kristusgestalten
De tre arvtagarna var judarna och germanerna, samt blandblodslatinarna vid
Medelhavet. Enbart germanerna var förtjänta av detta härliga arv. Visserligen
hade de inte framträtt i historien förrän på 1200-talet. Men de hade visat var
de gick för när de krossade romarriket. "Det är inte sant", säger han, "att den
germanska barbaren frambesvor vad man har kallat för 'medeltidens mörker'. Detta
mörker blev kaotisk rasblandning som gjorde intellektuell och moralisk bankrutt.
Hade inte germanen varit, skulle mörkret för all framtid ha sänkt sig över
världen." Chamberlain räknade in kelter och slaver bland "germaner" även om
tyskarna var viktigast av dem alla. "Historien började på allvar när germanen
med sin kraftiga hand lade beslag på arvet från antiken."[3]
Det bärande temat i boken är en religiöst färgad rasism, en apokalyptisk
antisemitism. Judarna får det längsta kapitlet i verket. Å ena sidan säger han
att judar och germaner var de enda rena raserna i Västerlandet, å andra sidan
att semiter hade blandat sig med hettiter (vilka skulle ha varit brakycefala
samt haft "judiska näsor") och slutligen med ariska amoriter (högresta, blonda
och ståtliga). Men den senaste rasbladningen kom för sent för att rädda den
"depraverade" hebreiska stammen. Han beundrade judarna för deras "renhet", men
motsäger sig själv. Vidare påstår han att judarna inte underlängsna utan bara
annorlunda. På sasmma sätt som den judiska och germanska rasen är varandra
motsatser är deras världsbilder konträra. När Chamberlain fortsätter att
analysera judar glider han in i just den vulgära antisemitismen som han fördömer
hos andra. Ett märkligt bidrag är hans försök att bevisa att Kristus inte var
jude, utan förmodligen arier. Genom ett cirkelbevis påvisar han detta: läran var
så moraliskt högtstående. Det typiska hos judarna var en "jüdischen
antireliiösen Materialismus". Det var ett folk som saknade religion. Germanerna
hade beskyddat idealismen och den sanna religionen; judarna var inte
monoteister, däremot var germanerna det. Judarna drevs främst av en vilja att
förstöra allt som är rent och vackert eftersom de är smärtsamt medvetna om att
de själva tillhör en bastardras.[4] "Gud bygger idag enbart på tyskarna",
skriver han.[5]
Chamberlain var mer tysk än de infödda tyskarna. 1916 blev han tysk medborgare.
Under första världskriget anslöt han sig till Alltyska förbundet och förde en
hätsk propaganda mot England. Han erhöll Järnkorset för sin insats. Icke desto
mindre tog han offentligt avstånd från Ernst Lissauers "Hassgesang gegen
England". Ett urval av hans brev publicerades 1928.
Chamberlain var en av de första som trodde att Hitler hade en stor framtid och
att tyskarna skulle få nya möligheter om de följde honom. De träffades i
Bayreuth 1923. Med undantag för en prins som reprensenterade Wilhelm II
(kejsaren fick ej återvända till Tyskland) var Hitler den enda offentligt kända
personen vid Chamberlains begravning.
Omstridd tysk filosof, grundläggare av den s.k. Fenomenologin som fått stor
betydelse för 1900-talets filosofi. Husserl utvecklade fenomenologin till en
intuitiv analys av människors medvetande i form av varseblivningar och
uppfattningar om verkligheten, hur dessa är uppbyggda och i vilken utsträckning
de är giltiga. Fenomenologin kan karakteriseras som studiet av medvetandets
olika sätt att ”avse” (intendera) något eller tillägga något verklighet och
giltighet. Husserl menade bland annat att medvetandet alltid riktas mot
någonting, det vill säga det är omöjligt att tänka på ingenting. Den
radikaliserin i idealistisk riktning som Husserls fenomenologi framför blev en
stötesten för många inom den tidiga fenomenologiska rörelsen, och senare också
föremål för Heideggers kritik. Likväl kan man hävda att det är just denna
radikalisering som öppnar upp fenomenologin mot flera av dess mest djupgående
undersökningsområden, såsom livsvärlden och intersubjektiviteten. Husserls
fenomenologi kom att påverka gestaltpsykologin och har på nytt blivit aktuell
genom den humanistiska psykologins framväxt. Husserls fenomenologi påverkade
Heidegger när han i sin tur utvecklade sin existentialfilosofi.
Två av Alexanders framträdande drag var hans uttalade avsky för dispyter och
hans övertygelse att världen existerade oberoende av ett iaktagande sinne.
Fransk filosof som även fick nobelpriset i litteratur 1927. Professor vid
Collège de France 1900-21. Bergson huvudståndpunkt var att han gjorde klar
skillnad mellan intellektet och intuitionen och han ansåg att intuitionen var
ett särskilt kunskapsorgan. Intellektet, d.v.s. förmågan att tänka i begrepp och
termer, har sin betydelse för överlevandet. Intellektet fattar rummets, de fasta
kropparnas och den mekaniska nödvändighetens väsen, men det är oförmöget att
fatta enheten i livets föränderlighet och splittrade och flytande verklighet.
Med andra ord kommer intellektet i en konfliktsituation inför rörelse och
frihet, som är den sanna verkligheten, vilken Bergson kallade la durée réelle,
på svenska vanligen benämnd "nuflödet" men med egentlig betydelse av
"den verkliga tiden". Detta tidsbegrepp, nuflödet, står i motsatsförhållande
till den matematiska, vetenskapliga tiden och innebär i stället den psykologiskt
upplevda tiden och den kan bara uppfattas av intuitionen. Vår upplevelse av ett
tidsförlopp, d.v.s. verklighetens ständigt pågående nyskapande utveckling, l'
évolution créatrice, är inte att det består av en rad skilda tidpunkter eller
moment, utan det förflutna finns hela tiden med i det nuvarande och varje moment
är präglat av sin förhistoria. Av praktiska skäl träder visserligen det
förflutna tillbaka till medvetandets ytterkanter men kan återkallas i
medvetandet när vi mins. Härigenom framträder tillvaron och dess nyskapande
kraft för intuitionen. Bergson kom fram till sin ståndpunkt under sin kritik av
positivismen och den därmed sammanhängande mekanistiska tolkningen av livet. Han
har utövat ett mycket stort inflytande genom en rad skrifter i vilka han
framlade sina ideer. Dessa skrifter vädjar i utpräglad grad till känsla och
fantasi men utmärks också av skarpsinnig analys och förnäm språkform. Flera av
dem är översatta till svenska, bl.a. Essai sur les données immédiates de la
conscience (1889), svensk översättning Tiden och den fria viljan. Matière et
mémoire (1896), svensk översättning Materia och minne. L' évolution
crétrice (1907), svensk översättning Den skapande utvecklingen.
John Dewey, född 20 oktober 1859, död 1 juni 1952, amerikansk filosof, psykolog
och pedagog
John Dewey är framför allt känd som en av pragmatismens frontalfigurer. Dewey
myntade begreppet "learning by doing", vilket är en aktivitetspedagogik där
teori, praktik, reflexion och handling hänger ihop. Kunskap måste kunna bli till
nytta och ha verklighetsanknytning. Dewey räknas till de progressiva pedagogiska
teoretikerna (som har ett nära samband med socialismen) och kallas den
funktionella psykologins fader.
I Democracy and Education försöker Dewey ta vid där Platon och Rousseau slutade,
och finna ett sätt att demokratisera utbildningsväsendet, detta genom att sätta
dessa teorier samman med bl a Lev Vygotsky. Dewey kritiserar Rousseau för att
vara alltför individualistisk, och Platon för att vara alltför inriktad på
kollektivet. Distinktionen mellan individens väl och samhällets vänder sig Dewey
emot, och menar att det råder ett ömsesidigt förhållande, där de båda utvecklas
tillsammans, att det inte råder någon egentlig motsättning mellan begreppen, och
att de inte fullt kan skiljas från varandra. I senare arbeten skulle han dock
erkänna att vissa individers mentala processer kunde få konsekvenser för
samhället i stort, och därför kunde ses som överordnade.
Utbildningens funktion är enligt Dewey att ge elever levande kunskap som de har
praktisk nytta av yrkesmässigt och personligt. Det bästa sättet att lära sig
menade Dewey var genom praktiska övningar som i så hög grad som möjligt fjärmade
sig från ett konstruerat inlärningssätt. Central var tanken på att utbildning
tjänade till att utveckla människans förmåga till problemlösning och kritiskt
tänkade i stället för memorering, och att skolan skulle påminna om det verkliga
livet.
Som pragmatisk teoretiker tog han vid efter Charles Sanders Peirce och William
James. Dewey hade dock en något olikartad åskådning, och menade att ett värde
bestäms av dess funktion och följder, och därför inte är relativt eller socialt
konstruerat. Deweys sanningsbegrepp är även mer praktisk än sina föregångare, då
sanningen och den riktiga kunskapen kommer av instrumentell snarare än mental
aktivitet.
Den här artikeln är hämtad från http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Dewey
Engelsk-Amerikansk matematiker och filosof, professor i tillämpad matematik i
London1914, i filosofi vid Harvard 1924 - 38. Han skrev tillsammans
med Bertrand Russell Principia mathematica (1-3, 1910-13) som ibland kallats
den symboliska logikens bibel. I sina övriga arbeten har han bl.a. behandlat den
naturvetenskapliga världsbiden ur kunskapsteoretisk synvinkel.
Weber anför att bildandet av politiska partier tog makten av parlamentet.
Partierna ser mer till att bli valda vilket gör att de ger vika i sakfrågor.
Lev Sjestov (Léon Chestov) rysk filosof och författare.
Lev Isaakovitj Sjestov, egentligen Yehuda Leyb Schwarzmann, född 13 februari
1866 i Kiev, död 19 november 1938 i Paris, var en ukrainsk-rysk filosof och
litteraturhistoriker.
Född: 13 februari 1866, Kiev, Ukraina
Död: 19 november 1938, Paris, Frankrike
Utbildning: Moskvauniversitetet
Under intryck av Dostojevskij och Nietzche diskuterade Sjestov i sina tidigare
verk människans tragiska livssituation Dostojevskij och Nietzshe: Tragedins
filosofi, 1903. Efter revolutionen kom Sjestov till Paris. Han undervisade vid
Sorbonne, lärde känna existentialismens filosofer och skrev bl.a. en bok om
Kierkegaard. "Den enda verkliga utvägen finns, där människans förstånd inte kan
finna någon utväg. Varför skulle vi annars ha behov av Gud? Man vänder sig till
Gud endast för att uppnå det omöjliga. Vad det möjliga beträffar, räcker
människorna själva till." Om det finns en sjestovsk filosofi, kan man säga att
den här sammanfattats i sin helhet. Ty när Sjestov vid slutet av sina ivriga
analyser upptäcker tillvarons fundamentala absurditet, säger han inte "Det är
det absurda", utan "det är Gud: till honom måste vi sätta vår lit, även om han
inte motsvarar någon av våra rationella kategorier". För att en förväxling inte
skall vara möjlig, låter den ryske filosofen till ock med förstå att denne Gud
är hatfull och förhatlig, obegriplig och motsägelsefull, men ju avskyvärdare
hans uppenbarelse är, desto eftertryckligare bekräftar han sin makt. Hans
storhet är hans inkonsekvens. Beviset på hans existens är hans omänsklighet. Man
måste våga sprnget mot honom och därigenom göra sig kvitt rationella illusioner.
Accepterandet av det absurda är sålunda för Sjestov identiskt med upptäckten av
det absurda. Hans logiska ansträngning syftar endast till att bringa det i dagen
samtidigt med det oändliga hopp som det för med sig.
Mahatma (1869-1948) Gandhi hette egentligen Mohandas Karamchand, men fick
hederstiteln mahatma. Titeln är sanskrit och betyder “stor själ”.
Gandhi föddes 1869 i västra Indien och studerade senare juridik i England. När
han arbetade som advokat i Sydafrika åren 1893 till 1912 blev han talesman för
den indiska minoriteten mot de vitas diskriminering. Redan då började Gandhi
organisera passivt motstånd mot förtrycket. När han 1915 återvände till Indien
började han engagera sig i aktioner för de fattiga och de lägsta kasterna.
År 1919 tog Gandhi ledningen i den indiska politiken. Han startade en kampanj
mot det brittiska kolonialstyret, som protest mot Storbritanniens nya
diskriminerande lagförslag.
Kampanjen gick ut på passivt icke-våldsmotstånd, d.v.s. en antivåldskamp och
fredlig vägran att samarbeta med britterna. Man började i Indien att bojkotta
brittiska varor och rättade sig inte efter kolonialmyndigheternas påbud. Gandhi
fick brett stöd av folket, vilket berodde dels på muslimernas oro för vad som
kunde hända med islams heliga platser efter turkarnas nederlag i första
världskriget. Dels berodde det på sikhers och hinduers vrede över att 400
demonstranter dödats av brittiska soldater vid Amritsar ( nära pakistanska
gränsen). Detta hade skett helt utan laglig grund.
Mahatma Gandhi satt i fängelse sammanlagt i sex år. Varje gång han blev fängslad
frisläpptes han efter en tid eftersom man fruktade att han skulle dö p.g.a. sin
bräckliga hälsa och hungerstrejk. Gandhis död skulle i så fall kunna utlösa ett
allmänt uppror.
Gandhi ansåg att Indien borde satsa på självhushållning. Han ville stimulera
inhemsk hemindustri och hantverk. Spinnrocken blev symbolen för Gandhis fredliga
självständighetskamp.
Efter en lång kamp blev Indien äntligen självständigt 1947. Till Gandhis stora
besvikelse splittrades landet i en hinduisk och en muslimsk del.
År 1948, 79 år gammal, mördades Gandhi av en hinduisk nationalist.
Mahatma Gandhi var en speciell man. Han var både politisk och andlig ledare för
indierna. Han försökte undvika blodiga strider genom hungerstrejk och blev
därför sedd som en en helig man. Han levde enkelt och var självförsörjande för
sina behov. Han tillverkade sina egna kläder - den traditionella indiska dhoti
och sjal, vävd med handspunnet garn som han spann på en charkha - han levde på
enkel vegetarisk och, senare, fruktariansk kost. Han genomgick långa (stundtals
över en månad) fastor, för både självrening och protest.
Citat:
VAR den förändring du helst av allt vill se i världen, för då kommer ditt liv
att förändras.
Be the change you want to see in the world
Du får inte förlora tron på mänskligheten. Om några droppar i oceanen är
smutsiga, så blir inte oceanen smutsig
Lär som om du skulle leva för evigt.
Lev som om du skulle dö i morgon.
Nästan allt du gör, kömmer att visa sig vara meningslöst, men det är ändå
viktigt att du gör det.
Jorden räcker till för våra behov - inte för vår vår girighet.
Friheten är inte värd att ha om det inte inkluderar friheten att göra misstag
En nations storhet och dess framsteg kan bedömas av hur man behandlar sina djur.
Engelsk filosof, verksam som lärare vid Trinity College i Cambridge,
nobelpristagare i litteratur 1950. Vänster sympatisör, hans idéer präglades av
pacifism, tolerans och ateism som han även omsatte i sitt leverne, något som vid
flera tillfällen förde honom i fängelse. Sina första och kanske främsta
insatser inom vetenskapen gjorde Russel under detta sekels två första decinnier
genom undersökningar av matematikens och logikens grunder. Uppfattningen att
matematiken kan härledas ur och definieras med logiska principer och termer
(logicism) utvecklade han i bl.a. Principles of Mathematical (1903)
och Introduction to Mathematical Philosophy (1919). Tillsammans med A N
Whitehead utgav han 1910 - 13 det stora verket Principia Mathematica i tre band,
ett av den symboliska logikens mest banbrytande arbeten. I dessa tidiga skrifter
framställer Russel bl.a. typteorin och teorin om bestämda beskrivningar. Hans
senare fackfilosofiska produktion berör huvudsakligen semantiska och
kunskapsteoretiska ämnen (epistemologin) t.ex. Filosofins
problem, 1912,(översatt 1922 och 1958) och Mänsklig kunskap 1948 (översatt
1950). Hans analysmetoder utmärks av stor klarhet och enkelhet. I sin kamp mot
kärnvapen och för pacifismen deltig Russel aktivt i samhällsdebatten genom en
mängd skrifter om politik, pedagogik, filosofihistoria, etik och religion. Han
initierade Russel-tribunalen i Stockholm 1967 som anklagade USA för folkmord i
Vetnam.
Russel lär ha benämnt Machiavellis Fursten som, "en handbok för skurkar".
"Felet med världen är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka så fulla
av tvivel" / Bertrand Russel
Professor i Cambridge och ledare för den s.k. Cambridgekretsen. Moore var en av
1900-talets mest inflytelserika moralfilosofer. Inom kunskapsteorin bekämpade
han den idealistiska traditionen. Inom värdetorin företrädde han
värdeobjektivismen. George Edward Moore tog in andra värden än lust som Bentham
gjorde i utilitarismen t.ex. rättvisa och får då benämningen ideéll utilitarism
Carl Gustav Jung, C.G. Jung, född 26 juli 1875 i Kesswill i Thurgau, död 6 juni
1961 i Küssnacht i Zürich, var en schweizisk psykiater, psykolog, författare,
idéhistoriker och mystiker. Jung har efterlämnat en rik samling publikationer
som ofta exemplifierar psykologiska teorier och modeller med analyser av
religioner, seder, myter och berättelser från olika kulturområden.
Jung är bland annat känd för att ha myntat begreppen arketyp, kollektiva
omedvetna och synkronicitet. Hans läror bygger dels på kliniska observationer, i
samarbete med Sigmund Freud och andra psykologer, dels studier av andra
kulturer. Han genomförde resor i utomeuropeiska samhällen för att vidareutveckla
sina psykologiska teorier. Inte minst intresserade han sig för olika kulturers
myter. Jung blandade gärna in pseudovetenskapliga element, såsom astrologi och
alkemi, i sin analys av människans kollektiva omedvetna. Ursprungligen var han
lärjunge till Freud, men bröt sedan med denne på grund av sin avvikande
uppfattning om psykoanalytisk teori.
Tysk teolog, filosof, läkare,missionär, musikforskare och organist, född i det
franska Alsace, mottagare av Nobels fredspris 1952. Ett citat: "Framgång är inte
nyckeln till lycka. Lycka är nyckeln till framgång. Om du älskar vad du gör så
blir du framgångsrik."
Österrikisk/israelisk filosof och författare, Buber var 1923-33 professor i
religionsvetenskap i Frankfurt och efter 1938 verksam vid universitetet i
Jerusalem. Han var aktiv sionist, men också en av de få betydande judiska
personligheter som omedelbart efter 1945 sökte samförstånd med Tyskland. En av
hans största insatser som forskare har varit studierna av chassidismen,
pblicerade bl.a. i Die Legende des Baalschem,1908
(svensk översättning Israel Baalschems legender) Bubers filosofi, hans
jag-du-lära, utvecklas i hans viktigaste filosofiska verk Ich und Du, 1923. I
detta framställer han sin grundidé, att den enskilda människan och Gud står i
ett jag-du-förhållande av personlig karaktär, varigenom människan upplever
tillvaron som meningsfull. Samma jag-du-förhållande vill Buber skall råda mellan
människorna i samhällslivet, varvid uppstår en decentraliserad socialism. När
FN:s generalsekreterare Dag Hammarskölds kropp den 19 september 1961 kastades ur
flygplanet vid kraschen i Kongo hade han med sig i portföljen tre skrivna verk:
bibeln, FN-stadgan och en bok av Martin Buber. Hammarsköld arbetade med att
översätta den tyskspråkige filosofens verk till svenska.
Tysk historiefilosof, som säger att varje kultur har sin moral. Det finns lika
många typer av moral som det finns kulturer. Spengler hävdade att varje kultur
måste genomgå en livscykel: ungdom, mandom, ålderdom och undergång. Kulturer är
som organismer, de spirar, blommar, vissnar och dör. Enligt hans mening har
Västerlandet kulturellt passerat sin topp-punkt och är inne i ett
materialistiskt stadium på väg mot ett oåterkalleligt förfall och den
västerländska kulturen dör någon gång 2000 - 2200. Hans huvudverk är Der
Untergang des Abendlandes 1-2. (Västerlandets undergång)
Tysk filosof, professor i Heidelberg 1921-37, i Basel 1948-61. Han börjande som
psykiater och skrev bl.a. En studie över psykopatologiska drag hos Strindberg,
Strindberg und van Gogh(1922). Han kom tidigt att intressera sig för filosofiska
problem. I sitt omfattande verk Psychologie der Weltanschauungen (1919) försöker
han upprätta en typologi för världsåskådningar, medan han i sitt mest betydande
arbete Philosophie (1-3, 1932) framlägger en teistiskt färgad existentialism,
starkt påverkad av Kierkegaard.
Ludwig Wittgeinstein, österrikisk-engelsk filosof kom trots sitt föga omfattande
författarskap att bli den främste inspiratören till 1900-talets mest dominerande
filosofiska riktning - den analytiska filosofin. Han kom till Cambridge 1929 och
var professor där 1939-47. Han såg språket som det som definierade själva
tänkandet och filosofi bör enligt honom syssla med kritisk
språkanalys (lingvistik). Wittgeinsteins Tractatus Logico-Philosophicus
(1921) kom att inspirera Bertrand Russell och den logiska empirismen och i
synnerhet Oxford-filosofin tog intryck av hans uppfattning att de traditionella
filosofiska frågeställningarna är skenproblem, uppkomna genom missuppfattningar
av språkets funktioner. De filosofiska problemen är en följd av att vi nyttjar
ord och grammmatiska uttryck utanför de miljöer där de har en väl definierad
användning, som i vardagslivet, på sportarenan, i forskarvärlden etc. Därför är
det inte en fråga om att lösa filosofins problem, utan om att upplösa dem, visa
att de vilar på ett missförstånd i fråga om språkets karaktär. Tractatus är
indelad i numrerade paragrafer och underparagrafer. T.ex. paragraf 4.002 säger "
Vardagsspråket är en del av den mänskliga organismen och icke mindre komplicerat
än denna" och fortsätter med "De underförstådda konventioner, som ligger till
grund för förståelsen av vardagsspråket, är enormt komplicerade." Paragraf 4.026
börjar så här: "För att vi ska förstå de enkla tecknen (orden) måste deras
betydelse förklaras för oss, men med satser gör vi oss förstådda." I paragraf
4.003 säger Wittgeinstein " De flesta satser och frågor som skrivits om
filosofiska ting, är inte falska utan nonsens. Vi kan därför överhuvudtaget icke
besvara frågor av detta slag utan bara konstatera att de är nonsens. De flesta
av filosofernas frågor och satser beror på att vi icke förstår vår språklogik."
Redan i andra stycket i förtalet till Tractatus Skriver han "Man kunde
sammanfatta bokens hela mening i ungefär följande ord: Vad som alls låter sig
sägas, kan sägas klart; och vad man icke kan tala om, därom måste man tiga" i en
förkortad version "Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga". Enligt
Wittgeinstein speglar språket direkt vad vi människor känner och tänker.
I Filosofiska undersökningar som har en indelning i sektioner skriver
Wittgeinstein bl.a. "Ett olämpligt uttryckssätt är ett säkert medel att fastna i
en förvirring." (sektion 339) och sektion 109 slutar med orden "Filosofi är
striden mot språkets förtrollning av intelligensen."
Ludwig Wittgenstein anses vara 1900-talets kanske mest briljante filosof. Denne
intellektuelle bjässe ansåg att rika människor förstörs och korrumperas av sin
rikedom. Själv född förmögen gav han följdriktigt bort sina pengar. Men inte
till dom fattiga och behövande. Dessa ville han av medmänsklig kärlek inte
förstöra. De rika och korrupta släktingarna, som han ogillade, fick i stället
hans pengar.
Ludwigs storebror Paul Wittgenstein hade förlorat sin högerarm i första
världskriget men detta stoppade inte honom i hans karriär som pianist och han
blev känd som den enarmade pianisten. Eftersom Paul kom från en rik familj kunde
han beställa konserter för vänster hand av en rad kända tonsättare. Det verk som
som verkligen har överlevt tidens tand är Maurice Ravels. När Wittgenstein
uppförde verket hade han till Ravels fasa gjort en rad "förbättringar"
Marcel skrev: att det dynamiska elementet i min filosofi som helhet kan
betraktas som en envis och oförtröttlig kamp mot en anda av abstraktion.
Tysk filosof, professor i Freiburg 1928-46. Han har under påverkan från Husserl
(fenomenolog) och Kierkegaard utvecklat sin s.k. Existentialfilosofi, som genom
sina läror om den mänskliga existensens ångestfylda relation till varat och
intet haft stort inflytande på fransk och tysk existentialism. Hans huvudarbete
är Sein und Zeit(1927). Heidegger betraktas i regel som den främste av dem som
fått etiketten existentialist på sig; dock är det en etikett som han själv
avvisade. Emellertid var han jämförelsevis föga känd, och än mindre läst, av dem
för vilka existentialism blev ett kultord på 1950- och 1960-talet.
Heidegger är en ytterst kontroversiell filosof. Vissa professionellt kompetenta
bedömare rankar honom som tjugonde århundradets störste filosof. Andra betraktar
honom som en pretentiös charlatan. Vad är det som kallas tänkande är ett av
Heideggers senare verk, där han ställer den avgörande frågan "Vad är det som får
oss att tänka?". Han såg människan som ett medvetande i en absud värld utan Gud
eller självklar moral. Individen gör oavbrutet sina val utan att veta följderna,
och genom dessa val skapar hon själv sin mening.
Heidegger betraktar kyligt människans villkor och konstaterar att existensen är
förödmjukad. Den enda verkligheten tvärs genom det varandes hela skala är
"bekymret". En människa, som är förlorad i världen och dess distraktioner,
känner detta bekymmer som en snabb och flyende skräck. Men om skräcken blir
medveten, övergår den i ångest, som i den klarsynta människans permanenta
atmosfär; och i ångesten "finner tillvaron sig själv".
Enligt vissa uppgifter stod Heidegger nazismen nära.
Viktigaste verk: Varat och tiden
Tysk sociolog och filosof, verksam i USA från 1934, professor i filosofi vid
University of California. Han framträdde under mellankrigstiden som marxistisk
kritiker av både nazismen och stalinismen. I samband med ungdomsrevolterna i
slutet av 1960-talet blev han internationellt känd; flera av hans skrifter kom
nämligen att bilda den teoretiska grundvalen för dessa revolter, t.ex. Den
endimensionella människan (1964), Eros och civilisationen (1955), Protest,
demonstration, revolt (1967). Människans befrielse (1969)
Antonio Gramsci, filosof och anarkist som grundade det italienska
kommunistpartiet men slog igenom i vänsterintellektuella kretsar först efter
krigsslutet genom de anteckningar han fört i fängelset fram till sin död. Här
finns tankegångar som leder fram till dagens socialliberala politiker. Antonio
Gramscis egen fiktive samtalspartner var för övrigt Machiavelli.
Firhet och ansvar är oskiljaktiga.
Karl Popper kom ursprungligen från Österrike. Sir Karl Raimund Popper har gjort
betydelsefulla insatser inom flera olika områden av filosofin. Popper grubblade
på hur man skulle kunna avgränsa vetenskap från icke-vetenskap (metafysiska).
Enligt Popper är kriteriet på en hypotes vetenskapliga status att den går att
falsifiera, eller vederlägga, eller pröva. Många vetenskapliga påståenden är
generaliseringar av det slag som vanligen kallas "vetenskapliga lagar".
Poppers reflexivitetsteori utgår ifrån att inget går att förutsäga. Ingen
empirisk generalisering kan någonsin bli en till absolut visshet, även om den
uppnår en hög sannolikhetsgrad. En slutledning som grundar sig på erfarenhet kan
visa sig vara felaktig. Enligt Popper kan man med ett motexempel bevisa att en
teori åtminstone delvis är korrekt För att ta ett berömt exempel, hur många vita
svanar ornitologerna än räknade till, kunde de inte bevisa påståendet "Alla
svanar är vita". Men ett välgrundat exempel på en svart svan skulle kunna bevisa
att påståendet var felaktigt. Enligt Popper måste alla påståenden som utger sig
för att vara vetenskaplige i princip vara möjliga att förfalskas om de faktiskt
är felaktiga. När en astronom till exempel förutsäger att en komet kommer en
viss dag och på en viss del av himlen kan detta påstående vara förfalskat, om
astronomen har räknat fel. Detta är således ett vetenskapligt påstående enligt
Poppers kriterier (falsifierbarhetskriteriet). Men om någon däremot säger att
alla våra handlingar styrs av gröna små marsianer, men att dessa är och alltid
kommer att vara omöljiga att upptäcka är det inget vetenskapligt påstående,
eftersom inget tänkbart test skulle kunna förfalska det. Med detta vill han ha
sagt att "Misstag kan gömma sig även i de teorier och uppfattningar som är
grundligt bekräftade. Att en välgrundad teori eller en framgångsrik teknik visar
sig vara behäftad med fel kan vara en viktig upptäckt."
Jean-Paul Sartre var filosof, roman- och pjäsförfattare, politisk aktivitist
samt den mest kände företrädaren för existentialismen, en filosofi vars
grundsten är människans fria val. Sartre föddes i Paris. Pappan dör tidigt, och
Jean-Paul växer upp hos morfar, professor vid Surbonneuniversitetet. Pojken blir
en småväxt vindögd bokmal. Det filosofiska intresset väcktes av den franske
tänkaren Bergson. Sartre går i statusskolor och förälskar sig i studentkamraten
Simone de Beauvoir. Båda föraktar äktenskapet som institution men deras
förhållande blev livslångt.1938 gjorde Sartre sitt litterära genombrott med
romanen Äcklet. Vi krigsutbrottet 1939 inkallas Sartre och hamnar i tyskt
fångläger men friges efter ett år och börjar arbeta inom den franska
motståndsrörelosen där träffar och blir vän med Albert Camus även om Camus ofta
grälade med Sartre om dennes svaghet för diktaturen i Sovjet. Men året 1956 tar
kommunisten Sartre offentligt avstånd från Stalin fastän han fortsätter med att
delta i demonstrationer och andra vänsteraktiviteter. Ett exempel på Sartres
storhet som dramatiker är hans pjäs Inför lykta dörrar som i slutdelen inehåller
det berömda påståendet "Helvetet är de andra". Enligt Sartre kan man dra
paraleller mellan existentialism och humanism. Han var starkt påverkad av
hegelianismen, både i dess ursprungliga och marxistiska form. Sartre såg sig
själv som utan illusioner men full av tro på mänsklighetens storhet. Varat och
intet(1943) är titeln på Sartres viktigaste filosofiska verk och 1963 ger han ut
en hyllad självbiografi: Les mots (Orden). Boken Existentialismen är en humanism
är en tunn liten bok på 79 sidor som beskriver de bärande idéerna i Sartres
filosofi och diktning.
1964 utses Sartre till Nobelpristagare i litteratur men tackade nej på grund av
vänstersympatier till nobelpriset i litteratur men försökte trots allt få ut
prispengarna i efterhand elva år senare. Sartre dör i lungcancer1980, han var då
blind. 25000 människor var närvarande på begravningen.
Vad går då Jean-Paul Sartres tankar ut på? Som jag tolkar dem var utgångspunkte
hans tanke att att man föds som ett oskrivet blad. Ingen bär på någon ödets
ballast. Det är jag själv som skapar den jaq är och blir. Och det gör jag genom
att välja. Människan är fri och det finns ingen mänsklig natur att lita till men
genom att välja skapar jag mitt liv. Som människa gör det mig ansvarig både för
min väg och andras. När jag väljer mig själv väljer jag alla människor. Jag har
ett ansvar, inte bara för mig själv utan för alla människor. Men valet får
konsekvenser och kan leda till ångest. Att välja kan medföra att man fattar
beslut som i det korta perspektivet sårar och gör människor i ens närhet ledsna,
men som i ett större sammanhang kanske var bra för alla och som kan göra allas
vår tillvaro bättre.
Existentialismen kan vara plågsam eftersom allt ligger i vår egen makt. Man får
stå också för det som inte blir så bra. Allting ställs på sin spets. Vi är
ensamma och det saknas mening. Den skapar vi själva genom våra val.
En fatalist som däremot tror på någon sorts öde och hänvisar till en mening
vilket förstås är bekvämt, man slipper ta ansvar, för den funktionen fyller Gud.
Vad gäller tron på en guds existens är det mer än någonting annat en fråga om
bejakande av en andlig dimension i var och ens eget liv. Det finns, med Sartres
överraskande sorgmodiga ord, ”ett tomrum reserverat för Gud i människans inre”
som måste fyllas med innehåll.
Fransk författarinna och feminist som kom från en högborgerlig miljö. Sedan
slutet av 1920-talet tillhörde hon kretsen av radikala franska intellektuella.
Genom Jean-Paul Sartre, med vilken hon levde ett i ett fritt äktenskap, kom hon
i ett tidigt stadium i kontakt med den existenttialistiska filosofin och är
tillsammans med Sartre, Kierkegaard och Camus denna riktnings främsta
företrädare.
Ayer såg David Hume som den störste av alla engelska filosofer.
Känd för sina försök att genom språkanalys lösa filosofiska frågor. I sina
skarpsinniga diskussioner och alternativa lösningar tar han utgångspunkt i
vardagsspråket.
Arne Dekke Eide Næss, född 27 januari 1912 i Oslo[1], död 12 januari 2009, var
en norsk filosof och grundare av ekosofin, även kallad djupekologin. Enligt Næss
har allt liv på jorden rätt till självutveckling och självförverkligande. Næss
har varit motståndsman, miljöaktivist och bergsklättrare. 1950 och 1964 ledde
Næss klätterexpeditioner till Tirich Mir i Pakistan.
1936 försvarade Arne Næss sin doktorsavhandling Erkenntnis und
wissenschaftliches Verhalten. Næss var professor vid Universitetet i Oslo under
perioden 1939-1970. Vid sitt tillträde var Næss den dittills yngste professorn
vid Oslo Universitet.
Han skrev 1973 boken Ekologi, samhälle och livsstil, där han presenterar sin
"djupa" ekologiska filosofi, som han ger namnet ekosofi.
Han utkom 1999 med boken Livsfilosofi som handlar om hur känslor och förnuft
samverkar. Naess avled stilla den 12 januari 2009.
Albert Camus, fransk författare och filosof som föddes 1913 i Alger och dog i en
bilolycka 1960. Han belönades med Nobelpriset 1957. Hans tänkande kretsar runt
frågan : Hur skall man handla när man varken tror på Gud eller på förnuftets
makt? Främlingen är ett av hans främsta verk, en av 1900-talets verkligt
inflytelserika romaner. Även boken Pesten har blivit en kultroman. Camus skriver
om människans utsatta position i ett meningslöst universum. Boken Myten om
Sisyfos inleds med en berömda meningen: "Det finns endast ett verkligt
allvarligt filosofiskt problem: självmordet". Han säger också att "Ingen har
dött för de klassiska filosofiska frågornas skull, men många för att de funnit
livet meningslöst". I boken utvecklar han tanken att människans situation är
absurd, eftersom världen inte har någon mening i sig själv. Camus säger oss att
"det absurda uppstår i mötet mellan människans kallande rop och världens
oförnuftiga tystnad." Han skriver även "Om jag vore ett träd bland träden, ett
djur bland djuren skulle livet ha en mening eller rättare sagt: problemet
(livets meningslöshet) skulle inte ha någon mening, eftersom jag skulle vara en
del av världen."
Finlandssvensk filosof, men han har skotska rötter. Georg Henrik von Wright var
internationellt känd som filosof, kulturkritiker och författare. Han efterträdde
1948 sin berömde lärare, språkfilosofen Ludwig Wittgenstein, på en professur i
filosofi vid universitetet i Cambridge i Storbritannien. Mellan åren 1946 och
1961 uppehöll von Wright en professur i filosofi i sin födelsestad vid
Helsingfors universitet. Han inledde sin filosofiska karriär med ett stort
intresse för logik och vetenskapsfilosofi. Känd bland en större allmänhet blev
han genom essäer om etiska och ekologiska frågor, där han försvarade humanismen
och varnade för människans rovdrift på naturen. Till hans mest kända böcker
hör Vetenskapen och förnuftet (1987) och Myten om framsteget (1993)
Rawls betraktas av många som den viktigaste politiska filosofen under
1900-talets andra hälft. Han argumenterar för ett samhällssystem byggt på en
socialliberal balans mellan den enskilde och välfärdsstaten, mellan jämlikhet
och individuella rättigheter.
I differensprincipen utvecklar Rawls sitt försvar för vissa former av ekonomisk
ojämlikhet.
Michael Anthony Eardley Dummett, född 1925, är en brittisk filosof. Han dubbades
till riddare 1999.
Biografi [redigera]
Michael Dummett gick på Winchester College, innan han började studera vid Christ
Church, Oxford. Efter examen började han vid den prestigefyllda All Souls
College, Oxford som "fellow". 1979 erhöll han Wykehamprofessuren vid Oxford, en
post han innehade när han 1992 blev emeritus. Under den tiden var han även
verksam vid New College, Oxford. Han konverterade till katolicismen 1944, och är
ännu praktiserande katolik.
Dummett har skrivit om den analytiska filosofins historia, och bidragit till
vetenskapen genom forskning om matematikens filosofi, logikens filosofi,
språkfilosofi, och metafysik. Han har vidare utvecklat det proportionella
valsystemet, samt skrivit vetenskapliga verk om Tarot, immigrationslagstiftning
och engelsk grammatik.
1995 vann han Schockpriset i logik och filosofi.
Vid sidan av sitt vetenskapliga värv, har Dummett varit politiskt aktiv sedan
1960-talet, varmed har kämpat mot rasism och för minoriteters rättigheter.
Michael Dummett räknas till en av de mest framstående nu verksamma engelska
filosoferna han var professor i Oxford 1979-92, men bröt tidigt med den s.k.
Oxfordfilosofin. Hos Dummett är det själva begreppet mening som står i centrum
(inte meningen hos vardagsspråkliga uttryck som hos Oxfordfilosofin). En
grundtanke hos Dummett är att ett språks funktion beskrivs av dess meningsteori;
en teori som språkanvändarna normalt inte själva har formulerat explicit, men
som filosofin har som uppgift att komma underfund med för att på så sätt förstå
vad mening är för något. En annan grundtanke hos Dummett är att metafysiska
tvister kan avgöras utifrån en förståelse. Han har därvid starkt ifrågasatt den
realistiska position som annars varit förhärskande inom den analytiska
filosofin. I sin bok The Logocal Basis of Metaphysics påvisar han hur en
motsättning mellan realism och antirealism löper genom hela filosofin, och
formulerar sitt program för hur denna motsättning kan lösas. I en av sina
uppsatser diskuterar Dummett ett försvar för tanken om tidens overklighet.
Paul-Michel Foucault, född 15 oktober 1926 i Poitiers, död 25 juni 1984 i Paris,
var en fransk filosof och idéhistoriker, med särskild inriktning på psykologi
och sociologi. Han var även verksam som politisk aktivist.
Foucault räknas som en av 1900-talets mer inflytelserika tänkare. Andra
betydande tänkare inkluderar[källa behövs] Jean Hyppolite och Louis Althusser
som var Foucaults lärare, Sartre och Pierre Bordieu som han kände, Karl Jaspers
och Martin Heidegger som han influerades av, samt Jacques Derrida som var hans
student. Med sin kritik av samhälleliga institutioner och maktutövning har han
förändrat många vetenskaper på djupet, och till de begrepp och teorier han
lanserat, utvecklat eller populariserat finns biopolitik, statsrasism,
normaliseringsprocess, konstruktivism, och en förändrad syn på sexualitet,
vansinne, makt och kunskap.
Foucault brukar föras till den kontinentala filosofin och kan räknas som en
viktig inspiratör för reflexionen kring postkolonialism och globalisering. Sedan
1990-talet har Foucaults politiska idéer uppmärksammats av den italienske
filosofen Giorgio Agamben. Efter Foucaults död har såväl filosofiska tidskrifter
som föreningar bildats för att studera hans tankar.
Jürgen Habermas, född 18 juni 1929 i Düsseldorf, Tyskland, är en tysk sociolog
och filosof. Vid sidan av Theodor Adorno och Max Horkheimer är Habermas den mest
namnkunnige filosofen från Frankfurtskolan. Habermas verksamhet har syftat till
en allmänteori om mänskligt samspel i samhället, kallad universalpragmatik; hans
tillvägagångssätt har varit eklektiskt.
Habermas studerade på universiteten i Göttingen (1949-1950), Zürich (1950-1951)
och Bonn (1951-1954) och doktorerade 1954 i Bonn med avhandlingen Das Absolute
und die Geschichte. Von der Zwiespältigkeit in Schellings Denken ("Det absoluta
och historien. Om ambivalensen i Schellings tänkande"). Han habiliterade sig
1961 i Marburg med det numera klassiska verket Strukturwandel der
Öffentlichkeit. Untersuchungen zu einer Kategorie der bürgerlichen Gesellschaft
("Borgerlig offentlighet. Kategorierna 'privat' och 'offentligt' i det moderna
samhället" - i svensk översättning 1962 - ISBN: 91-7924-163-8). Därefter
tillträdde han en professorstjänst i filosofi vid universitetet i Heidelberg där
han var verksam till och med 1964.
2001 tilldelades han Friedenspreis des Deutschen Buchhandels.
Han är även en av de främsta idégivarna till den deliberativa
demokrati-diskursen. Han är i likhet med sina kolleger Ulrich Beck och Claus
Offe anhängare av tanken på en medborgarlön (basinkomst).
Habermas skiljde sig åt från sociologer som Max Weber genom att säga att det
finns mer än en typ av förnuft, varav det Max Weber beskrev var
det instrumentella förnuftet; "de mest effektiva medlen för att uppnå vissa
mål". Habermas teori om det kommunikativa handlandet berör även en annan typ av
förnuft, som han beskriver som ett ömsesidigt utbyte mellan individer och en
demokratisk potential i moderna samhällen, nämligen det kommunikativa förnuftet.
Han menade att Weber fokuserade på endast en rationalitetsform och då missade
att de sociala och kulturella sfärerna skiljer sig åt i och med att dessa har
undergått en rationalitetsutveckling som skiljer sig åt sinsemellan i sina
giltighetsanspråk. Utifrån Webers värdesfärer för vetenskap, moral och rätt och
konst går Habermas vidare och säger att dessa bygger på sanning, normativ
riktighet respektive sannfärdighet. Detta baserar han på sin teori om
universalpragmatik och menar att den kommunikativa rationaliteten finns i alla
dessa tre sfärer, vilket tyder på att de allihopa är resultatet av en
rationaliseringsprocess.
Den kommunikativa rationaliteten är alltså den grundläggande i samhällets
utveckling, och speciellt i rationaliseringen av människans vardagsvärld. Man
förlitar sig mindre på auktoriteter utan använder sig av en rationell
argumentation människor emellan, jämfört med att som i tidigare samhällen
förlita sig på vedertagna tolkningar som var svåra att utsätta för kritik.
Kritiken mot rationaliseringen inriktade Habermas på ett så kallat "subsystem"
vari det instrumentella handlandet tränger in i livsvärlden och alltmer påverkar
det kommunikativa handlandet. Den ekonomiska världen och statsmakten
(byråkratin) tränger sig in och påverkar livsvärlden på ett negativt sätt,
vilket Habermas talar om som det modernas paradox och att systemvärlden
koloniserar livsvärlden.
Den franske filosofen Derrida definierade begreppet dekonstruktion som metod för
att analysera och kritisera den filosofiska traditionen. Han är lika omstrid som
han är beundrad. Anhängarna säger att han lärde världen ett nytt sätt att läsa.
En sanningssökare, åtminstone för hans beundrare. En obegriplig filosof som
ifrågasatte själva upplysningstanken och försökte sticka hål på hela den
västerländska filosofin, enligt kritikerna. Derrida menade bland annat att
flertalet texter kan innhålla flera betydelser som inte alltid varit uppenbara
ens för författaren själv. Med sina metoder frilade han verkligheten bakom
texterna. Han ägnade sig i första hand åt att analysera andra tänkares verk inom
litteratur, lingvistik, filosofi, juridik och arkitektur. När han, på 90-talet,
vände intresset mot politiken frilades mycket av det tänkande och de värderingar
som ligger bakom ideologier och politiska program. Jacques Derrida var född i
algeriet och i många år professor vid École des hautes études en sciences
sociales i Paris. Periodvis var han också verksam i USA.
Robert Nozick, född 16 november 1938 i New York City, New York, död 23 januari
2002 i Cambridge, Massachusetts, var en amerikansk filosof och professor vid
Harvard University. Han var författare till Anarki, stat och utopi från år 1974,
som skrevs som ett svar på John Rawls bok En teori om rättvisa. Det är denna bok
som gjort Nozick känd utanför den akademiska världen som politisk filosof. Han
gjorde dock även insatser inom bland annat beslutsteori och epistemologi och
räknas som en av efterkrigstidens ledande engelskspråkiga filosofer.
Den unge Harvardfilosofen Robert Nozick (1938-2002) gjorde mer än någon annan
för att akademiska kretsar återigen skulle ta upp liberalismen till granskning.
Hans huvudarbete Anarchy, State and Utopia från 1974 är en av den politiska
filosofins självklara utgångspunkter, och när akademiska motståndare kritiserar
laissez-faire-liberalismen är det ständigt Nozick som står i skottgluggen.
Tvärtemot vad som ibland görs gällande höll Nozick fast vid liberalismen till
sin död, men han var inte primärt en politisk filosof. Han ville tänka nytt på
alla filosofins områden. Han byggde inga tankesystem, utan erbjöd skisser,
utkast och preliminära slutsatser, och kastade sig ständigt över nya ämnen. På
det viset blev han en av vår tids mest mångsidiga och uppfinningsrika tänkare.
Robert Nozick var av ryskt-judiskt ursprung och hans föräldrar anlände till USA
på 1920-talet. Han studerade vid Princeton University, där han erhöll
doktorsexamen i filosofi 1963. År 1969 blev han den yngste filosofiprofessorn
genom tiderna vid Harvard University. Det gjorde att hans anslutning till en
renodlad liberalism i John Lockes anda desto mer uppseendeväckande, när han 1974
- i 35 årsåldern - gav ut boken Anarki, stat och utopi. Det blev en
försäljningsmässig succé vilket inte är särskilt vanligt för filosofiska
traktat.
Ursprungligen var Nozick socialist, men kom senare att försvara kapitalismen och
blev som libertarian en stark kritiker av den samtida välfärdsstaten. Staten kan
inte omfördela välfärd utan att kränka individens rättigheter, menade han och
hävdade att en rättvis fördelning var vilken som helst som uppstod genom
legitima och frivilliga avtal.
I boken Anarki, stat och utopi från år 1974 drar Nozick upp riktlinjerna för hur
ett samhälle bör organiseras. Han börjar med att utifrån John Lockes idéer
definiera och vidareutveckla teorier om människans naturliga rättigheter,
närmare bestämt hennes liv, frihet och egendom. Dessa rättigheter är lika för
alla och får inte kränkas av någon annan individ eller sammanslutning, menade
Nozick. Med dessa rättigheter definierar han "den minimala staten" eller
"nattväktarstaten" som en sammanslutning för att skydda de individer som
frivilligt vill tillhöra sammanslutningen. Nattväktarstaten har inga andra
rättigheter än att skydda sina medborgare från dem som kränker dessa
rättigheter. Omfördelning av välfärd är alltså enligt Nozick moraliskt
förkastligt. Boken fick år 1975 utmärkelsen National Book Award.
Robert Nozik skulle nog argumentera för den minimalistiska staten där varje
medborgare själv väljer vilket samhälle de vill bo i.
Filosofen Robert Nozicks verk Anarki, stat och utopi från 1974 har setts som
libertarianismens främsta verk inom politisk filosofi. Nozick utgår ifrån de
individuella rättigheter som John Locke och klassiska liberaler försvarade:
rätten till liv, frihet och egendom. Dessa rättigheter är okränkbara. För att
inte statsmakten eller någon annan person ska kränka individens rättigheter har
minimalstaten till uppgift att värna dessa mot våld, stöld, bedrägeri,
kontraktsbrott och liknande. Nozick avvisar vad han kallar "mönstrade"
fördelningsprinciper, det vill säga principer som rättfärdigar omfördelning
utefter vissa ideal. Nozick var emot dessa rättviseteorier eftersom de utgår
ifrån att resurser inte tillhör någon och därför kan fördelas utan vidare.
Individens självägarskap och äganderätt gör att föremålens historia blir viktigt
eftersom de är bundna till människor som har rätt till dem. Alla överföringar,
som genomförs på frivillig basis, är enligt Nozick rättvisa och förenliga med
individens frihet.
Dawkins menar att det saknas vetenskapliga bevis för Guds existens samt att
modern vetenskap gör det ytterst osannolikt att någon gudomlighet existerar. Han
menar också att det är lika sannolikt att de kristnas Gud existerar, som att
jultomten eller valfri afrikansk stamgud existerar. Han drar sina slutsatser
främst med utgångspunkt från biologiska data. Dawkins anser att religiösa påbud
och dogmer är föråldrade och att moralen i dem ofta är motsägelsefull. Han vill
främja en etik från tidsenliga och universella organisationer, som till
exempel FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Barnkonventionen.
Dawkins vill ha en klar åtskillnad mellan kyrka och stat, respektive religion
och skola. Han menar att religionen är en privatsak och inte skall blandas in i
politiken och det offentliga samhället.
Han är även känd som en av ateismens "fyra ryttare" där de andra tre är Daniel
Dennett, Sam Harris och den framlidne Christopher Hitchens.
Derek Parfit, född 11 december 1942 i Chengdu i Kina, död 1 januari 2017 i
Oxford,[1] var en brittisk filosof som specialiserade sig på filosofiska problem
som personlig identitet, rationalitet och etik samt förhållandena mellan dessa.
Hans bok, Reasons and Persons från 1984 har haft ett stort inflytande inom sitt
område. Han är gästande professor i filosofi vid New York University, Harvard
och Rutgers. 2014 tilldelades Parfit det prestigefyllda Rolf Schockpriset i
Logik och Filosofi
Daniel Clement Dennett, född 28 mars 1942, är en amerikansk filosof som tror på
determinism.
Han är även känd som en av ateismens "fyra ryttare" där de andra tre är Richard
Dawkins, Sam Harris och den framlidne Christopher Hitchens.
Den intenationellt kände spanske filosofen Eugenio Trías bedriver en filosofi i
ständig dialog med konsten och litteraturen. Hans bok Att tänka det religösa är
en betraktelse över den andliga verklighetens villkor i vår tid. Religionen har,
det är Trías tanke, något att berätta om det moderna förnuftets kris.
Roger Scruton säger att omsorgen om miljön inte bara handlar om ”conservation”,
bevarande av ekosystemet, utan också om att slå vakt om den egna hembygden.
Något Scruton kallar oikofili, som står i motsats till oikofobi som vänstern
präglas av. Oiko är ”hem” på grekiska. Oikofili är att älska sin hembygd,
oikofobi är att avsky den egna kulturen.
Miljön värnas bäst lokalt menade Scruton och exemplifierade med att Norge har
lyckats bevara sina fiskevatten eftersom man har en mer än hundraårig tradition
som innebär att fiskebyarna värnar sina egna vatten och skyddar dem från
utfiskning. Inga andra än lokala fiskare tillåts fiska här utan tillstånd.
Motsatsen står EU för, som från Bryssel beslutar om fiskekvoter som innebär att
ingen tar ansvar. När ingen känner att man äger fiskevattnen blir resultatet
rovdrift.
Ingen filosof har sedan Bertrand Russell nått en lika stor läsekrets som Peter
Singer. Han är mest känd för sina kontroversiella och välargumenterade skrifter
om bland annat abort, dödshjälp och djuretik. Enligt Singer är girighet på
toppen ett utmärkande drag hos ett samhälle som tycks vara på väg att förlora
sin känsla för allas bästa. I sin bok En värld diskuterar Singer de moraliska
följderna av globaliseringens olika skepnader. I USA har han kallats världens
farligaste människa. Men han ger ändå bort en femtedel av sin lön till de
fattiga.
Stephen Law är lektor i filosofi, Heythrop Collage, University of London
En framstående oxfordfilosof som bl.a. skriver "Den gängse bilden av en
sybaritisk epikuré som möter en puritansk stoiker är rena karikatyren: en
utomstående iakttagare skulle sanningen att säga inte kunna upptäcka några
större skillnader mellan medlemmarna i9 de två sektetrna.
Skotsk historiker, essäförfattare och filosof.
Donald Davidson anses som en av de stora 1900-talsfilosoferna. Hans filosofiska
produktion spände över hela det filosofiska fältet, man hade sin tyngdpunkt i
språkfilosofi, medvetandefrilosofi och handlingsteori. Kännetecknande för
Davidsins filosfi är att han kombinerar logiska och naturvetenskapliga aspekter
med humanistiska. Detta kommer bland annat till uttryck i hans skarpsinniga
förslag till lösning av det klassiska kropp-själsproblemet, som lyckas ge
rättvisa åt tvåsvårförenliga idéer: vår vanliga föreställning att det mentala
och det fysiska ömsesidigt påverkar varandra - t,ex. önskningar och övertygelser
å ena sidan och handlingar som vi utför å andra sidan - och det fysikaliska
antagandet att det fysiska utgör ett kausalt slutet system.
Den tyske 1800-talsfilosofen skrev att sanningen har upptäckts tre gånger: först
i upanisaderna, därefter av Platon och därefter av Schopenhauer
Socialistisk rättighetsteoretiker
I Wittgensteins meningsteori utvecklar han verifierbarhetkriteriet; ensats är
meningsfull om och endast om den kan visas vara san eller falsk på basen av
enskilda observationer (om den inte är en logisk eller matematisk sanning).
Detta kriterium har dock en rad problem som sammanfattas i Carl Hempels
"Problems and Changes in the Empiricists Criterion of Meaning" Exempelvis får
man problem när man stöter på utsagor med allkvantifaktorer, som "alla svanar är
vita", eftersom för att verifiera denna sats måste man undersöka alla föremål
som överhuvudtaget existerar.Hempel pekar även på andra liknande tekniska
problem. Ett annat problem är att verifierbarhetstesen själgv varken är en
analytisk eller en syntetisk sats, och således enligt sina egna kriterier är
meningslös.
I boken Vilken är din frihet behandlar Honderich ett av filosofins mest
klassiska priblem, nämligen människans föregivna fria vilja. Hur förhåller sig
föreställningen att vi är fria till tanken att vi är determinerade, dvs. att vi,
på i grunden samma sätt som växter och maskiner, ingår i kausalkedjor? Är tanken
att våra handlingar är orsakade förenlig med föreställningen att vi har en
individuell förmåga att ge upphov till våra val och beslut. Honderich vill visa
på att svaret ja och svaret nej på den ställda frågan är fel. Enligt Honderich
är frågan om determinismens konsekvenser inte en utpräglat intellektuell fråga.
Det är snarare en fråga om känslomässiga attityder gentemot vår framtid och
gentemot våra egna och andras handlingar. Vi pendlar alla mellan olika attityder
när det gäller i vilken grad vi håller oss själva och andra ansvariga för
utförda handlingar. Det verkliga problemet med determinismen och frihet, menar
Honderich, är att finna tillfredsställande känslomässiga reaktioner och
samhällsinstitutioner som anpassar oss till den intellektuella situation som vi
befinner oss i.
Kristendomskritisk filosof
Giacomo Leopardi, född 29 juni 1798 i Recanati, Italien, död 14 juni 1837 i
Neapel, italiensk författare under romantiken. Betraktas som en av Italiens
främsta författare. Några av Leoprdis dikter som "All'Italia" (1818), präglas av
de nya nationalromantiska strömningar som kom i anslutning till att konflikten
mellan Rom och Österrike tilltog. Han alluderar klassiska författare för att
uttrycka förbittringen över landets förnedring.
Det är emellertid hans centrallyriska dikter som gjort honom berömd, och med
dessa jämställs han ofta med Dante.
Italiensk professor och filosof. Stark röst i antiglobaliseringsrörelsen
Quine, den amerikanske 1900-talsfilosofen ansluter till Hume's skepticism i det
ofta citerade uttalet: "The Humean predicament is the human predicament. Quine
var elev till Rudolf Carnap (den störste positivsten) och Quines har med viss
rätt kallats de logiska positivisternas arvtagare
Teorin för sociala beslut har på ett avgörande sätt påverkat de senaste
decenniernas utveckling inom ekonomi, statskunskap, sociologi och politisk
filosofi. Indiern Amartya Sens bok Kollektiva beslut och social välfärd har
blivit normbildande och tillhör detta tvärvetenskapliga områdes klassiker. Sen
har varit verksam som nationalekonom och filosof vid Harvard och Oxford, och är
nu knuten till Cambridge University. 1998 belönades han med nobelpriset i
ekonomi.
Amerikansk moralfilosof, känd för en värdeteori, utvecklad i Etics and
Language (1944), samt införandet av begreppet "övertalningsdefinition".
Svensk filosof, vår ende statsfilosof, professor i praktisk filosofi i Uppsala
1842-1863. Lärare till Oscar I:s söner. Han utvecklade sin extrema
kunskapsteoretiska idealism utförligast i Grundlinjer till filosofiska
statslärans propedevtik (1851). I Grundlinjer till filosofiska statsläran (1859)
hävdade han att konstitutionell monarki är den bästa statsformen för att
förverkliga rättsordningen i ett samhälle. Den enda förnuftiga formen för att
tillgodose folkets intressen och rättigheter var, enligt Broström,
fyrståndsrepresentationen. I sina Anmärkningar om helvetesläran (1864) bekämpade
Boström tron på djävulen och de eviga straffen.
Filosof, professor i Gteborg från 1893, en av de aderton i Svenska akademien
från 1907. Hans ståndpunkt som han intog i Religion och tanke är att all
vetenskap ytterst måste baseras på religiös tro
Filosof och författare, professor i teoretisk filosofi i Lund 1901-27, ledamot
av Svenska Akademien 1925. Hans Larssons inflytande på svenskt tankeliv är
omvittnat; både som vetenskapsman och författare såg han bortom de dagsaktuella
problemställningarna. Från en annan utgångspunkt än den franska filosifen Henri
Bergson behandlade han intuitionen, bl.a. i Intuition (1892) och Poesins
logik (1899), och kom till slutsatsen att den är en produkt av rika
associationer, kunskaps-, vilje- och känslomoment som uppfyller stora krav på
klarhet och stringens. Därav följer dess värde för diktare och vetenskapsmän.
Axel Hägerström tillsammans med Adolf Phalén representerar Uppsalafilosofin, en
svensk parallell till den analytiska och logiska emperismen som härstammar från
Cambridge med företrädarna G.E. Moore och Bertrand Russell
Värdenihilismen hävdar att värdesatser är varken sanna eller falska utan endast
uttryck för den värderandes känslor.
Uppsalaskolan präglades av den strängt antimetafysiska inställningen.
"Är det överhuvudtaget intellektuellt gångbart att vara troende".
Torbjörn Tännsjö, född 1946 i Västerås, professor, filosof.
Från 2002 är Tännsjö professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet
(tidigare vid Göteborgs universitet) och föreståndare för Stockholm Bioethics
Centre. Han är ledamot av Socialstyrelsens rådgivande nämnd för etiska frågor
samt det etiska rådet vid den medicinska fakulteten i Göteborg.
Tännsjö är en av Sveriges mest tongivande filosofer i bioetik, moralfilosofi och
politisk filosofi, och deltar ofta i aktuella debatter i olika media. Han har i
flera sammanhang förespråkat hedonism och utilitaristiska idéer (bland annat i
Hedonistic utilitarianism 1998). Politiskt befinner han sig på vänsterkanten.
Tännsjös ställningstagande för utilitarism innebär att han anser att ingen
handling är god eller i dålig i sig självt, utan måste bedömas efter
konsekvenserna. Detta leder ibland till upprörda känslor när Tännsjö
problematiserar fasta handlingsregler som många tar för givna.
Ett exempel är att Tännsjö avvisar principen att det är fel att döda. Istället
är det enligt honom nödvändigt att analysera konsekvenserna av att döda i varje
enskilt fall. Det leder honom till slutsatsen att det i de allra flesta fall är
dåligt att döda, men att det även finns undantag: Tännsjö stöder exempelvis rätt
till aktiv dödshjälp vid vissa sjukdomar för personer som tydligt gett uttryck
för en vilja att få dö.
Tännsjö avvisar vidare terrorism inte därför att det i självt skulle vara dåligt
utan på grund av dess konsekvener; han har kallat detta en "praktisk syn" på
terrorism. Det skrev han om i Filosofi och samhälle 1978 vilket väckte kritik
från bland andra Ingemar Hedenius.
Den 26 januari 2000 uppmärksammades Tännsjö då han i en artikel i DN Debatt
förespråkade gentekniskt fortskridande: "Vi bör bejaka möjligheten att förändra
människan genom genterapi", och avsåg att med genterapi förändra fysiska och
psykiska förmågor, även hos barn, och han hoppades att genterapin skulle
förändra den mänskliga naturen. Tännsjös menar att det är konsekvenserna av att
förändra människan som måste bedömas, och han är övertygad om att så länge det
är enskilda individer och inte staten som fattar besluten så kommer genterapi ge
positiva effekter.
I frågan om dopning tar även Torbjörn Tännsjö ställning när han anser att kriget
mot dopningen är redan förlorat - bättre att dopningen sker öppet och med
medicinsk expertis. Dopningsfuskare har inte fått det svårare som IOK:s
ordförande Jacques Rogge påstår. Det är med öppna ögon man använder ineffektiva
dopningskontroller. Och gentekniken kommer snart att ta fram ännu mer
svårupptäckta former av dopning. Något krig mot prestationshöjande preparat är
inte längre möjligt. Och lika bra är det. Om de används i samarbete med
medicinsk expertis minskar risken för skador, skriver professor Torbjörn Tännsjö
och forskaren Claudio M Tamburrini.
Zarathustra är en sägenomspunnen gestalt från forntiden. Men om den historiske
Zarathustra är föga känt. Den zoroastriska religionen har anhängare också i våra
dagar - framför allt i Indien och Iran, men också i Sverige. Cirka 1000 f.Kr
fökunnade profeten Zarathustra (Zoroaster på grekiska) att guden över alla gudar
var Ahura Mazda, som var skapare av allt gott, och uppmanade människor att
ansluta sig till det kosmiska slaget mot allt ont. Zoeoastrismen var en
monoteistisk religion och den dominerande trosriktningen i Iran fram till islams
intåg på 600-talet efter Kristus. Kanske har zoroastrismen med sina begrepp om
om himmel och helvete, änglar, återuppståndelse och domedag haft inverkan på
andra religioner.
Lao-Tse föddes 604 f.Kr och dog 531 f.Kr - kinesisk filosof, om Lao Tse (Lao Zi)
finns inga säkra biografiska uppgifter. Enligt traditionen ska han ha
sammanfattat sin filosofi i skriften som är taoismens heliga bok och som på
svenska har titeln Den heliga boken om vägen och dess kraft. "Vägen", dao, är
ett centralt begrepp för Lao Zi; hans filosofi har därför kallts daoismen. Andra
viktiga begrepp är yin, den mörka, jordiska och kvinnliga principen i tillvaron,
och yang, den ljusa, himmelska och manliga. När yin och yang växelverkar
befinner sig dao i balans. En människa som vill leva riktigt bör dra sig undan
världen och med sin intuition söka den balansen.
Lao-Tse 8 ordspråk från källan
- Att ha tillräckligt är lycka, att ha mer än tillräckligt är olyckligt. Det
gäller för allting, men särskilt om pengar.
-Att lära känna andra är vishet. Att lära känna sig själv är den högsta vishet.
- Den styr bäst som styr minst.
- En ledare är bäst när folk knappast vet att han finns, inte lika god när folk
lyder och hyllar honom, dålig när de avskyr honom.
- En skicklig skräddare klipper lite.
- Ju fler lagar och förordningar desto fler tjuvar och banditer.
-Om ett hem inte har en trädgård och ett gammalt träd förstår jag inte var
livets glädjeämnen skulle komma ifrån.
- Även en tusenmilafärd börjar med ett steg.
Konfucius (Kong Fuzi) var en filosof. Och de gamla värderingar han förde vidare
var att man skulle visa respekt uppåt, välvilja nedåt. Hans filosofi var också
att alla föds lika, och formas genom utbildning och övning. Kunfucius är det
latiniserde namnet på Kong Fuzi (mäster Kung), filosofen som levde i Kina där
det rådde politisk oro och slutskedet närmade sig för härskardynastin, Zhou.
Från 15 års ålder ägnade han sig åt studier och undervisning. Några egna
skrifter har han inte efterlämnat, men han utredigerade till grundval för sin
undervisning ett antal klassiska, delvis ganska vidlyftiga verk: Dikternas bok,
Historiens bok, Förvandlingarnas bok, Cereminiernas bok och Boken om vår och
höst (Shih-ching,Shu-ching, I-ching, Li-chi och Chun-chiu). Hans lärjungar
samlade Konfusius tankar och yttranden i skriften Lun-yü (Samtalen). Konfusius
är alltså ingen nyskapare och framställer alltid sig själv som en förkunnare av
enbart gamla sanningar. Han tar avstånd från metafysiken men tror på människans
naturliga godhet, och rättfärdigheten består för honom ytterst i kunskap och i
människans sökande efter sitt innersta jag, så att hon kan gå Himmelens
Väg, Tien tao. Han var övertygad om att människan av egen kraft kan skapa en
bättre värld och han underströk också betydelsen av att det råder
överensstämmelse mellan ord och handling. Hsiao, pietet, är en egenskap som
förbinder människan med hennes förfäder och med de gängse gemenskapsformerna.
Han betonade auktoritet och lojalitet och att kvinnan ska underordna sig mannen,
de yngre de äldre, medborgarna fursten. Sådana tankar blev naturligtvis populära
bland kinesiska kejsare och aristokrater, och det ledde till att Konfucius
filosofi kom att dominera den kinesiska utbildningen under århundraden. Därav
har Konfucianismen haft stort inflytande på Kinas historia och under lång tid
har Konfucius varit en förebild för de kinesiska härskarna, även om man sällan
har lyckats leva upp till hans höga ideal. Enligt Konfucius skulle en regent
styra med medkänsla, undvika krig och lätta på de fattigas bördor. Kejsar Shi
Huangdi som främst har gått till historien som mannen som lät bygga den
kinesiska muren och förstöra och förbjuda Konfucius skrifter eftersom han ansåg
dessa som vilseledande. Konfucianismen bekämpas nu eftersom den har
vidmakthållit ett feodalt tänkande och ett systematiskt föräldratyranni, men den
utgör ännu en klart skönjbar faktor i kinesisk livssyn. Dess litteratur är
oerhört stor. Till dess äldsta skrifter hör Lun-yü, Konfucius samtal med sina
lärjungar.
Om döden; "Sönderfall är inneboende i alla beståndsdelar".
Svensk naturforskare, filosof och teolog, son till bikopen och psalmdiktaren
Jesper Swedberg. Emanuel Swedenborg var en djupsinnig religiös tänkare, vars
inflytande märks hos William Blabe, Balzac, Almqvist och Strindberg, i
gustaviansk mystik och tysk nyromantik. Till de uppmärksammade dragen hör hans
"korrespondenslära", som innbär att till alla jordelivets sidor finns
motsvarigheter i andevärden, himlen och helvetet; båda sfärerna skildras med
realism och understundom poetisk kraft. I grunden var Swedenborg mer moralist än
mystiker: efter döden blir den gode ängel, medan den onde hamnar i helvetet.
Vilketdera avgörs av hans jordeliv och inte av Guds dom. Swedenborg var
ursprungligen klassisk filosof men fick under en vistelse i England 1710-13
grundlig naturvetenskaplig skolning. Efter hemkomsten samarbetde han med Polhem
och var från 1717 assessor i Bergskollegium. Under de följande åren publicerade
han sig flitigt i naturvetenskap och naturfilosofi, där hans syn var grundad i
en rent mekanistisk, cartesiansk världsuppfattning. Under 1730-talet ändrades
hans världssyn i spiritualistisk riktning för att kulminera i en religiös kris
1743-45. Han upplevde sig ha nått kontakt med andevärden och såg sig som en Guds
profet med uppgift att förklara bibelns andliga innehåll. Hans andelära
uttrycker, trots poetiska inslag, 1700-talets rationalism. Med vetenskapsmannens
exakthet beskriver Swedenborg andarnas egendomliga riken. Hans produktion från
denna tid består till största delen av allegoriska bibeltolkningar. Huvudverket
är Arcana Coelestia (1-8, 1749-56, fullständig svensk översättning 1861-1910, i
vissa delar överenstämmande med Om himlen och dess underbara ting och om
helvetet 1944) - Swedenborg levde tidvis utomlands efter 1745 och dog i London.
1908 överfördes hans stoft till Uppsala domkyrka; det kompletterads 1978 med vad
som uppgavs vara hans kranium. Han stiftade inte något samfund men förutsåg att
ett sådant skulle uppkomma, swedenborgare, anhängare av Emanuel Swenborgs läror.
De organiserade sig i Nya kyrkan, även kallad Nya Jerusalem i London 1787-88;
för publicering av Swedenborgs skrifter bildades där 1810 Swedenborg Society.
Swedenborgare finns främst i USA, Storbrittanien och Sydafrika, sammanlagt ca
20000. I Sverige bildades de första församlingarna i slutet av 1800-talet. Det
finns tre olika riktningar med tillsammans ca 200 medlemmar- Skandinaviska
Swedenborgsällskapet stiftades 1978 och har som syfte att ge ut Swedenborgs
verk.
Aristarchos från Samos, född omkring 310 f Kr, död 230 f Kr, var en grekisk
astronom och matematiker. Han är känd som en tidig förespråkare av
den heliocentriska världsbilden samt för sina beräkningar av månens och solens
storlek. År 1651 döpte astronomen Giovanni Battista Riccioli månkratern
Aristarchus efter Aristarchos.
I viss mån var Aristarchos en efterföljare till pytagoréen Filolaos och en
föregångare till Copernicus, i det han förmodade att jorden rör sig omkring
solen och inte tvärtom. Men i motsats till Filolaos hade han såväl identifierat
centralelden med solen, som satt övriga planeter i rätt ordning från solen. Han
var därmed antagligen den första som beskrev en heliocentrisk världsbild.
Aristarchos använde sig av trigonometri vid sitt försök att mäta avståndet till
solen. Exakt vid halvmåne bildar solen, månen och jorden en rätvinklig triangel.
Genom att mäta vinkeln solen-jorden-månen fick han till att solen låg 20 gånger
längre bort än månen. Tyvärr räknade Aristarchos fel. Vinkeln var inte 87grader
utan 89,85. Det gör att avståndet till solen blir ytterligare 20 gånger längre.
Solens diameter är 109 gånger jordens. Eftersom solen var så mycket större än
jorden ansåg Aristarchos att det måste vara jorden som cirklar runt solen och
inte tvärtom. Så Aristarchos införde den heliocentriska världsbilden, 1700 år
före Copernicus.
Aristarchos fick dock inga lärjungar. Hans hypotes passade inte längre in
grekernas föreställningsvärd, som hade lämnat den spekulativa perioden och gått
in i ett mer auktoritetsbundet skede. Arkimedes tog dock hans teori ad notam av
matematiska skäl, när han skrev sitt verk Archimedis Syracusani Arenarius &
Dimensio Circuli ("Sandräknaren"). Främst därigenom kom den heliocentriska
världsbilden att överleva och åter aktualiseras genom Nicolaus Cusanus och i
synnerhet Copernicus.
Man kan argumentera för att Aristarchos drabbades av ett problem som skulle gå
igenom hela filosofihistorien - spänningen mellan konservatism och revolution,
mellan vad man anser sig veta säkert och vad man inte kan veta - där den mest
seriösa diskussionen inom modern vetenskapsteori har förts av Thomas Kuhn, Karl
Popper, Imre Lakatos, Paul Feyerabend och senast även av svenske filosofen Sören
Halldén. Aristarchos idé placerades i bakgrunden för att den ledde bort från det
huvudstråk, som redan hade stakats ut av de skolbildande giganterna inom
filosofin: Platon och Aristoteles. Ett exempel på huvudstråks-syndrom,
"mainstream", som gjorde att vi fick vänta i 1800 år på en bästa möjliga
världsbild.
Euklides (ej att förväxla med filosofen Euklides från Megara) var en grekisk
matematiker, som var verksam i Alexandria. Hans stora verk Elementa, en av de
förnämsta handböckerna i vetenskapens historia, sammanfattar dåtidens
matematiska vetande. Den systematiska framställningen av geometrin som logiska
härledningar ur ett litet antal definitioner, postulat och axiom blev
mönsterbildande för många vetenskaper och är det i princip alltjämt inom
matematiken. Från Euklides, vars fyra första böcker har använts som skolbok
genom århundraden överallt i västerlandet, härrör hela den geometriska
teminologin av grekiska eller latin översatta ord: punkt, linje, cirkel,
diameter,kvadrat,trapets, parallellepiped o.s.v.
Utan tvekan är det främsta skälet till Eratosthenes berömmelse bestämningen
av jordens storlek. För detta uppfann och tillämpade han en trigonometrisk metod
utöver de redan introducerade begreppen latitud och longitud, för vilket han
även förtjänat titeln geodesins fader. Som referens visste han att solen mitt på
dagen vid sommarsolståndet stod rakt i zenit i staden Syene (dagens Assuan).
Samtidigt kastades en skugga från en obelisk i Alexandria, rakt norr om Syene,
som visade att solen stod 7,2 grader från zenit. Eftersom denna vinkel är 1/50
av cirkelns omkrets, så måste jordens omkrets vara 50 gånger större än avståndet
mellan Syene och Alexandria. En löpare fick mäta upp detta till drygt 800
kilometer och resultatet blev mycket nära det rätta värdet 40 000 km för hela
omkretsen. (Enligt denna första gradmätning skulle jordens omkrets vara 250 000
stadier eller 39 360 km).
Hua Tuo, också kallad Yuanhua, kom från Pei Guo Jiao, ett område som i dag heter
Hao och ligger i Anhuiprovinsen. Förutom att Hua Tuo var en mycket kunnig läkare
lärde han också ut tekniker för att stärka hälsan. Han uppnådde genuin insikt
och ett mästerligt kunnande inom kirurgi, invärtes medicin, gynekologi,
akupunktur, parasitologi och utvecklade fysiska övningar för medicinsk
behandling. Hua Tuo utvecklade även flera behandlingsmetoder såsom moxa och
akupunktur. Hua Tuo var ointresserad av rikedomar och berömmelse och ägnade all
sin tid till att studera medicin. Även efter det att han blev berömd behandlade
han sina patienter oavsett om de var rika eller fattiga. Han erbjöd sina
tjänster vart han än kom och visade sin medkänsla genom att outtröttligt bota
sjukdomar och rädda liv. Hua Tuo ville minska patientens smärtor under
operation därför sökte han överallt efter en ört som kunde lindra smärta. Enligt
en historisk berättelse var han en dag uppe i bergen för att samla örter där han
mötte han en skogshuggare som var allvarligt skadad. Skogshuggaren plockade fram
lite löv, mosade dem och pressade dem mot såret. Efter en stund försvann
smärtan. Hua Tuo blev glatt överaskad och frågade skogshuggaren om namnet på den
magiska örten. Löven kom från en planta som hette alruna. Efter många försök
lyckades Hua Tuo framställa ett extrakt/pulver som hans patienter skulle inta
tillsammans med alkohol. Bedövningsmedlet blev kännt som "Ma Fei San" (vars
exakta innehåll fortfarande är okänt). .
Krigargeneralen Guan Yu är en legendarisk person i Kina. Under tiden för De tre
kungarikena (222 till 265 e.Kr.) var han general i kungariket Shu. Vid ett slag
i staden Fan träffades han av en förgiftad pil. Hua Tuo, som vid den tiden var
berömd läkare, skar upp hans arm där pilen gått in och skrapade av den
förgiftade vävnaden. Under operationen fortsatte Guan Yu att dricka och spela
schack. Han talade och skrattade som om ingenting hade hänt. Alla soldater och
andra generaler som bevittnat operationen förundrades över hans fattning och
sinneslugn. Faktum är att innan operationen kan Hua Tuo ha använt en extraktet
från växten alruna för att bedöva hans arm. Hua Tuo är förmodligen den första
läkaren att använda sig av bedövningsmedel.
Innan Hua Tuo hade man helt enkelt bundit fast patienterna till händer och
fötter för att sedan slå dem i huvudet eller tappa dem på blod, att på så vis få
dem att förlora medvetandet.
Utöver sin epokgörande uppfinnong är Hua Tuo berömd för att han ansåg att fysisk
träning botar sjukdomar och förlänger livet. Han utvecklade till exemepel
metoden wuqinxi (de fem djurens övningar) som är en serie av övningar baserade
på rörelserna hos tigern, hjorten, björnen, apan och tranan. Dessa övningar blev
mycket populära. Han utvecklade innovativa medicinska teorier samt medicinska
tekniker inom utvärtes och invärtes medicin. Han uppptäckte 34 akupunkturpunkter
längs ryggraden som används än i dag och kallas för Hua Tuo Jia Ji Punkter.
Cao Cao, en krigsherre under Han-dynastin, kastade Hua Tuo i fängelse. Cao Cao
led av kronisk huvudvärk (som man idag tror orsakades av en hjärntumör). Hua Tuo
kallades in för att behandla Cao Cao. Hua Tuo diagnostiserade tumören och
rekommenderade en operation, vilken skulle innebära att öppna skallen för att ta
bort tumren. Hur kunde Hua Tuo "se" tumören utan tillgång till röntgen? Enligt
kinesiska legender hade de forna kinesiska läkarna speciella förmågor. Men när
Cao Cao hörde detta blev han rädd och misstänkte att Hua Tuo planerade att mörda
honom och fängslade honom. När Hua Tuo en dag var försenad från ett sjukbesök
fick Cao Cao en ursäkt för att kasta honom i fängelse. Innan Hua Tuo avrättades
överlämnade han ett viktigt manuskript (Qing Nang Shu) med sina samlade
medicinska erfarenheter till sin fångvaktare med orden ”Detta kan rädda
liv”. Tyvärr brändes troligen skriften och den gick förlorad för evigt till
omvärlden.
Hua Tuo är till denna dag en av de viktigaste personerna i den kinesiska
medicinens historia genom sin skicklighet och hängivenhet att bota och rädda
människors liv.
Påverkad av den egyptiska läkekonsten
Heliocentrisk världsuppfattning
Galilei har sagt att "naturens bok är skriven på matematikens språk".
Skotsk ekonom och filosof
Grundare av den "klassiska" nationalekonomin, förespråkare av frihandelspolitik.
Nationalekonom och filosof, professor vid Lausannes universitet 1893-1906. Han
tillhörde grundarna av den moderna nationalekonomin med dess stränga matematiska
formuleringar. I Traité de Sociologie Générale (1919) utvecklade han en analys
av de irrationella elementen i socialt beteende och lanserade tanken att makt
och ledarskap i samhället omväxlande utövas av innoverande och konservativa
eliter.
Amerikansk ingenjör som är upphovsman till den s.k. Taylorismen som kan
sammanfattas med: "Människor är av naturen lata och oföretagsamma. Endast om man
betalar dem lön i proportion till arbetsresultatet, ackordslön, kan man få dem
att arbeta effektivt. För arbetaren kan jobbet i sig inte leda till någon glädje
eller tillfredställelse. Arbetet bör vara enkelt och rutinbetonat. Det är bara
på fritiden som människan kan tillfredställa sina behov och önskningar, med
hjälp av den lön som arbetet ger". Taylor var den förste som vetenskapligt
studerade arbetsledandets problem. Han ansåg att arbetarna skulle fungera som
anonyma brickor i fabriken. De skulle lätt kunna kasseras eller bytas ut, precis
som maskinerna och att allt tankearbete skulle ske centralt i en
planeringsavdelning avskilt från verkstadsgolvet.
Amerikansk sociolog och nationalekonom av norsk härkomst. Han gjorde
uppmärksammade iakttagelser om den moderna kapitalismens sociala mekanismer,
bl.a. I sin första och mest kända bok The Theory of the Leisure Class (1899,
förkortad version på svenska Den arbetsfria klassen) analyserade han den
amerikanska överklassen med de nyrika mångmiljonärerna som Vanderbilt, Morgan,
Rockefeller och Jim Fisk och deras överdådiga lyxkonsumtion. Veblen var en
föregångsman, han vidgade ekonomiämnets gränser genom sin analys av konsumtionen
i sitt sociala sammanhang. Han var professor vid Chicago University 1900-06 men
avskedades på grund av sina radikala idéer.
År 1912 gav den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises (1881-1973) ut sin första
bok, som bar den föga spännande titeln Theorie des geldes und der Umlaufsmittel
(ungefär: Teorin om pengar och transaktionsmedel).
I dag, 100 år senare, gör finanskrisen, skuldkrisen och frågan om vad pengar
egentligen är, att Ludwig von Mises återigen är högaktuell. Internationellt är
han ett välkänt namn, men i Sverige har han sällan uppmärksammats. Nu kommer
äntligen texter av Mises på svenska. Urvalet har gjorts av ekonomen Kurt
Wickman, som också skrivit ett biografiskt förord.
Ludwig von Mises var en centralgestalt i den så kallade österrikiska ekonomiska
skolan. Med sin penningteori pekade han redan 1912 ut grunddragen i de
mekanismer som bland annat orsakade finanskrisen 2008. För honom själv var det
dock mer näraliggande, och angeläget, att visa varför planekonomi varken var
förenligt med frihet - eller kunde fungera. På så sätt kan man säga att han
förutsåg Sovjetunionens kollaps redan på 1920-talet, bara några år efter att
kommunisterna tagit makten i Moskva.
Med sitt magnum opus Human Action (1949) sammanfattade Mises sin syn på
samhällsvetenskapen. Tillsammans med andra liberaler, som Friedrich Hayek och
Karl Popper, var Ludwig von Mises med och grundade det inflytelserika sällskapet
Mont Pelerin Society. Mises misstro mot planering och intervention kan
illustreras med att han i detta frihetliga sällskap i vredesmod utbrast att
övriga närvarande var "ett gäng socialister".
Mises kämpade under hela sin levnad för sina idéer, ofta i opinionsmässig
uppförsbacke. Trots detta var han banbrytande på ett antal områden, och bland de
första med att företräda idéer som vi i dag tar för självklara.
Har myntat uttrycket "Pengar är en Illusion"
John Maynard Keynes (1883–1946).
Göran Greider om John Maynard Keynes – ekonomen med många liv
När John Maynard Keynes hastigt dog 1946, vid 62 års ålder, lämnade han efter
sig en aktieportfölj värd tolv miljoner pund i dagens penningvärde. Och en bok-
och konstsamling värderad till över två miljoner pund; där fanns verk av Picasso
och Degas och gamla manuskript av Isaac Newton. Han var en äkta brittisk
gentleman – han kunde gott ha skymtat förbi i T S Eliots Alfred Prufrocks
kärlekssång – och hade som mycket ung beundrat den konservative Edmund Burke,
ja, ända tills sin död ansåg han att eugenik, alltså rashygien, var en av de
finaste vetenskaperna. Denne nationalekonom var samtidigt kritisk mot den
alltmer utbredda kärleken till pengar och kunde en kort tid, under ett besök i
Sovjetunionen i början av tjugotalet, där förnimma de ”första sprittningarna” av
en ny religion – där andra mål än personlig rikedom var vägledande i samhället.
Men han avskydde kommunismen, tyckte att arbetarklassen var dödligt tråkig och
föredrog den bildade borgerligheten och intelligentian. Han var elitisten som
trots det skulle komma att formulera den nittonhundratalsidé om ekonomi som
under trettio efterkrigsår blev själva symbolen för framåtskridande, utjämning
och uppgörelser med vissa grundläggande instinkter hos just den gamla dumma
borgerligheten. Numera, sedan finanskrisen briserade 2008, kan man höra
vänsterfolk uttala hans namn som om de åberopade ett helgon i klass med Karl
Marx.
Få känner till särskilt mycket om denne nationalekonom och ju mer de får veta
desto oroligare brukar de bli. Var han ens nationalekonom? När den brittiske
författaren Robert Skidelsky skriver om Keynes ställer han den frågan och
konstaterar att Keynes verkligen hade många liv: han var skicklig på att
spekulera på de finansiella marknaderna, men han avskydde samtidigt en värld där
pengar blev ett självändamål. ”Vi borde mer ofta ha inställningen att inte räkna
med penningkostnaden över huvudtaget ... Vi vill minska hellre än öka området
för penningjämförelser”, skrev han i en essä 1925 och det är ord som kunde bäras
omkring på Occupy Wall Street-rörelsens möten i dag.
För en tid sedan hade jag en mejlkonversation med en av Sveriges ledande
nationalekonomer. När jag kritiserade honom kastade jag till slut fram Keynes
välgörande umgänge med författare och konstnärer som ett sista argument – och
kände vilken total främling denne gamle britt i dag är i den ekonomiska världen.
Det är också Skidelskys tes. Han har tidigare skrivit ett mäktigt biografiskt
tvåbandsverk om ekonomen från Cambridge men Keynes – mästarens återkomst är mer
av ett direkt inlägg i den stora debatten om finanskrisen. Skidelsky menar att
idéer styr världen långt mer än vi tror, och att ekonomernas idéer varit
osedvanligt dåliga de senaste trettio åren. De kan inte förklara varför de
svarta svanarna dyker upp, alltså de där stora oförklarliga händelserna, såsom
depressionen eller finanskrisen. Enligt traditionell ekonomisk teori kan
egentligen inget gå fel, inte i långa loppet. Utbud och efterfrågan anpassar sig
till varandra och djupa chocker går över bara staten håller sina fingrar i styr.
Ofrivillig arbetslöshet är något som i teorin helt enkelt inte borde kunna
existera.
John Maynard Keynes banbrytande insats var att han insåg att kapitalismen saknar
en inre drivkraft att frambringa full sysselsättning och därför måste det
offentliga rycka in. Så enkel är egentligen hans teori. Men den strider än i dag
mot de djupaste borgerliga instinkterna och mot i stort sett den mesta
ekonomiska teori som kom såväl före som efter keynesianismen. Skidelsky ser
”keynesianismen” som en kort parentes av förnuft i en lång historia av
intellektuell inskränkthet och hans bok blir en berättelse om en hjälte och en
mästare vars återkomst är nära.
Just det blir litet störande under läsningen för var och en som tror att
samhällsutveckligen avgörs av mer än idéer. Kan man inte lika gärna hävda att
Keynes sågs som den ledande ekonomen just därför att det fanns betydande sociala
rörelser och partier som spontant eller av nödtvång drevs till samma insikter?
En hel värld hade under mellankrigstiden sett hur en krisande och hjälplös
kapitalism störtat länder och befolkningar i krig och kaos.
Mest uppfriskande med Skidelskys bok är att hans porträtt av Keynes förminskar
våra dagars nationalekonomi. Man får till exempel aldrig någon känsla av att
Lars Calmfors eller ens Joseph Stiglitz ställer sig frågan: Varför lever vi?
Sådant grubblade emellertid Keynes över. I en berömd essä från trettiotalets
början förutsåg denne barnlöse ekonom att hans barnbarnsbarn nog knappast skulle
behöva arbeta mer än tre timmar per dag. Produktionsproblemet skulle vara löst.
Vi skulle kunna ägna oss åt väsentligare saker än hårt lönearbete.
Göran Greider
Det är betydelselöst att prata om socialism och kapitalism eftersom de båda
konvergerar till planekonomi. Genom sin tro på elitteori tycker han att världen
ska styras av experter och teknokrater. Det aktualiserar frågan om de styrande
eliterna verkligen är så kompetenta som Shumpeter antar. Shumpeter blev nazist
från att ha varit anarkist.
Milton Friedman - "Företagens sociala ansvar är att öka sina vinster"
Teorin för sociala beslut har på ett avgörande sätt påverkat de senaste
decenniernas utveckling inom ekonomi, statskunskap, sociologi och politisk
filosofi. Indiern Amartya Sens bok Kollektiva beslut och social välfärd har
blivit normbildande och tillhör detta tvärvetenskapliga områdes klassiker. Sen
har varit verksam som nationalekonom och filosof vid Harvard och Oxford, och är
nu knuten till Cambridge University. 1998 belönades han med nobelpriset i
ekonomi.
Atensk vältalare och statsman. Begick självmord för att inte kunna bli gripen av
makedonierna.
År 1535 halshögs den engelske politikern och författaren Thomas More på order av
den egocentriske engelske kungen Henrik den VIII. More som varit lordkansler
(1529-32) och därmed landets högsta juridiska ämbetsman, motsatte sig kungens
beslut att den engelska kyrkan skildes från den romersk-katolska kyrkan. Henriks
beslut berodde bland annat på att påven nekat honom skilsmässa från första
hustrun Katarina av Aragonien. Thomas More hade en omfattande juridisk och
humanistisk bildning och stort religiöst intresse. Han är känd för sin
fritänkande bok Utopia, där han i Platons anda beskriver en välordnad idealstat,
där egendomen är gemensam och religionsfriheten stor. Thomas More umgicks med
flera av tidens lärde. Till hans vänner hörde bl.a Erasmus av Rotterdam. 1935
blev han kanoniserad som helgon.
Amerikans statsman, USA:s president 1801-09. Under frihetskampen mot
Storbritannien framstod han som koloniernas främste statsteoretiker, och 1776
antogs den av honom författade oavhängighetsförklaringen, vilken var skriven
under stark påverkan av upplysningsideerna. Han var under 1790-talet ledare för
de s.k. antifederalisterna, vilka motsatte sig ett allt för centraliserat och
autokratiskt styre. Som president visade han sig emellertid inte villig att
minska de federala myndigheternas inflytande, och bidrog istället till att öka
kongressens makt över finanserna.
Ledare i den franska revolutionen, giljotinerad 1794
Charles Alexis de Toqueville, fransk författare och politiker. Utrikesminister
1849-51. Hans verk Om folkväldet i Amerika (1-4, 1835-40) blev översatt till
svenska 1839-46. Toqueville var ingen kontroversiell personlighet utan allmänt
omtyckt trots sina insatser i dagspolitiken under en turbulent tidsperiod. Hans
skriftställarskap vittnar om hans klarhet och en måttfull saklighet. Det är
signifikativt att denne inflytelserika talesman för demokratin egentligen inte
tyckte om demokrati men ansåg att utvecklingen oundvikligen ledde dit och att
man skulle acceptera den och anpassa sig efter den. Han kunde hysa högeråsikter
men tog avstånd från kyrklighet. Det starka intryck som hans författarskap gör
beror just på hans starka engagemang utan känslotänkande.
Toqueville utgår från jämlikheten i levnadsvillkor, som han har funnit råda hos
invånarna i Amerika (vilket innebär New England regionen och inte Virginia och
Södern. New England befolkades av invånare som inte lämnat sitt älskade
fosterland för att förbättra sin sociala situation utan för att förverkliga en
idé som ligger till grund för alla samhällsinrättningar och all lagstiftning.
Utvecklingen i Europa gick i samma riktning fast den inte hade kommit lika långt
där. Toqueville påpekade att en stor demokratisk omvälvning försiggår mitt
ibland oss: alla ser den, men alla bedömer den inte på samma sätt. Han gör
därefter en snabböversikt över samhällsutvecklingen i Frankrike från 1000-talet
till 1800-talet och kommer till slutsatsen att en kontinuerlig utveckling har
inneburit privilegiesamhällets utjämning med adelns sjunkande betydelse och de
ofrälses stigande makt och inflytande. Denna utveckling är följaktligen ett
verk av Guds försyn som det är meningslöst att kämpa mot. Det är alla
styrandes plikt att vägleda demokratin för att göra den så klok, kompetent och
sederen som möjligt. Men tillståndet i Frankrike har präglats av kamp mellan
makthavare och folk i stället för samförstånd om en oundviklig utveckling mot
jämlikhet och demokrati. Man har rivit ned det aristokratiska samhället men
kommer inte längre än att rota sig i dess ruiner. I fråga om det intellektuella
har de sanna kristna, som måste ta parti för den mänskliga friheten, mött
motstånd från religionens företrädare. De som av hänsyn till de praktiska
förmåner som friheten erbjuder är demokraterna som uppfattar religionen som en
motståndare. Dygdiga och fosterländska människor, som är naturliga ledare för
folket, bekämpar civilisationen och är ovärdiga att utöva ledarskap.
Det blir på detta sätt puritanerna i New England som blir bärare av Tocquevilles
framtidstro och vilkas gudsfruktiga uttalanden får illustrera Nordamerikas
uppgift att bli andens hemvist. Det kan förefalla egendomligt att just en fransk
adelsman har funnit sina ideal förverkligade i denna miljö och skildrar den som
en förebild för sitt eget folk. Det är Tocquvilles obönhörliga konsekvens i sin
tro på Guds försyn och det är människornas krav på frihet och jämlikhet som har
fått honom att renodla denna modell för mänsklighetens framtida lycka och
storhet. Det är påfallande hur snabbt han avfärdar faktiskt avsteg från och
motsägelser mot den amerikanska modellen – Virginia, sydstaternas moderkoloni.
Det är fel samhälle och således utan pedagogiskt värde – jordägaren har inte
varit tvungen att odla sin karga jord utan använt slavarbetskraft. Detta kan
förefall som fusk i lovsången över den amerikanska demokratin, men man kan
samtidigt konstatera att Tocqueville såg rätt i vad han uppfattade som det på
lång sikt livsdugliga och förutsättningarna för den amerikanska nationens
framtida storhet.
Tocqueville detaljgranskar konstitutionerna i två av New Englands delstater,
Connecticut och Massachusetts och finner att grunden till den republikanska
självstyrelsen ligger i kommunernas styrelseordning, där representationssystemet
är okänt och folkstyret oinskränkt (direktdemokrati). I delstaterna härskar
representationssystemet, byggt på fria val och federationen har små möjligheter
att behärska de enskilda medborgarnas tillvaro. Makten i Amerika byggs enligt
Tocqueville nedifrån och uppåt i motsats till förhållandet i europeiska
monarkier. Man bör se detta resonemang mot bakgrund av den djupa oförståelse för
att ena hela USA med de republikanska koloniernas frigörelse från England och
som går igen ibland annat Sveriges diplomatiska korrespondens vid denna
tid. Man ansåg att republiker kunde finnas i antikens stadsstater som Athen och
Rom eller i moderna stadsstater som Venedig och Florens, men inte i stora
territoriella riken. Man tyckte att det var något som stred mot naturen och som
snart skulle försvinna när Washington blev kung. Den franska republiken på
1790-talet under skräckväldet och direktoriet var på sitt sätt inget övertygande
experiment, Tocquevilles stora försvar för Amerikas federala republik var därför
ett betydelsefullt utslag av nytänkande, som gav ett starka eko och fick stor
betydelse för 1800-talets liberala idéer.
Italiensk politiker och författare. Han var född i Florens, blev tidigt
sekreterare i stadens utrikesförvaltning, fick flera diplomatiska uppdrag, kom
därigenom i kontakt med tidens politiska liv och lärde känna dess ledande
personer, bl.a. Cecare Borgia. 1512 tvingades han lämna politiken, då Mediceerna
återtog makten i Florens. 1513 författade han sitt mest berömda verk, Il
principe (Fursten,publicerad först 1532), där han satte statsnyttans krav före
moralens bud som ledstjärna för en furstes handlande. Endast en furste som
hänsynslöst grep makten och utövade den i sitt eget och statens intersse kunde
genomföra Italiens enande och befrielse. Boken inspirerade många
av renässansens härskare, bl.a. Kristian II och Erik XIV, och har haft stor
betydelse för statsvetenskapen. Andra betydande verk av Machiavelli
är Betraktelser över Livius första dekad (1513-19), vari han utvecklar sin syn
på fursten i allmänhet. IKrigskonst (1521) förespråkar han värnpliktsarm'e. Han
har även författat rent historiska och litterära verk, bl.a. den ännu spelade
komedin La mandragola.
Fransk politiker och publicist, en av anarkismens grundläggare. I Qu'est-ce que
la propri'et'e? (1840) angrep han den bestående samhällsordningen och myntade
slagordet "egendom är stöld". I hans idealsamhälle fanns både privata och
kollektiva företag, men statens funktioner var starkt reducerade och pengar
ersattes av kooperativa bytesbanker.
Rysk revolutionär och anarkist, från början adlig officer. I sina politiska
åsikter var han starkt påverkad av Proudhon. Från 1840 befann han sig utomlands,
mest i Tyskland, där han verkade som publicist och agitator. Sedan deltog han i
de revolutionära oroligheter som drog fram över Europa 1848-49 - bl.a. ledde han
ett uppror i Dresden - utlämnades han till Ryssland och deporterades till
Sibirien 1856. Härifrån lyckades han fly till London 1861, där han tillsammans
med andra likasinnade utgav tidningen Klockan. Under några månader 1863 befann
han sig i Stockholm, där han verkade för Polens frigörelse. Han anslöt sig till
Första Internationalen men blev utesluten 1872, dels därför att hans
anarkistiska åsikter - statens roll skulle reduceras till ett minimum - kom i
konflikt med Marx' socialistiska, dels därför att de ideologiska motsättningarna
mellan Bakunin och Marx snart även blev personliga. Till Bakunins mest kända
arbeten hör Dieu et l'état (1871)
Tysk filosof och socialistisk teoretiker, tidvis bosatt i Paris och Belgien,
från 1849 i London. Under sin studietid i Jena skrev han en avhandling om
skillnaden mellan Demokritos och Epikuros och denna anses vanligen bekräfta hans
idémässiga utveckling. Han blev även påverkad av Hegels filosofi, särskilt vad
beträffar läran om den dialektiska utvecklingen. Däremot förkastade han senare
Hegels idealistiska historieuppfattning; det är för att markera ett
motsatsförhållande som hans egen historiesyn kallas "materialistisk". Brytningen
framträder i de båda större skrifter som han utarbetade tillsammans med Engels:
Die heilige Familie (1845) och Die deutsche Ideologie (1846). Mot den franska
socialismen i Proudhons tappning vände han sig i Filosofiens elände (1847). Som
medlem av ett illegalt belgiskt revolutionärt sällskap utarbetade han
tillsammans med Engels Kommunistiska manifestet (1848). Samma år deltog han i
februarirevolutionen i Tyskland. Sedan den slagits ned utvisades han; han
bosatte sig i London, där han delvis med stöd av Engels under svåra ekonomiska
förhållanden drog sig fram som författare. Till politisk handling återgick han
1864 då han var med om att bilda och leda Första internationalen, en
internationell sammanslutning av representanter för många av tidens olika
frihetsrörelser; den ägde bestånd till 1872. Av större betydelse är hans
författarskap. Zur Kritik der politischen Ökonomie (1859) är en kritisk studie
av manchesterliberalismens ekonomiska grundsyn mot bakgrund av de sociala
missförhållanden industrialiseringen medfört. Hans huvudarbete är dock Das
Kapital (1-3 1867, 1885 och 1894)
Sin världsåskådning och vetenskapssyn utvecklade Marx i det som han kallar
Dialektisk materialism (marxismen) en filosofisk inriktning som han utformade
tillsammans med Friedrich Engels. Den fick sin största betydelse på politikens
och samhällslivets områden. Marx hävdar människans radikala beroende av sina
sociala livsbetingelser. Klasskampen uppkommer genom motsättningarna i samhället
där utvecklingens drivkrafter är konflikten och kampen.
Friedrich Engels tysk socialistisk teoretiker och politiker som jämte Karl Marx
blev den tidiga socialismens ledande teoretiker. Han inledde 1844 ett nära
samarbete med den i England landsflyktige, ekonomen och politiske filosofen Marx
vilket resulterade i en rad av marxismens centrala skrifter.
Engels skickades av sin far, en förmögen textilfabrikant, till en filialfabrik i
Manchesterför att lära sig mer om textilproduktion, men fann arbetarnas villkor
så usla att hans vänsteråsikter stärktes. De erfarenheter han därvid gjorde,
bildar underlaget för hans första stora arbete, som utkom under titeln Die Lage
der arbeitenden Klasse in England (1845, "De arbetande klassernas ställning i
England") Engels teoretiska utgångspunkt var nära anknuten till den franska
1700-talsmaterialismen, men han var starkt påverkad av Hegel. Tillsammans med
Marx skrev han 1845-46 Die deutsche Ideologie ("Den tyska ideologin"), som är en
uppgörelse med unghegelianerna och den första samlade framställningen av den
materialistiska historieuppfattningen. Under revolutionsåren kring 1848 verkade
han tillsammans med Marx som skribent i Tyskland och medverkade i utformningen
av det kommunistiska manifestet 1848, en skrift som satt outplånliga spår i
historien. Inledningen av manifestet är klassisk: "Ett spöke hemsöker Europa -
kommunismens spöke. Liksom Marx tvangs han lämna Tyskland och från 1850 arbetade
han som funktionär vid sin faders textilfabrik. Sedan han efter faderns död sålt
sin andel i företaget, kunde han 1869 helt övergå till politisk och litterär
verksamhet. Engels gjorde en stor insats för socialismens utveckling både genom
sitt nära samarbete med Marx beträffande de centrala teoretiska arbetena, och
genom att han gjorde de marxistiska ideerna lättillgängliga och bedrev ett
omfattande politiskt organisationsarbete. Han utgav efter Marx' död andra och
tredje delen av Das Kapital ("Kapitalet"). Bland Engels senare arbeten
märks Herrn Dührings Umwälzung der Wissenschaft (Anti-Dühring" 1884), och Der
Ursprung der Familie, des Privateigentums und des Staates (1884, "Familjens,
privategendomens och statens ursprung"). Av särskild vikt är Engels omfattande
korrespondens, vilken på vissa punkter ger en officiell tolkning av marxismens
teser. Engels avled 1895.
Maos lilla röda är förmodligen en av världens mest lästa böcker. Den såldes i
800 miljoner exemplar. Det var obligatoriskt för kinesiska skolbarn att köpa
boken.
Den grekiske historikern Herodotos skriver om det vildsinta ökenfolket
Garamanterna som vid tiden av Jesu födelse (1000 f.Kr - 700 e.Kr) bodde i byar
och städer i södra Libyen ett område som dag upptas av öken. Garamanterna
behövde slavar i mängder för att bygga sina avacerade vattensystem. Men
någonting som vi i dag ser bevis på på löparbanorna runt om världen visste redan
Herodotos 450 f.Kr när han skrev att "Garamanterna med sina vagnar med fyrspann
jagar de etiopiska grottmänniskorna, vilka är de snabbaste av alla människor."
Grekisk politiker och historiker. Av Polybios mest berömda
skrift Universalhistorien, är ca en tredjedel bevarad. Han skildrar Roms väg
till världsherravälde från andra puniska kriget till Karthagos undergång 146
f.Kr. Betydelsefullt är att han i sin historiebeskrivning även utnyttjade också
mot Rom fientliga föregångares verk. Han var starkt kritisk mot romantiserande
historieskrivning; historia är för honom som för Thukydides en analytisk
disiplin till nytta för politiker och samhällsforskare. Polybios var mycket läst
i forntiden, men bland annat på grund av sin rätt färglösa stil har han kommit i
skymundan för Livius.
Livius skrev Roms historia i patriotisk och nationell anda.
Grekisk diktare. Han har på hexameter skrivit två berömda lärodikter med
religiösa ämnen. I sin Theogoni har han samlat och systematiserat en rad myter
om gudarnas och världens ursprung, medan Verk och dagar beskriver den folkliga
grekiska religionen med dess religiösa, moraliska och praktiska föreskrifter
angående jordbruket. Hesiodos besvarar frågan om alltings begynnelsen och
sambandet mellan helheten och mångfalden i naturen. Allt har uppstått ur
urgapet, chaos, ansåg Hesiodos och upprepade därmed en gammal orientalisk
skapelsemyt.
Uppfattas tillsammans med Sofokles och Euripides som de tre stora grekiska
tragediförfattarna. Aischylos är en djupt religiös tänkare och hans pjäser
handlade ofta om gott och ont och om skuld och straff. Och lidandet är till för
att bäras, menar han. "Blott genom lidande kan visdom vinnas." Hans språk är
majestätiskt skönt, särskilt i körsångerna Han införde en andra skådespelare i
det grekiska dramat (Sofokles en tredje). Först därigenom möjliggjordes en
verklig dialog och skapades ett drama. Av Aischylos´c:a 90 skådespel finns sju
bevarade, alla översatta till svenska av Emil Ziliacus: Perserna, De sju mot
Thebe, De skyddssökande, Den fjättrade Prometheus,Agamemnon,
Gravoffret och Eumeniderna. De tre sista utgör en sammanhängande "trilogi",
kallad Orestien efter Agamemnons son Orestes, vars hämd på modern för hennes
mord på sin man Agamemnon, Orestes´far är trilogins huvudmotiv.
Grekisk diktare, författare till festhymner, segersånger m.m. för beställare
från alla delar av den grekiska världen. Efter hans död utgavs hans verk i 17
böcker, varav fyra har bevarats jämte en del fragment. Huvudparten är körlyrik,
s.k. epinikier, hymner som hyllar segrarna vid de stora festspelen. Oftast
rymmer dikterna guda- och hjältemyter med anknytning till segrarens hemort. Som
religiös skald var Pindaros renlärig i en tid av begynnande fritänkeri. För
eftervärlden är han svårfattlig med sina många bilder och lärda anspelningar.
Han har genom den starka precisionen och lyskraften i sitt bildspråk verkat
starkt inspirerande inte minst på senare diktare som Horatius, Ezra Pound, T.S.
Eliot och i Sverige Vilhelm Ekelund.
Tillsammans med Euripides och Aiskylos, anses Sofokles vara den störste
pjäsförfattaren i det antika Grekland. Han föddes i Kolonos nära Athen, han
genomgick en grundlig utbildning och hans vänner och bekanta var framstående
personer som Herodotos och Perikles.
Som son till en förmögen vapenmakare i Kolonos gjorde Sofokles gjorde karriär i
Athens tjänst och innehade flera av statens högsta ämbeten under Perikles' tid.,
bl.a. som attiska sjöförbundets skattmästare 443 f.Kr. och åtminstone två gånger
som strateg (militärbefälhavare); han beklädde också höga prästämbeten. Redan
samtiden såg honom som idealbilden av en attisk gentleman; efter sin död
dyrkades han som halvgud, troligen p.g.a. av sina omsorger om Asklepioskulten.
Vid 28 års ålder vann han första pris i en dramatisk tävling och besegrade
Aiskylos. Han kom att vinna 20 förstapriser i sitt liv, liksom många andra
priser.
Bland Sofokles mest kända tragedier märks Antigone, Oidipus Rex och Elektra.
Han skrev ofta historier om folks öden och deras handlingars konsekvenser. Han
tyckte om idealet, och ville genom sina karaktärer visa hur man bör vara och
agera.
Som dramatiker utvecklade Sofokles tragedin genom att införa bruket av en tredje
skådespelare. Sju av hans 111 kända skådespel finns bevarade: Antigone, Kung
Oidipus, Aias, Elektra, Kvinnorna från Trachis, Filoktetes, Oidipus på
Kolonos. Hans pjäser handlar ofta om "människoödet". De är ofta raffinerat
uppbyggda. Ryktbar är den avslöjande tekniken i Kung Oidipus. Sofokles' fromhet
lämnar inte utrymme åt något tvivel. Det svåraste brottet är för honom
människans "hybris", hennes övermod när hon tror sig kunna trotsa gudarna eller
tvivlar på oraklens spådomar. Sofokles är den mest "klassiske" av de tre stora
athenska tragedidiktarna; hans verk har utövat ett enormt inflytande in i våra
dagar.
Sofokles levde i mer än 90 år. Det finns en historia som berättar för oss om hur
hans barn hade börjat tröttna på att vänta på sitt arv, och därför försökte få
honom senilförklarad inför areopagen. Han läste då upp sin nya pjäs Oidipus
Kolonus, och domstolen beslutade då att det inte fanns en chans att han höll på
att bli senil.
Grekisk komediförfattare. Han levde i Athen och anses som antikens främste
författare av lustspel. I hans skådespel blandas frän samhällssatir med
frispråkig och burlesk humor där han ofta drev med dom kända Athenska
politikerna. Dessa skådespel "revyer" uppfördes vid den årliga nyårsfest då det
var tillåtet att öppet kritisera makthavarna. Av de 40 skådespel som Aristofanes
skrev, är 11 bevarade. Bland de mest kända är Lysistrate, som handlar om hur
Athens kvinnor genom äktensskapsstrejk tvingar fram fred, och Fåglarna, som är
en samhällsparodi från fåglarnas rike. Grodorna, Molnen,
Riddarna och Thesmoforiefesten är andra av hans skådespel som finns översatta
till svenska. Aristofanes framställer Sokrates (i Molnen) som vulgärsofist och
applicerar vulgäruppfattningens totala oförståelse för (eller missförståelse) av
sofisterna på honom. Denna bild av Sokrates inspirerade Platon till att framföra
en "sannare" version.
Xenofon från Athen, grekisk fältherre och författare. Liksom Platon rörde sig
den unge Xenofon i Sokrates kretsar, och han kom att författa bl.a. fyra
sokratiska dialoger. Efter en kort tid som stabschef och dekorerad krigshjälte
blev Xenofon så småningom godsägare vid den lilla staden Skillus.
Xenofon skrev också världens första bok om ridlära "Om hästar och ridning" som
kom ut 360 f. Kr
Den grekiske författaren Antipatros från Sidon skrev en dikt om de sju
underverken på 100-talet f.Kr
- Pyramiderna i Giza, Egypten
- Babylons hängande trädgårdar
- Zeusstatyn i Olympia i Grekland
-
-
-
-
Till den latinska litteraturen bidrog Caesar med skildringar av sina
krig. Commentarii de bello gallico är hans redogörelse för kriget i Gallien. Den
är hållen i en nykter och saklig ton, som var helt avsiktlig; Caesar ville verka
trovärdig - och gör det - även när man borde tvivla. Det är ett känt verk för
generationer av llatinstuderande.
Diktare
Hans fullständiga namn är Quintus Horatius Flaccus. Liksom Vergilius tillhörde
han kretsen kring Maecenas, som tjänstgjorde som ett slags kulturattaché åt
kejsar Augustus, och i sina dikter har han odödliggjort denne välgörare.
Horatius är en stor poet i sin art, och hans verk finns helt i behåll. Han
började sin bana med en samling politiska reflexioner, epoder, på jambisk vers
och satiriska kåserier, sermones, på hexameter. Större betydelse för
eftervärlden har hans oden, carmina; de är till stor del efterbildningar av
grekisk lyrik varav det mesta nu är förlorat, men Horatius personliga ton är
inte att ta miste på. Till det som tilltalat eftervärlden hör han kloka och
vänliga livsfilosofi när han som en klok epikuré lovprisar den gyllene
medelvägen "aurea mediocritas" (det gyllene lagom). Med denna enkla filosofi som
grund har han formulerat ett poetiskt mästerskap som gör att hans dikter har
stått sig geniom tiderna och ännu tillhör den levande litteraturen. Hans
reflektioner har inte blivit mindre läsvärda med tiden trots att det var 2000 år
sedan de skrevs. Detta gäller i än högre grad hans sista verk. epistulae,
versifierade brev i en genre som han skapade; det mest kända av dessa, Ars
poetica, blev i sinom tid franskklassicismens estetiska lagbok i Boileaus
tappning, L'art poétique. Horatius karaktiserade själv sin diktning som "ett
monument varaktigare än brons" och helt orätt hade han inte.
En mängd uttryck och citat, som på latin eller i översättning ingår i alla
västerländska språk, härör från Horatius som t.ex.
"Ett skämt avgör ofta den svåraste sak bättre än allvar och skarpsinne" Med
humorns hjälp kan många gånger kniviga situationer lösas. Men det fordras omdöme
att veta när skämt är rätta vägen att gå. Det finns trots allt många saker som
det helt enkelt inte går att skämta om. Detta kände säkert diktaren Horatius
till. Även uttrycket "Därom tvistar de lärde" tillskrivs Horatius. Det är inte
endast vi vanliga människor som är oense om än det ena, än det andra. Även
experterna råkar ofta i luven på varandra och misslyckas med att komma överens.
Så var det redan på Horatius tid, han noterade att man inte kunnat komma överens
i en upphovsrättsfråga och då skrev han ner "Därom tvista de lärde och ännu är
målet ej avdömt".
Lucius Annaeus Seneca föddes 4 f.Kr och dog 65, även kallad Seneca d.y. Romersk
filosof, författare och politiker, född i Cordova i Spanien. Han spelade en stor
roll som kejsar Neros lärare och rådgivare men drog sig till slut helt tillbaka.
Seneca anklagades år 65 e.Kr. för delaktighet i Pisos sammansvärjning mot Nero,
vilken såsom en särskild förmån gav sin gamle lärare möjlighet att begå
självmord. Som filosof tillhörde Seneca den stoiska skolan. Han har efterlämnat
skrifter med etiskt och moraliskt innehåll, ett hundratal brev samt nio
tragedier (Herkules, Medea, Agamemnon m.fl.). De betraktas som mästerverk i
senrenässansens och barockens Europa.
Citat:
Det finns två grupper av människor , de som går före och uträttar något och de
som kommer efter och kritiserar.
Det bästa medlet mot vrede är en smula eftertanke.
Du undviker avund, om du förstår att hålla din glädje för dig själv.
Börja nu att leva och räkna varje dag som ett liv för sig.
Arbeta som om du skulle leva för evigt. Älska som om du skulle dö idag.
Romersk ämbetsman och författare. Han var nära knuten till Neros hov som
"arbiter elegantiarum" smankdomare, men föll i onåd och begick självmord.
Sannolikt är han författare till den satiriska skälmromanen Satiricon, en
sedeskildring på vers och prosa, av vilken stora fragment har bevarats,
bl.a. Trimalchios gästabud och Änkan i Efesos. Så här skulle Gajus Petronius ha
sagt "Vi tränade hårt - men varje gång vi började få fram fungerande grupper
skulle vi omorganiseras. Jag lärde mig senare i livet att vi är benägna att möta
varje ny situation genom omorganisation och även vilken underbar metod detta är
för att skapa illusionen av framsteg, medan den åstadkommer kaos, ineffektivitet
och demoralisering"
Diktaren Ferdawsi var en from muslim som avskydde det arbiska inflytandet i
Persien. Han ägnade 30 år av sitt liv åt att författa en episk dikt om Irans
historia, Shah-name eller "Kungaboken" i vilken han använde så få ord av arbiskt
ursprung som möjligt. I eposet, som handlar om konflikter och äventyr, berättas
om 50 kungar - om deras väg till tronen, om deras död och om de många
abdikationerna och palatsrevolutionerna. Det slutar med den arabiska erövringen
, som framställs som inget annat än en katastrof. Berättelsen handlar om fejder
mellan kungar och riddarhjältar och riddaren framställs nästan alltid som
moraliskt överlägsen kungen han tjänar. Verket genomsyras av grundtanken att de
som är moraliskt bäst lämpade att regera också är de som som hyser störst
motvilja mot att gripa makten. I stället föredrar de att viga sina liv åt de
stora frågorna: visdomens natur, den mänskliga själens öde och outgrundligheten
i Guds avsikter.
Ferdawsi är Irans svar på grekernas Homeros. Det sägs att praktiskt taget alla i
Iran kan recitera något som Ferdawsi skrivit och det är nästan alltid
uppläsningar på universiteten, i privata hem eller på de traditionella persiska
tehusen. Tack vara Ferdawsi har iranierna ett gemensamt språk - farsi, som
förenar dem och skiljer dem från omvärlden.
Francois Marie Arouet Voltaire, fransk författare, satiriker och filosof.
Motståndare till franska revolutionen och dess ideologi, hans omfattande
produktion har varit en inspirationskälla och utgångspunkt för konservativ
ideologi. Voltaire skrev även en bok om den svenske krigarkungen Karl XII
"Histoire de Charles XII" där han hyllade kungens personliga egenskaper, men
var kritisk till hans politik.
Ett citat av Voltaire "Jag delar inte din uppfattning, men jag är beredd att dö
för din rätt att framföra den".
Ytterligare ett citat "Genom arbete undflyr vi trenne onda ting: leda,
lastbarhet och fattigdom.
Italiens nationalskald, han föddes och levde i Florens men blev blev av
påveanhängarna dömd till exil på livstid. Han bodde sedan huvudsakligen i Verona
och även i Ravenna där han avled 1321. Dantes tid präglades av politisk
upplösning. Dantes världsbild är en sammanfattning av medeltidens lärda system,
men man anar också en ny tids ankomst.
Diktverket Den gudomliga komedin (Divina Commedia) tillhör de stora klassikerna
och där människor i snart 700 år har kunnat känna igen sig själva och sin tids
problem. Dante beskriver hur han färdas från helvetet (Inferno) och skärselden
till paradiset. Enligt Dante är verket en komedi eftersom den har ett lyckligt
slut. Såsom idé söker den gudomliga komedin sin like i världslitteraturen. Detta
verk har blivit en del av vårt kulturarv på samma sätt som Bibeln och
Shakespeare. En hemlös och bitter poet med sina politiska illusioner krossade
är kanske den rätta att skapa vår världsdels bestående mästerverk.
Andra viktiga prosaverk av Dante är hans försvar för italienska som
litteraturspråk, De vulgari eloquentia, och De monarchia,där han utvecklar
politiska och religiösa tankar. Ungdomsverket Vita nuova var en
kärleksförklaring till - tror man - den vackra Bice (Beatrice) Portinari som
dött ung redan 1290.
Italiensk diktare. Petrarca var större delen av sitt liv knuten till hovet i
Avignon. Han efterlämnade en rik samling dikter. Samlingen Canzoniere innehåller
366 kärleksdikter, mest sonetter, tillägnade Laura som han älskade på avstånd.
Dikterna är rika på metaforer, antiteser och ordlekar, vilka gjorde honom berömd
och inflytelserik underårhundraden. William Shakespeare tros ha tagit intryck av
Petrarcas diktkonst. Petraca samlade på dokument från antiken och han hyste stor
beundran för dessa varvid han myntade uttrycket Ad Fontes/ Gå till källorna.
Italiensk politiker och författare. Han var född i Florens, blev tidigt
sekreterare i stadens utrikesförvaltning, fick flera diplomatiska uppdrag, kom
därigenom i kontakt med tidens politiska liv och lärde känna dess ledande
personer, bl.a. Cecare Borgia. 1512 tvingades han lämna politiken, då Mediceerna
återtog makten i Florens. 1513 författade han sitt mest berömda verk, Il
principe (Fursten,publicerad först 1532), där han satte statsnyttans krav före
moralens bud som ledstjärna för en furstes handlande. Endast en furste som
hänsynslöst grep makten och utövade den i sitt eget och statens intersse kunde
genomföra Italiens enande och befrielse. Boken inspirerade många
av renässansens härskare, bl.a. Kristian II och Erik XIV, och har haft stor
betydelse för statsvetenskapen. Andra betydande verk av Machiavelli
är Betraktelser över Livius första dekad (1513-19), vari han utvecklar sin syn
på fursten i allmänhet. IKrigskonst (1521) förespråkar han värnpliktsarm'e. Han
har även författat rent historiska och litterära verk, bl.a. den ännu spelade
komedin La mandragola.
Ett känt citat av Machiavelli lyder; "Varje framgång har ett frö av motgång".
Shakespeare tros ha skrivit 37 skådespel. Han räknas som den största inom
världsdramatiken. Språket är mästerligt, konflikterna åskådliga, karaktärerna
levande. Hans första verk var s.k. Krönikespel med ämne ur Englands historia.
Oftast spelat av dessa är Richard III (c:a 1592)..........
Jean de La Bruyère skrev en enda bok, han utgav en översättning av den grekiske
moralisten Theofrastos karaktärsteckningar, till vilka han fogade egna
karaktärsstudier från sin samtid och omgivning; denna senare del , som är hans
centrala verk, utmärks av skarpsyn och stilkonst. Boken blev en stor framgång
när den publicerades och inordnades snabbt bland klassikerna, prisad och
användes av författare som Flaubert, Goncourt,Gide och Proust.
Schweizisk/fransk författare och filosof. Han är född i Genéve i en kalvanistisk
familj. 1742 kom han till Paris, där han umgicks i kretsen kring
encyklopedisterna. 1749 fick han första pris för sitt svar på Dijonakademiens
prisfråga: Har vetenskapens och konstens framsteg bidragit till att fördärva
eller rena sederna? Redan här finns flera av hans för samtiden så omstörtande
läror: människan är av naturen god, allt ont kommer från samhället och
civilisationen. I sitt svar på en ny prisfråga hävdade han att det privata
ägandet var upphov till krig, brott och elände. Efter sin återkomst till Schweiz
skrev han en kärleksroman i brevform, Julie eller Den nya Héloise (1761), som
starkt bidrog till den våg som under förromantiken drog fram över Västerlandet
av känslosamhet och naturdyrkan i första hand till orörd natur, i motsats till
tuktade parkanläggningar. Om samhällsfördraget eller Statsrättens
grundsatser(1762) för demokratins talan mot envälde och aristokrati. Boken
ansågs så farlig att den brändes av myndigheterna. Émile eller om
uppfostran (1762) vill visa att endast en uppfostran grundad på frihet kan
tillvarata individens möjligheter. Hans häsynslöst uppriktiga
självbiografi, Bekännelserna utkom postumt 1781-88. Rousseau fick
världshistorisk betydelse inte bara för att han predikade känslans överhöghet i
förnuftets tidsålder; ännu viktigare var hans politiska teser om frihet,
jämlikhet och folkets suveränitet, som kom att ge bränsle åt franska
revolutionen elva år efter hans död. Genom sin kalvainistiska uppfostran,
reagerade Rousseau starkt och med vämjelse inför den förljugna värld han mötte
inte minst i Paris. Hovkulturens ytlighet och förställning, dess dyrkande av det
bedrägliga skenet var för honom motbjudande. Rousseau hämtade sin inspiration
och motiv från stoikerna och han kan närmast liknas vid en religiös svärmare och
profet, han såg inte sig själv som filosof men likväl har det skrivits mängder
av böcker som försöker tolka, reda upp och ge systematisk form åt just hans
filosofi där han predikar att människan skulle leva ett ärligt och öppet liv.
Hans strävan var att omskapa människornas sinnen och ge dom en ny och starkare
moral. Som privatperson hade Rousseau svårt att leva upp till sina många ädla
och demokratiska principer. Först efter tretton år gifte han sig med sin
älskarinna Thérése Lavasseur. Samtliga deras fem barn hade han då placerat på
hittebarnhuset.
Tysk författare som i sina yngre år tog intryck av pietismen och var den som
tillsammans med Rousseau inspirerade till de strömningar som var upphovet till
romantiken. Hans berömmelse knyts i första hand till litteraturen, men han
syslade också med mineralogi, optik, anatomi, och botanik. Som statsman i Weimer
skötte han vidare finanserna, vägväsendet, bergshanteringen och krigsmakten; det
är en universalitet som inte har många motstycken i historien. Hans första stora
verk var skådespelet Götz von Berlichingen (1773) vars idealistiska och
nationalistiska ton och överlägsna förakt för den franskklassiska dramats
vedertagna regler gjorde honom till den dåtida unga generationens diktare.
Med Den unge Werthers lidanden blev Goethe berömd i hela Europa men samtiden
insåg knappast att romanens egentliga värde ligger i den psykologiska analysen.
1808 utgav han Faust. Eine Tragödie. Dramats andra del kom först 1833. Goethe
ingörde termen världslitteratur och tillhör själv den lilla gruppen av mycket
stora diktare - Homeros, Dante, Shakespeare och några till - som kan sägas vara
världsnamn mer än något enstaka år.
Giacomo Leopardi, född 29 juni 1798 i Recanati, Italien, död 14 juni 1837 i
Neapel, italiensk författare under romantiken. Betraktas som en av Italiens
främsta författare. Några av Leoprdis dikter som "All'Italia" (1818), präglas av
de nya nationalromantiska strömningar som kom i anslutning till att konflikten
mellan Rom och Österrike tilltog. Han alluderar klassiska författare för att
uttrycka förbittringen över landets förnedring.
Det är emellertid hans centrallyriska dikter som gjort honom berömd, och med
dessa jämställs han ofta med Dante.
Fransk författare som var en oerhört produktiv realist. Räknas genom ett par
kriminalberättelser som kriminalromanens fader. Skrev sex dramer, Mercadet från
1840 är ett. Försökte bli förmögen genom olika affärer. Dessa gav mest skulder
som tvingade honom att arbeta ihjäl sig vid skrivbordet. Eugénie Grandet skrev
han 1833. Han skrev också en serie burleskerier: lustiga historier. Hans romaner
publicerades ofta som följetonger i pressen. Han ville skriva den mänskliga
komedien om samhället, motsvarigheten till Dantes Den gudomliga komedien. Ett
80-tal skulle ingå varav Pappa Goriot är en. Hans mest berömda verk är Förlorade
illusioner där den olycklige diktaren Lucien i mycket är ett självpoträtt.
Toquville, Författare och politiker som trodde på direktdemokrati som i antikens
Grekland. Liberal fransk utrikesminister 1849-1851. Han fick stor betydelse för
1800-talets liberala idéer med sitt verk "Om folkväldet i Amerika"
Bland Dostojevskijs' tidigaste verk kan nämnas Dubbelgångaren (1846) som är en
märklig psykologisk studie i personlighetsklyvning. Hans egentliga storhetstid
började på 1860-talet, då han utgav mästerverken Brott och straff (1866)
och Idioten (1868). I båda dessa böcker utvecklar han en skarpsinnig
antinihilistisk debatt kring moraliska och religiösa problem. Hans författarskap
kulminerar med romanen Bröderna Karamasov (1880), som är en roman om skuld och
försoning och en dröm om en skuldfri mänsklighet. Hans värderigar i romanen
vilar på den kristna mystikens grund. Hans stora mästerverk kan snabbt växla
från rena farsupptåg till helgonlegend. Kontrastrikedomen och de grälla
effekterna i förening med en outröttlig diskussion av människans situation i de
svåraste kriserna har gjort att de mest skilda författare (amerikanen Henry
Miller, svensken Hjamar bergman) har kunnat åberopa sig på Dostojevskij. Hans
inflytande på europeiskt1900-tal är stort.
Jack London var en amerikansk författare. Han föddes 1876 som John Griffith
London eller John Griffith Chaney. Jack London provade flera yrken - han var
bland annat sjöman, luffare, korrespondent och guldgrävare - innan han började
skriva sina berömda äventyrs- och vildmarksberättelser. Hans enorma produktion,
som visar påverkan från Karl Marx och Fredrich Nietzsche, rymmer både
samhällskritik och framtidsvisioner.
Franz Kafka dog1924, han uttryckte sig mot det som kan benämnas absurdismen, men
han var en oöverträffbar skildrare av existentiell ångest. Kafka var de franska
surrealisternas favorit, därefter gjorde existentialisterna honom till sin.
På sin dödsbädd krävde han att alla hans papper skulle brännas; det ska inte
finnas något bevis på att jag någonsin varit författare.
Aksel Sandemose, född som Axel Nielsen 19 mars 1899 i Nykøbing Mors, Danmark,
död 6 augusti 1965 i Köpenhamn, dansk-norsk författare som skrev på norskt
riksmål (som skiljer sig något från bokmål).
Han växte upp i Nykøbing i Danmark. Hans pappa var dansk. Den lilla staden på ön
Mors i Limfjorden gav inspiration till mycket av hans författarskap. Han
arbetade som sjöman i unga år, vilket även har präglat många av hans verk. Hans
mamma var norska och hennes efternamn var "Sandemose". Aksel fick från början
sin pappas efternamn och namnet "Axel". Han bytte 1931 själv till sin mors
efternamn och den mer norska versionen, "Aksel". Han flyttade till Norge ungefär
1930 och bodde där i Nesodden, en förort till Oslo tills andra världskriget, då
han på grund av sitt samröre med motståndsrörelsen blev tvungen att fly till
Sverige. Efter kriget flyttade han tillbaka till Norge och bosatte sig i Risør.
Efter att både hans son och hustru avlidit flyttade han till Köpenhamn, där han
bodde till sin död. Trots att Sandemose både föddes och dog i Danmark räknas han
som en norsk författare.
I romanen En flyktning krysser sitt spor (En flykting korsar sitt spår,1933)
introducerar Sandemose sin idé om Jantelagen.
Bibliografi
1923 Fortællinger fra Labrador
1927 Klabavtermanden
1928 Ross Dane
1931 En sjømann går i land
1933 En flykting korsar sitt spår
1936 Vi pynter oss med horn
1945 Tjärhandlaren
1946 Det svundne er en drøm
1949 Alice Atkinson og hennes elskere
1950 Eventyret fra kong Rhascall den syttendes tid om en palmegrønn øy
1958 Varulven
1960 Murene rundt Jeriko
1961 Felicias bryllup
1963 Mytteriet på barken Zuidersee
Irländaren Oscar Fingal O'Flahertie Willis Wilde gick till historien som den
frispråkige författaren Oscar Wilde. Redan som student i Oxford försökte han
chockera med sina åsikter och genom att spela dekadent snobb. Efter hemkomsten
till London förälskade sig Oscar Wilde i en kvinna som hette Constance Mary
Lloyd. Hon var dotter till en känd advokat och 1884 gifte de sig och fick så
småningom två söner. Strax Efter studietiden slog han igenom som författare med
romanen Dorian Grays poträtt (1891), Mästerverket bland pjäserna är den
komiska The Importance of Being Earnest. De tankesnabba lustspelen Lady
Windermere´s Fan (1893) Solfjädern på svenska och En idealisk äkta man (1895)
samt med essayer som Lögnens förfall (översatt 1926) är både kvicka och
utmannande. Men bakom paradoxerna finns en genomtänkt livsåskådning, för vilken
skönheten är det högsta värdet. I enaktaren Salome (1893) var han påverkad av
Maeterlincks symbolism. Wilde trodde på människans inneboende godhet och på att
den sanna konsten kunde förändra samhället. Han ville att alla människor skulle
få leva i frihet och rättvisa - och ha obegränsade möjligheter att utveckla sina
egna särdrag och talanger. Oscar Wilde fick betala dyrt för sitt trots mot det
viktorianska samhälle som han utmanat, 1895 dömdes han efter en förödmjukande
rättegång till två års tukthus för homosexualitet. Wilde bröts ner av sitt
tukthusstraff, han fick hjärnhinneinflamation och dog i Paris kort efteråt under
sin frivilliga landsflykt. I den stora dikten Balladen om fängelset i
Reading (1898) och i den postuma meditationsboken De Profundis (1905) fanns nya
dimensioner som lidandet skapat. Oscar Wide nådde kanske sina största framgångar
som medelpunkt i lysande och mondäna sällskap, där han förknippas med lysande
kvickhet, blixtrande repliker och välformulerade tänkvärdheter. Med en smärtsam
insikt om mänskliga svagheter som bara kan formuleras av den som själv drabbats,
är Oscar Wilde lika aktuell i vårt eget 2000-tal. Många av hans aforismer har
också blivit bevingade ord, till exempel "Jag kan motstå allt, utom frestelser"
och "Ge mig lyx och jag kan undvara livets nödtorft". Andra tänkeord av Wilde är
"När folk är överens med mig får jag alltid en känsla av att jag måste ha fel"
"Man kan aldrig vara nog försiktig när man väljer sina fiender"
"Erfarenhet är det namn man ger sina misstag"
"Det finns egentligen bara två tragedier. Den ena är att inte få det man vill
ha och den andra är att få det"
"De unga tror att pengar är allt. När de blir äldre vet de"
"Det är betraktaren, inte livet, som konsten egentligen speglar"
"Världen är en teaterscen, men pjäsen har en dålig rollbesättning"
"Bara tråkmånsar är muntra vid frukost"
"Ålderdomens tragedi är inte att man är för gammal utan att man är för ung"
"Kärleken är densamma fast föremålen växlar"
Franskspåkig belgiskfödd författare, nobelpristagare 1911, i exil i USA under
andra världskriget, annars bosatt i Frankrike. Maurice Maeterlinck är en av de
främsta företrädarna för 1890-talets symbolistiska dramatik och tyngdpunkten i
hans produktion ligger i symbolistiska dramer som L'intruse (1890) och Pelléas
och Mélisandre (1892, tonsatt som opera av Debussy). Ljusare i tonen och mer
realistiska är Monna Vanna (1902) och sagospelet Fågel Blå (1909). Efter
sekelskiftet ägnade han sig åt populärfilosofiska studier över växters och djurs
instinktsliv och publicerade bl.a. Bikupan (1901) och Myrornas liv (1930). I
grunden rymmer de samma slags mysticism som finns i hans dramatik och som med
tiden förde honom till en spiritualistisk livssyn.
"I krig och kärlek är allting tillåtet". Det citatet är hämtat ur boken om Don
Quijote av Miguel de Cervantes.